Börja träna viltspår – del 1

– En del av jaktens eftersöksansvar

När det här avsnittet av Hundskolan publiceras är vi inne i inledningen av en intensiv och förhoppningsvis lång jaktsäsong och de hundar som ska nyttjas i jakten ska vara förberedda på bästa sätt. Vid all jakt måste det kunna finnas eftersökshundar i de fall då olyckan är framme och någon form av skadeskjutning har inträffat. Bedrivs det fågeljakt måste det finnas goda apportörer på plats. Vid klövviltsjakt ska det finnas en godkänd eftersökshund tillgänglig inom två timmar om viltet har blivit påskjutet. Men hur väl förberedda är de hundar som ska arbeta som eftersökshundar och hur väl har man genomfört viltspårträningen innan jakten startar?

Den goda efter­sökshunden
När det gäller eftersökshunden så är det med den som med alla hundar som ska användas i praktisk jakt, att den ska få den träning den är i behov av för att kunna utföra ett effektivt eftersöksarbete. Även om jaktsäsongen nu har startat kan det ändå finnas ett mervärde av att utbilda och under­hålla de hundar som ska användas som eftersökshundar. När vi behöver en hund för att spåra klövvilt så bör den hunden ha fått en god grundutbildning. Men även att man bibehåller kunskaperna hos hunden genom att regelbundet träna på viltspår som är lagda med många olika förutsättningar, både när det gäller underlag och miljö, men även under olika väderleksförhållanden. Med rätt träning och genom att delta i praktiska eftersök får både hund­en och hundföraren viktig erfarenhet som i längden effektiviserar eftersöksarbetet.

Alla hundraser kan träna viltspår
När det gäller viltspår så kan i princip alla hundraser tränas i att följa ett blodspår men inte alla individer är lämpliga att användas till skarpa eftersök. Vid ett skarpt eftersök måste hunden ha sådana mentala egen­skaper att den inte viker ner sig för de olika yttre förutsättningarna som kan uppstå som vid tuffare terrängtyper eller att ett nyligen påskjutet klövvilt kan upplevas skrämmande för hunden. En bra eftersökshund ska även ha den mentala kraften genom hög jaktlust, att hålla i ett längre spårarbete som vid olyckliga omständigheter kan bli både långt och ta mycket tid i anspråk.

Att träna viltspår under den årstid när det råder absolut koppeltvång är ett bra sätt att aktivera alla sorters hundar. På så sätt kan hunden få sitt aktivitetsbehov tillgodosett, vilket den är i behov av när den i övrigt måste vara kopplad.

Att tänka på när man ska börja
Att träna viltspår innebär att man måste kontakta markägaren till den mark där man skulle vilja lägga ett spår, oavsett om det är person-, släp- eller blodspår. De flesta markägare vill gärna ha information kring vad som händer på deras egen mark och det är självklart att man ska ha fått ett god­kännande innan man börjar lägga spår, oavsett vilken typ av spårträning man tänker bedriva.

Tidigare måste man även ha ett tillstånd från Jordbruksverket innan man började använda blod, som klassas som livsmedel, för träning och bedömning av hundar som söker efter skadat vilt. Men från 2015 krävs inte längre det tillstånd. Däremot så måste blodet vara minst två veckor gammalt innan det får användas i spårsammanhang. Anledningen till det är att blodet ska kunna återkallas om det finns risk att det kan innehålla någon form av smitta, som exempelvis mul- och klövsjukan.

Vad behöver man för utrustning
När man ska börja träna sin hund för ett viltspårarbete så behöver man inte bara blod, det ska även finnas en lämplig skank från något klövvilt som ska kunna dras i ett snöre vid spårläggningen och som även läggs vid spårets slut. Eftersom blodspåret ska bli liggande en stund så är det en fördel om man knyter fast skanken vid spår­slutet så inte någon räv eller annat vilt hittar skanken och bär iväg med den innan man hinner fram till spårslutet när man sedan går spåret.

När det gäller spårläggningen så är det lämpligt att antingen ha en stämpelkäpp ­eller någon form av droppflaska. En stämpel­käpp är en längre käpp eller pinne som har en skumgummibit som sitter fast i ena ändan. Genom att doppa käppen i blod kan man sedan ”stämpla” blodmarkeringarna efter spåret.

