Fortsätt med viltspårträningen

Den här artikeln finns även som film!

I det förra numret av Hundskolan introducerade vi arbetet med att göra hunden redo för att klara av ett viltspårprov i anlagsklass. I det här numret ska vi ge tips om hur du som hundägare kan komma vidare med viltspårträningen.

Nu är de första grunderna för den blivande spårhunden gjorda och kanske har det dessutom hunnit bli ett godkänt prov i anlagsklass. Då är det dags att ta nästa steg i utbildningen för att kunna få en fungerande spårhund och kanske även att sätta upp ett nytt mål, det att den egna hunden ska kunna titulera sig som Svensk Viltspårchampion, SE VCH.

Nya utmaningar

I anlagsklass ska spåret läggas cirka två till fem timmar innan spåret ska utföras. Men i och med att hunden tagit steget upp till öppenklass så behöver den ha tränat nya svårigheter som alltid ingår i klassen. Precis som i anlagsklass är spåret mellan 600 och 700 meter långt. I öppen klass ska spåret vara nattgammalt och vara lagt inom 12–24 timmar före start. Dessutom finns ingen tydlig markering vart spåret går utan hund och förare blir hänvisad till en ruta som är 25 x 25 meter där hunden ska arbeta sig fram på ett självständigt sätt för att hitta vart spåret går ut från sökrutan. I anlags­klass var det en sträcka med bloduppehåll, i öppenklass är det vid tre tillfällen som det är ett bloduppehåll på cirka 20 meter, dels på en raksträcka, dels bloduppehåll i samband med en av vinklarna. Vid det tredje tillfället av bloduppehåll så inleds det med en återgång, hunden ska alltså följa spåret i motsatt riktning som den kom. Den återgången är på ca 15 meter och återgången bryts av en vinkel som fortsatt är med bloduppehåll i cirka fem meter. För att kunna bli viltspårchampion krävs dessutom att hunden vid ett av minst tre spårtillfällen i öppenklass klarar av ett skott som avlossas cirka 50 till 100 meter från spårets slut. Hunden behöver tre första pris i öppenklass för minst två olika domare för att kunna erhålla sitt championat.

Förande av hund

Även i öppenklass gäller samma regler när det gäller hur hundens ska föras under spårningsarbetet. Spåret sker med en spårlina vars längd inte får överstiga 10 meter. Avståndet mellan hunden och förarens fattning på linan bör vara minst 5 meter. Vid svårframkomlig terräng får linan tillfälligt släppas eller fattas med kortare avstånd.

Träna sökruta

När jag påbörjar träningen av en sökruta så börjar jag på en öppen och större grusplan där det inte finns någon annan doftstörning från sidorna. I en ruta som jag lite lätt markerar upp med foten drar jag sedan en klöv fram och tillbaka för att vittra in rutan ordentligt från klöven. Jag blodar lite lätt där jag fäster doften från klöven men blodar bara sparsamt ut mot spåret.

När hunden är säker på att leta upp spåret och tryggt hittar utspåret så gör jag om samma övningar men då på en asfalterad yta, där jag kanske markerat sökrutan med en krita. Att arbeta ut på spåret från en asfalterad yta gör att svårigheten ökar men samtidigt så befäster jag hundens förmåga att kunna arbeta utifrån vart spårkärnan finns.

Grundlydnaden hos spårhunden

Inte ovanligt är det att viltet har gått in i tätningar där det kan vara enklare för hunden att ta sig igenom men du som förare kanske till och med måste ha modet att släppa hundens spårlina en stund för att kunna ta dig runt eller igenom området. Då måste hunden också vara van vid att bli stannad på spåret, eventuellt kunna sitta still en stund, medan du själva tar dig igenom terrängsvårigheterna. Hunden måste med andra ord har tillräcklig grundlydnad för att resultatet ska bli lyckat. Träna därför hunden när ni spårar att den kan stanna eller sätta sig på tillsägelse för att sedan därefter utan att den har tappat koncentrationen ta sig an spåret igen. Vid ett praktiskt eftersök kan det dessutom vara så att du som förare måste lämna hunden sittandes vid spåret medan du själv kanske är borta 15 till 20 sekunder eller till och med längre för att du som förare ska kunna överblicka vad som eventuellt händer framför dig. Har du en hund som tydligt markerar att den är i närheten av ett skadat vilt kan det ibland vara en fördel om du själv kan smyga dig fram för att avsluta djurets lidande. Men ska det fungera så måste också grundlydnaden hos hunden vara väl befäst. Att sätta hunden ska vara som att ”parkera” hunden. Den får med andra ord inte komma rusande i skottet.

