Den här artikeln finns även som film!
Allt är riggat och klart, vettarna ligger och guppar i två V-formade rader framför oss med en lagom ”landningsbana” i mitten, där vi hoppas att fåglarna kommer att vilja slå. Strax kommer det visa sig om vi lyckats. Vi hinner precis hälla upp morgonens första kopp kaffe då vi hör det omisskännliga susande ljudet från kniphanens vingar när han går in för landning. Jakten är i gång!
Klockan ringer, det är fortfarande mörkt ute. Jag skickar kroppen ur sängen och detsamma gör kollegan Andreas Westberg samt Stefan Hedman och Urban Johansson, som hjälper oss med jakten. I de två andra stugorna på ön sover mina elever och där kan jag se att lamporna tänds av ivriga och förväntansfulla jägare.
Vi tar en snabb sittning vid bordet med en kopp svart och rivigt kaffe för att sätta i gång systemet. Vi är helt överens om att känslan är riktigt bra och att förutsättningarna för en lyckad jaktdag är stora.
Noggranna förberedelser
Allt är minutiöst förberett sedan kvällen innan så det enda vi behöver göra i stugan, förutom att dricka en kopp kaffe, är att hoppa i jaktkläderna, hänga bössan och säcken på ryggen och sätta pannlampan på huvudet.
I pannlampans sken följer vi en stig som tar oss längst österut på ön. Eleverna skall sitta på tre olika öar norr om oss och blir utkörda av Stefan och Urban. Efter en kort promenad kommer jag och Andreas fram till båten som vi rodde dit kvällen innan. I den ligger alla våra vettar noggrant i hoplindade med linor och sänken, också detta helt färdigt sedan kvällen innan. Här ligger också kamouflagenät och några armeringsjärn i lagom längd som jag har svetsat fast klykor på.
Båten puttas ut och vi har en kort roddtur över till en betydligt mindre ö där morgonens jakt skall bedrivas. Till en början känns det som att det knappt blåser då vi har båten längst in i en stor vik, men så snart vi kommer utanför ön så tar det i ganska rejält och jag svär högt att jag klätt mig på tok för varmt för det lilla fyspasset det innebär att ro båten över sundet. Men å andra sidan så är jag också väldigt nöjd för vinden, som känns alldeles lagom och som brukar vara bra för jakten. Dessutom har vi motvind, segt och jobbigt att ro, men det kommer bli perfekt att sitta där vi har tänkt placera vettar och gömsle.
Så jag ror nöjt vidare med fören riktad mot ön. Öster om oss har vi öppet hav och Finland då vi befinner oss längst ut i skärgården. Väl framme vid ön blir det lä och nu gäller det att snabbt och smidigt få ut vettarna.
De viktiga vettarna
Det är A och O att vettarna ligger helt perfekt. Flera gånger förr så har det krånglat med både det ena och det andra, tiden går alltför fort mot gryning och det har hänt att fåglarna har börjat flyga när man sitter i båten. Det är Inte bra. Men det har vi bestämt att vi inte ska utsätta oss för den här gången.
Planen är att vettarna skall ligga i ett stort V där gömslet ligger i V:ets spets. De yttersta vettarna skall ligga på ett drygt hagelhåll och inuti V:et skapas en perfekt landningsplats för morgonens fåglar som är ute på sitt morgonsträck för att äta frukost.