Själv använder jag en droppflaska eftersom det blir en mindre sölig hantering och jag behöver bara använda en hand för att lägga ut blodet. Är terrängen dessutom lite lättare där jag lägger spåret kan jag ha både droppflaskan och snöret till skanken i ena handen, samtidigt som jag sätter upp snitslarna med den andra.

Snitslarna har jag tillverkat av kläd­nypor med väl synliga band i skarpa färger. Genom att använda klädnypor går själva snitslande snabbare, både när jag ska sätta upp dem vid spårläggningen men även när jag sedan ska plocka bort snitslarna efter träning. Jag bär snitslarna fastsatta i ett snöre kring överkroppen för att enkelt kunna nå dem under spårläggningen.

Hunden behöver en spårsele eller ett spårhalsband samt en längre spårlina. Ska man delta på ett viltspår bör linans längd vara tio meter och man får vid spårprovet inte hålla linan närmare hunden än fem meter.

Tänk på att bara använda spårsele eller spårhalsband i samband med att hunden ska utföra ett spårarbete då det även fungerar som en signal för hunden kring det arbete som den förväntas utföra.

Börja spåra
Redan som valp och unghund kan en rolig aktivitet vara att träna den i att spåra. Men givetvis kan man inte ställa några krav på hunden utan det ska endast vara som en rolig lek och aktivering. Börja med att låta den spåra godis inomhus. Dra lite hundgodis eller en korvbit på golvet en kortare sträcka och lägg godiset osynligt för hund­en i spårslutet. Där spåret börjar försöker man få ner hundens nos i golvet och när den intresserat upptäcker att här luktar det gott så uppmuntrar man valpen att söka vidare. Vill den inte, så prova att låta den följa handen som stöd för att sedan bli glatt överraskad över att den hittade godiset genom att sänka sin nos. En del hundar är lättare än andra att få ner nosen på och ser man att man har en hund som istället väljer att söka fritt och på så sätt hitta godiset så är det i sig inte dumt heller, men i denna övning var tanken att hunden skulle sätta ner sin nos för att följa ett kortare spår. Istället får man kanske avvakta en period tills hunden eventuellt visar ett större intresse för att följa en doftmarkering, för att inte riskera att man själv blir besviken över hund­ens ointresse. Är tanken från första stund att man tränar hunden i att sätta ner sin nos så måste det vara den tanken man jobbar efter och inte det fria söket. När den unga hunden har förstått vad övningen går ut på så kan man även lägga till ett kommando, själv använder jag ”sök spår” och när nosen kommer ner i marken så får hunden genast en bekräftelse på att den gör rätt genom en positiv förstärkning genom rösten.

När den unga hunden nu förstår vad det hela handlar om så kan det vara lämpligt att göra på samma sätt även utomhus. Dra även nu godis i marken som ett kortare spår. Ganska snart kan man byta ut godiset mot exempelvis en rådjursskank och när man kommer fram till spårslutet kan man tillsammans lekkampa lite om skanken. Tänk bara på att det är du som hundförare som både påbörjar och avslutar leken, som fortfarande spårarbetet är, så att det även är du som hundförare som avslutar den lilla kampen med skanken. Har du då en liten valp som längtansfullt önskar att den istället ska få fortsätta leken med skanken, då har du till nästa tillfälle redan en valp som är betydligt mer motiverade att ta sig an spåret.

De första spåren
Skillnaden mellan viltspårsträningen och skarpa eftersök är att de spår som vi själva gör är en spårkombination av tre doftidentiteter som blod, skank men även av människa. När en duktig spårhund jobbar på ett praktiskt eftersök så kan doftmarkeringarna var betydligt annorlunda, kanske med lite eller inget blod utan bara en svag doftindikation på att djuret är skadat samt av markvittringen från djurets spårstämplar. Har man då en hund som verkligen kan följa spårkärnan så kommer den att ha bättre förutsättningar att klara av att följa alla typer av spår i framtiden.

