Erica är vårt senaste tillskott i ambassadörsfamiljen. Hon är en glad tjej med många järn i elden. Hon är nyexaminerad viltförvaltare som jobbar som lokförare sedan 13 år tillbaka och fixar naglarna på vänner och bekanta med hjälp av sin utbildning som nagelterapeut. Vi har fått oss en pratstund med Erica för att få lära känna henne lite bättre.
Erica har inte fått jakten i arv från familjen, utan det var faktiskt hennes ex som öppnade upp hennes ögon för jakten. Det var i samband med att de skaffade deras andra jakthund tillsammans, en wachtel/laika vid namn Atlas, som Erica blev väldigt intresserad och följde med ut på jakt. När de gick skilda vägar stannade Atlas kvar hos exet, men eftersom Erica blev helt frälst av jakten bestämde hon sig för att ta en avkomma från honom.
– Så nu har jag Sally som är fem månader som kommer att bli min egen lilla jaktmaskin.
Hur länge har du jagat?
– Jag har egentligen inte jagat så länge alls. Jag tog min jägarexamen 2018 och blev fast direkt. Nu tillhör jag den skaran som famlar lite i mörkret när man får frågan vad jag gör när jag inte jagar, skrattar Erica.
Varför en wachtel/laika?
– Från allra första början ville jag faktiskt ha en norrbottenspets eftersom vi har en hel del skogsfågel på en av markerna där jag jagar. Men jag fastnade för wachtel/laika i samband med Atlas. Han har laikans ståndegenskaper och wachtelns skall i drevet. Det är också en väldigt trevlig familjehund samtidigt som det är en bra jaktmaskin i skogen. Jag hoppas att Sally tar efter Atlas egenskaper. Det kan hända att det blir en ”nobs” nästa gång. Det är ju inte försent att skaffa fler hundar.
Vad jakten betyder jakten för dig?
– Den betyder otroligt mycket för mig. Jag älskar ju att vara ute och bara sitta stilla och se hur naturen samverkar. Att studera viltet är otroligt rogivande. Sen har vi ju adrenalinpåslaget vid drevjakterna, när drevet kommer närmre och närmre. För att inte tala om gemenskapen med alla vänner som man har genom jakten. Jag skulle nog bli knäpp om jag inte fick jaga. För att inte tala om den fantastiska råvaran som kommer av det.
Vad gör du när du inte jagar?
– Jag umgås med min son, jag vill gärna umgås med honom. Nu är det inte alltid så att han vill umgås med mig, skrattar Erica.
– Jag är ute mycket i naturen tillsammans med Sally som är under injagning, så jag behöver så mycket skogsvana som möjligt med henne. Mina vänner utanför jakten har stor förståelse och jag brukar säga att vi kan ses när jaktsäsongen är slut. Då brukar de svara med att jag säger ju alltid att jaktsäsongen aldrig tar slut, skattar Erica.
Vad är tanken med viltförvaltarutbildningen?
– Jag ville lära mig mer. Det brukar vara så med mig. Tar jag mig an något, gör jag det till minst 100 procent. Den här utbildningen är fantastiskt bred och bra. Jag har varit på många intressanta föreläsningar och fått tre praktikperioder om åtta veckor vardera inom tre viktiga områden. I samband med utbildningen så fick jag även utbildning i ”Kvalitetsäkran av rovdjursspår”, ”Besiktning av rovdjursangripna tamdjur”, ”Besiktiga rovdjur” och utbildning i att ”Besiktiga grödoskador” av vilt.
Vad var ditt första fällda vilt?
– Det var ett vildsvin på en åtel. Jag fattade nog inte riktigt vad som hände. Det var snö ute och jag hade suttit ute i säkert två timmar och det blev rejält kallt. Det var kolsvart men plötsligt hörde jag en gren knäckas och ut kom en ensam gylta. Då gick pulsen från noll till hundra på en gång. Efter skottet fick jag ett otroligt adrenalinpåslag och skakade ordentligt. Det var så klart lite blandade känslor. Det är svårt att föreställa sig hur det är att skjuta ett djur innan man har gjort det.
Vad ser du mest fram emot vid en ny jaktsäsong?
– Allt egentligen. Jag tycker det är kul med alla förberedelser och förväntningarna som man har på morgonen innan man går ut. Jag gillar också vaknätterna på vildsvin, förväntningarna innan man går ut och sätter sig. Man vet ju aldrig vad man har att vänta. Spänningen är den samma inför varje ny jaktdag.
Vad är ditt bästa jaktminne?
– Det har jag funderat mycket på och jag har fått den frågan flera gånger. Men det är svårt att svara på för det dyker upp så många bra jaktminnen. Alla är egentligen lika speciella. Men ett minne som sticker ut lite är nog när jag sköt min första bock. Jag hade varit ute varje kväll i en hel vecka och inte sett ett enda rådjur. Så jag gav faktiskt upp och tog en paus på någon dag för att jaga vildsvin istället. Men sen efter en vecka dök han upp. Det var en fin sextaggare som höll bronsmedalj! Jag fick verkligen kämpa för min bock och det är kanske just det som gör just den jakten till ett minne som sitter lite extra varmt om hjärtat.
Hur ser du på ditt ambassadörskap?
– Jag älskar ju jakt och vill förmedla det till alla andra på ett bra sätt. Att få vara ambassadör känns hedersamt och jag ser fram emot att få vara en del av Allt om Jakt & Vapen.
Erica Egonsson
Ålder: 35 år.
Familj: Sonen Casper, nio år.
Hund: Wachel/laika, Sally, fem månader.
Yrke: Lokförare.
Bor: Linköping.
Jaktdagar per år: En till tre gånger i veckan, året runt.
Instagram: ericavictoria.e
Text: Katharina Olsson
Foto: Privat