En ny idé för i år är att vi skall knyta av linorna när sänket tar i botten och på så vis kunna placera vettarna precis där vi vill. Linorna är därför i plast och förhoppningen är att detta skall gå att göra utan att de trasslar ihop sig. De är svarta för att för att fåglarna inte ska se de från luften. Förut har vi haft linor i olika färdiga längder och på så vis försökt få till en lämplig placering. Jagar man i en grund vik är detta såklart inga som helst problem, då kan man gå ut med vadarbyxor och lägga ut vettar, men här blir det djupt ganska fort och med stora stenar på botten gör att djupet varierar. Fallerar detta så kommer vettarna att röra på sig om linorna är för långa. Följden blir att de klumpar ihop sig, ligger onaturligt och fågeln kan börja ana oråd. Är linorna för korta och dessutom tyngderna för lätta eller dåligt fastsatta riskerar vettarna att dra i väg mot Finland. Inte alls bra då man måste ut med båten och det stjäl viktiga minuter av jakten. Dessutom har det hänt vid några sådan tillfällen att det slagit fågel vid en vette som slitit sig och guppar 50 meter ut, alltså en missad skottchans.
Nu har vi några vettar på samma lina med tre och tre och fyra och fyra. På så vis får vi snabbt till benen på V:et. För att göra det hela naturligare så sätter vi sedan dit enstaka vettar så att det bildas lite grupper här och var längs linan. Alla dessa är knipor då det är framför allt det vi jagar. Enstaka andra arter såsom storskrake och vigg kan flyga förbi och slå för dessa också. Förutom det så lägger vi en grupp med gräsänder närmast land utanför V:ets högersida. Det finns gott om dessa i området, däremot så befinner vi oss för långt ut i kustbandet för att de skall vara talrika. Men jag har vid flera jakter skjutit någon enstaka och därför lägger vi ut dessa vettar. Jag har en gräsands-pipa runt halsen för att kunna locka in någon inom skotthåll om jag ser att de flyger en bit bort. Det kan fungera bra.
Kniporna däremot går ej att locka.
Runt halsen hänger även kråkpipan, det finns gott om dessa boplundrare till fågel vid kusten och det är bra om man lyckas skjuta någon. Vi brukar nästan alltid skjuta någon sådan på dessa jakter. Apropå predatorer så har jag också vid ett par tillfällen fällt mink från gömslet som letat mat i strandkanten, så det kan man också vara uppmärksam på.
Smälta in i omgivningen
Färdiga med vettarna ror vi runt udden på ön och drar upp båten. Vissa år har vi lagt den långt bort och gömt den så noga vi kunnat med presenningar, men det tycker jag inte brukar ge något resultat i form av fler skjutna fåglar så vi nöjer oss med att bara dra upp den utom synhåll. Platsen för gömslet vet jag exakt vart jag vill placera då jag jagat därifrån flera gånger förut och det brukar fungera bra i den här vinden.
Väl där börjar det ljusna lite smått och vi kan blicka ut över våra vettar. I båten var vi väldigt nöjda med våra nya linor, att det gick att knyta av på rätt djup och det kändes som att vi fick till en bra bild snabbt och smidigt. Från vår position kan vi också i det första ljuset se att vettarna ligger väldigt bra. Nu är det bara upp till fågeln att flyga förbi och förhoppningsvis fatta tycke för just vår matplats. Då återstår bara en sak, gömslet.
Vi vill komma så nära stranden som möjligt och den här manövern går blixtsnabbt tack vare de medhavda armeringsjärnen som vi spettar i marker för att sedan montera kamouflagenäten i klykorna. För att göra det ännu bättre så hittar vi lite drivved som vi täcker sidorna med. Bakom oss på de stora stenblocken lägger jag upp några runda stenar för att få våra huvuden att smälta in bra i strandlinjen. Planen är annars att fåglarna inte skall upptäcka oss innan det är för sent. Du bör sitta helt still, du själv och pipan på vapnet skall vara nedanför kanten på gömslet och du ska inte röra på dig förrän det är dags att ställa dig upp, svinga med och skjuta. Jag chansar inte heller med kamouflaget i övrigt, kläder, keps/mössa och ansiktsmask tror jag ger mig fler skottillfällen totalt sett. Vissa fåglar struntar totalt i detta, de slår även om du sitter rätt upp och ner på en sten, men många är mera skeptiska och de kommer att välja en annan plats att landa på om det är något som inte stämmer, eller att de upptäcker att du rör på dig. I år tog jag min ghillie suit som jag ofta använder på smygjakten så kamouflaget är det verkligen inget fel på.