En som verkligen kan arbetet med hund­ens viltspårsarbete är Bertil Johansson i Sollefteå. Bertil är eftersöksjägare, ingår i Björnhundstestarna i Junsele, men även en ofta anlitad viltspårdomare sedan många år tillbaka. Den erfarenhet Bertil har av efter­söksarbete med hund är det många efter­söks­ekipage som saknar och jag ställer frågan till Bertil hur han tänker när det gäller att få till en riktigt duktig eftersökshund och hur han själv påbörjar den unga hundens utbildning.

– Precis som du är inne på så börjar även jag att arbeta med valpen tidigt, berättar Bertil. När jag då med hjälp av korv dragit spår inomhus så fortsätter jag på samma sätt utomhus. När sedan valpen är cirka fyra till fem månader börjar jag den egentliga spårträningen, men då har jag redan en valp som är intresserad av att använda nosen i marken för att leta. Jag vill ha en hund som verkligen följer spårets kärna för att vara säker på att den klarar sin uppgift längre fram. Kommer jag som eftersöksjägare direkt fram med min hund till en nyligen påskjuten älg så har spåret en bred doftkorridor och den kan hitta älgen även om den går med hög nos och vind-drar, men är spåret några timmar gammalt så ändras förutsättningarna, och hunden måste då kunna spåra med nosen i marken.

– När jag påbörjar den egentliga utbildningen av mina hundar så börjar jag på en öppen och större grusplan där det inte finns någon annan doftstörning från sidorna. I en ruta som jag lite lätt markerar upp med foten drar jag sedan en klöv fram och tillbaka för att vittra in rutan ordentligt från klöven. I rutan lägger jag in tre godis­bitar och väntar cirka tio minuter innan jag hämtar hunden. Har den nu förstått att ”sök spår” betyder att den ska använda sin nos vid marken så får den mycket uppmuntran och strax kommer den att hitta godiset. Så gör jag några gånger tills hunden blivit säker på vad jag förväntar mig av den. Den första svårigheten blir att vänta ytterligare en stund efter att jag dragit klöven och lagt godiset på plats. Nästa fas i utbildningen är att jag drar klöven precis som tidigare i en sökruta men vid det tillfället drar jag klöven en bit rakt ut från rutan, i medvind, och i det spåret lägger jag en godis med cirka tre meters avstånd. I sökrutan finns nu bara två godisbitar och genom att följa utspåret så kommer den att hitta nästa godisbit. Klöven lägger jag osynlig för hunden, men i spårslutet på det cirka 10 till 15 meter långa spåret, där den även hittar en godbit. Genom att både förlänga tiden och även längden på spåret, så ökar jag successivt svårigheten men inte svårare än att jag vet att hunden kommer att lyckas.

Att sedan göra om samma övningar på en asfalterad yta, där jag kanske markerat sökrutan med en krita, gör att svårigheten ökar men samtidigt så befäster jag hundens förmåga att kunna arbeta utifrån spår­kärnan. När man sedan har en hund som säkert kan följa ett spår på en asfalterad yta då kommer hunden inte heller få några bekymmer när den ska följa ett blodspår i skog och mark, berättar Bertil.

På hundens villkor
Men alldeles oavsett om man ska träna viltspår för att gå prov eller om man ska träna viltspår för att i framtiden ha en effektiv eftersökshund så måste hunden få en chans att uppleva spårträningen lustfylld genom att den har möjlighet att lyckas redan från början. Som hundförare måste man ha tålamod och tänka på, att utbilda en bra eftersökshund innebär att man måste göra jobbet från grunden och att allt arbete med att få fram en duktig hund oavsett användningsområde bygger på att man har ett pyramidtänk, varje grundsten i botten är betydelsefull för att pyramiden ska få stabilitet.

– För mig är det envishet, noggrannhet och ödmjukhet, de ledord som var och en som hundförare behöver, för att man ska få till en riktigt bra jakthund, oavsett arbetsområde, menar Bertil.

I nästa nummer av Hundskolan kommer vi att utveckla utbildningen av viltspårhunden och på vilket sätt vi kan utöka svårigheterna, för att i slutändan få en duktig och pålitlig eftersökshund.

Text & foto: Anette & Kenth Gustafsson