Jakten är i gång
Nu kan vi slå oss ner på våra ryggsäckar och pusta ut. Alla förberedelser var färdiga i god tid. Nu är det bara att sätta på sig hörselskydden och ladda våra hagelvapen. Jag tar alltid min halvautomat vid den här typen av jakt. Den går smidigt att ladda även om jag sitter trångt till med pipan uppåt, stocken som är i syntet är oöm och det är ingen nackdel att jag kan ladda med tre skott. Choken som sitter i är halv.
Vi har vinden i ryggen precis som vi vill ha det och framför oss ligger 25 vettar och guppar fint i vattnet. Vi har några som är “oversized” för att locka extra bra. Jag vet väl egentligen inte om det gör någon skillnad, men det blir i alla fall inte sämre. De vettar som vi annars tycker har varit bäst genom åren är tillverkade lokalt, de ligger väldigt bra i vattnet och ger ett naturligt intryck.
– Jäklar vad bra vi fick till vettarna i år, säger en nöjd Andreas.
Undertecknad delar den åsikten.
– Så här snyggt har det aldrig sett ut, svarar jag.
Vi är riktigt nöjda med utläggningen och nu är det bara hoppas att fåglarna tycker likadant. Strax därefter kommer det visa sig att vi lyckats, vi hinner bara precis hälla upp den första koppen kaffen då vi hör det omisskännliga susande ljudet från kniphanens vingar när han går in för landning, jakten är i gång.
Två knipor är på väg in, de kommer i en vid båge från höger med siktet inställt rätt emot vettarna. Jag sitter till höger och kommer därför naturligt att skjuta på fågel till höger, Andreas skjuter fågel till vänster. Om den som kommer till skott först inte får till en klockren träff, gäller inte det nyss sagda. Då är det bara att snabbt hjälpa till och skjuta på samma fågel. Landar en skadad fågel så dyker den blixtsnabbt och försöker simma ut och bort. Då gäller det att vi båda kvickt som attan är beredda att skjuta ett skott till när den kommer upp för att ta luft, då den sedan snabbt är utom skotthåll. Jag har testat att ta med min .17hmr något år för att avliva fågeln i vattnet. Det kan fungera, men en guppande och simmande fågel som ligger lågt i vattnet är inte lätt att träffa och dessutom blir det luriga rikoschetter på vatten om man inte har blöta kulor, och här finns det fler öar i olika väderstreck där det kan finnas folk. Den här gången har jag lämnat det vapnet hemma.
Det gäller som sagt att sitta helt stilla tills man bedömer att den inflygande fågeln är inom bra håll och först då ställa sig upp, och att det sker precis samtidigt om man är två skyttar. Vi strävar alltid att skjuta precis när de går in för landning. Ligger vettarna bra då vet vi att fågeln är inom bra skotthåll och de är då heller inte hårdskjutna.
Vi skjuter aldrig på fågeln i vattnet. Det kan ju se ut som ett superenkelt läge då den kommer sakta simmandes på 20 meter, men det är oerhört lite att skjuta på i vattnet. Du kan se svärmen perfekt runt om fågeln, alltså egentligen en bra träff, men den dyker ändå och försvinner. Det händer ibland att fågel som landat längre bort simmar in inom skotthåll. I en sådan situation räknar vi till tre, ställer oss upp, fågeln tar till vingarna och vi skjuter.
Då och då skjuter vi också på fågel som sveper förbi. Är man på alerten så ser man vilka fåglar som inte tänker landa och då har du ett kort ögonblick på dig att bestämma dig för att skjuta. Så tycker jag det ofta blir med storskraken som sällan slår, men som också kommer in och kollar läget. Det kan ju så klart hänga samman med att vi endast har knip-vettar och enstaka gräsänder.
Söderhamns skärgård
Apportör, eller en hund som markerar, skall medföras vid jakt efter ringduva, gäss och änder. Däremot behöver man inte detta när man jagar med vettar ute vid havskusten, vilket ju är precis vad vi gör nu. Det kan bli farligt för hunden om det blåser och går vågor, den kan på en kort stund driva långt ut och det kalla vattnet kyler snabbt ner en hund. Jag har dock många gånger saknat hund då jag suttit på lämpliga ställen och vinden varit svag.
Nu får vi i stället antingen ropa i komradion på våra kamrater som hämtar med båt, eller så ror vi själva ut med ekan. Den här gången har Urban med sin vorsteh, Sångbergets Ask, och han kommer att få apportera ett par av våra fåglar när han kommer i land hos oss med båten lite senare på morgonen.
På håll börjar vi nu också höra tecken på att det är fler som har fågel inom skotthåll.
Det är en helt vanlig arbetsdag för undertecknad i början av november. Vilket innebär jakt med ett gäng trevliga ungdomar på ett ställe som jag gärna återvänder till år efter år.
När man som jag är jaktlärare på ett jaktgymnasium får jag ofta nypa mig i armen och påminna mig själv om att jag faktiskt är på jobbet, sådana här magiska jaktdagar. Jag är ute hela året på olika äventyr och jakter så det är inget ovanligt egentligen, alla resor och jakter har sin tjusning och så även denna.
Denna morgon befinner vi oss på en ö längst ut i Söderhamns skärgård. Hit har jag åkt varje år i 10 års tid för att jaga sjöfågel med eleverna i årskurs 2 på Dille Gårds naturbruksgymnasium. Det är roligt att jag får dela med mig av mina erfarenheter till kunskapstörstiga och intresserade ungdomar.
– Släpp in fåglarna innan ni skjuter. Det är oerhört lätt att ni börjar för tidigt, så bestäm vem som räknar ner och ställ er upp samtidigt. Och glöm inte svingen! Annars är det lätt att ni hamnar bakom. Kolla också var svärmen tar i vattnet i förhållande till fågeln och försök att rätta till det som gick fel till nästa läge dyker upp, tipsar jag ofta eleverna om.
Nu är det bara att hoppas att killarna och tjejerna omsätter mitt mantra i praktiken.
Jakten förenar
Sverige är ju som bekant väldigt avlångt, vilket gör att vi får väldigt lång kuststräcka. Vi har mer är 2400 kilometer kustlinje från Haparanda i norr, ner längs östkusten, runt till västkusten och upp till Strömstad i väster. Vi har dessutom flest antal öar i världen. Närmare bestämt 221 831 stycken och detta tillsammans skapar otroligt bra förutsättningar för jakt på sjöfågel. Förutsättningarna är alltså perfekta och det finns goda möjligheter att lösa jaktkort på väldigt många ställen.
Mitt första tips, om du är sugen att komma i kontakt med den här jaktformen, är att försöka få kontakt med lokala jägare där du kan tänka dig att jaga.
Det skulle vara nästintill omöjligt för mig att själv ta tag i detta helt på egen hand. Jag skulle helt säkert ha gett upp när jag kört på grund för ”femtielfte” gången i okända vatten bland en massa öar, kobbar och skär. I mitt fall är det Janne Källström som i många år har gett ovärderlig hjälp med båtar och lokalkännedom, tillsammans med andra som också hjälpt till.
För året är det Stefan Hedman, som har hjälpt oss flera gånger förut, samt Urban Johansson som styr båtarna. Den sistnämnda är det första gången jag träffar här, men vi har båda en annan jaktform som ligger oss varmt om hjärtat, nämligen jakten med stående fågelhundar, så våra vägar har korsats förr. Jakten förenar!
Tillbaka till mitt och Andreas gömsle där humöret på topp. Flogen är fina och många fåglar får vi också att slå. Ibland kommer det enstaka fågel och ibland är de två eller ännu fler. Som mest kommer det fem som slår perfekt för vettarna. Då gäller det att snabbt välja ut det bästa läget och inte tveka, risken är annars att du kommer till skott för sent. Några lägen får vi ta när fågeln tvekar och susar förbi vårt gömsle. Roliga och svåra skott där anläggningen, svingen och framförhållningen måste sitta i ryggmärgen.
Mycket knipor
Som vanligt skjuter vi överlägset flest knipor och av dessa är det övervägande hanar, så brukar det också vara. En kråka kommer svepande längre bort, i jakten på frukost, som jag lyckas locka in inom skotthåll. Vid kråkjakt är det av största vikt att gömslet och kamouflaget inte lämnar något övrigt att önska.
Vi ser däremot ingen gräsand den här gången som varken kommer in för att kolla vettarna, eller som låter sig luras i mina försök att locka in dem.
Tiden går fort när man har roligt sägs det, vilket även stämmer denna gång. Det börjar bli dags att bryta för att åka in till stugorna för att käka lunch.
Vi brukar lägga totalt fyra dagar på detta, men tyvärr så “transporterar vi bort” två dagar i bil från Östersund och har således två hela jaktdagar kvar att hoppas på.
Bästa tiden för jakten varierar ju såklart mellan olika ställen från norr till söder, till exempel beroende på vädret och därför hur fåglarna flyttar. Bästa vädret däremot är ganska lätt att identifiera. Jag vill absolut inte ha finväder med ingen vind, detta gör att fåglarna kommer att bli tämligen inaktiva i sitt födosök. När det är de förutsättningarna så brukar de flyga dåligt och de blir kvar på några få ställen hela morgonen. Den bästa jakten får man från gryningen och några timmar framåt. Det går absolut att testa även på eftermiddagen då det finns en viss aktivitet hos fåglarna, men morgonen är klart bäst tycker jag.
Helst vill man ha lagom mycket vind och det gör ingenting om det också är “lågt i tak” med mycket moln. Fåglarna flyger då inte lika högt och det är lättare att få de att slå för vettarna. Är det lugnt och fint väder kan de ta god tid på sig att från hög höjd spana in de olika matplatserna och identifierar några eventuella “fel” med blänkande bösspipor och vettar som inte känns som artfränder.
Summa summarum så blev det en mycket lyckad jaktdag och det ligger många fåglar i båten på vägen hem. En lyckad jaktdag i Söderhamns skärgård.
Så lyckas du med sjöfågeljakten:
- Träna avståndsbedömning, det är väldigt lätt att skjuta på för långa håll.
- Sitt stilla ända tills läget är bra och skjut precis när fågeln skall till att landa.
- Träna på att skjuta i sittande ställning, samt träna på att sitta och resa dig samtidigt som du svingar och skjuter.
- Skjut aldrig på fågel i vattnet, risken för skadeskjutning är hög.
- Kolla dina vettar, linor och sänken noga kvällen innan. Samt att du har en tydlig idé hur du vill lägga dem.
- Vinden styr var du sitter bäst, fågel kommer att vilja landa mot vinden.
- Bygg ditt gömsle så att du kan sitta avslappnat och samtidigt se bra utan att behöva röra dig. Ta med dig pinnar och kamouflagenät att bygga av. Detta sparar mycket tid.
- Träna artkunskap. När läget dyker upp gäller det att snabbt kunna avgöra om det är en skjutbar fågel du har framför dig.
- ”Snooza” inte på morgonen. Ge dig ut tidigt så att du sitter helt färdig innan det första floget kommer.
- Ta med dig kråkpipan. Jag lockar ofta in någon kråkfågel inom skotthåll.
- Vapenvård! Vattnet vid våra hav är bräckt och salt vilket tar hårt på stålet. Lägg på ett tunt lager olja och torka torrt efter jaktdagen.
Text: Anders Nilsson
Foto: Anders Andersson