Olika biotoper och väder

När man vidareutbildar sin spårhund så måste man alltid låta fantasin vara med. Ett viltspår kan i princip gå igenom alla typer av terräng. Därför måste man träna i olika biotoper och man måste även träna i olika vädertyper.

När hunden nu kommit så här långt i sin spårutbildning ska den kunna hantera in och utgångar mellan fält och skog. Den måste få öva sig på att spåra över torra bergklackar. Den måste få träna att spåra efter väg både med och utan övergångar och om det finns asfalterade vägar med mindre trafik är det även ett måste att hunden får möjlighet att öva även där. Den måste klara att spåra över vattendrag och den ska kunna spåra i blötmark. Där man hittar en utmaning för hunden ska man även försöka träna. Men tänk på att inte ställa högre krav på hunden än vad den är utbildad för och att kravfasen ökas successivt, både utifrån hundens utbildningsnivå och mognad.

Även om det regnar eller stormar utmana både dig själv och hunden med att träna i lite tuffare väderleksförhållanden. Inget eftersök blir lyckat med ett ”sockerekipage”.

En annan terrängutmaning är att även träna eftersök i mörker och med hjälp av endast en pannlampa.

Hår i sprayflaska

Något jag brukar träna med mina hundar med är att jag rycker hår från olika vilt exempelvis från rådjur eller älg. Sedan fyller jag en sprayflaska med vatten och låter det hår jag ryckt bort ligga i sprayflaskan i cirka 24 timmar. Vid den typen av spårträning använder jag vanligtvis ingen klöv som jag drar i spåret utan den finns bara i spårslutet. Jag försöker spraya nära markytan men det är heller inte ovanligt att spraydoften hamnar lite högre upp på någon decimeter eller två. För att variera träningen och göra den allt svårare så låter jag spåret få olika liggtider och olika längd mellan spårstämplarna.

Markera hårrester eller ben

En övning som jag tycker är bra är att be en kompis lägga ett spår som går in efter en väg. Här finns ingen sökruta utan hunden ska jobba efter en vägsträcka på kanske 50 till 100 meter för att hitta utspåret. Efter vägkanten kan det även finnas benfragment eller lite päls från vilt och syftet med den övningen är lära sig läsa hundens reaktion när den upptäcker dessa fragment och/eller päls och hur den arbetar för att hitta igen vart spåret går. Kamraten har alltså inte gjort något spår av klöv eller blod på vägbanan utan spåret börjar någonstans efter denna sträcka och direkt av från vägen och in i terrängen. Jag som hundförare ska inte veta vart spåret går in. Jag måste träna mig i att lite på min hund. Naturligtvis är min kamrat med och kan stötta om hunden skulle göra bort sig helt och hållet.

När jag har sett hur hunden reagerar på benfragment eller päls så lägger jag även in det i spårträningen och då vill jag se att min hund markerar dessa rester och även hur den markerar. I ett praktiskt eftersök kan den här informationen i spårarbetet vara av betydelse för att eftersöket sedan ska lyckas.

Om hunden kommer från spåret

Även vid praktiska eftersök brukar jag ha snitslar med mig. Om jag märker att hunden blir osäker kan jag sätta upp en snitsel där jag vet att hunden kom av spåret. Kommer inte hunden inte in på spåret så ser jag vad snitseln är uppsatt och kan ta tillbaka hunden för att börja om där jag är helt säker på att hunden verkligen var på spåret. Idag är det vanligt att man även har en gps vid spårarbetet och då kan man lägga en point där man vet att hunden jobbade i spårkärnan.

Det praktiska eftersöket

Bara några ord om det praktiska eftersöket. Vanligtvis vid viltolyckor är eftersöksjägare som arbetar på uppdrag av det Nationella Viltolycksrådet, NVR. Dessa eftersöksjägare har lagt ner mycket tid på att utbilda sin hundar till, många gånger, tuffa eftersök. Att vara aktiv som eftersöksjägare kräver både ett stort intresse för uppgiften och ett osvikligt engagemang. Men ibland händer det att dessa eftersöksjägare inte är på plats och du som hundförare med en erkänt duktig spårhund behöver bli utkallad på eftersök.

Bär du inte bössa själv måste det finnas en jägare med som snabbt kan avliva ett skadat vilt. Men oavsett om det är en viltolycka eller en skadeskjutning måste du som hundförare få in så mycket information kring händelsen som möjligt. Det är du tillsammans med hunden som får uppdraget att hitta igen skadat vilt och med det följer ett stort ansvar att du fått den information du behöver innan du påbörjar spårarbetet.

Du behöver också försäkra dig om att mark­ägaren är informerad om att eftersök ska genomföras på dennes mark. Har det skett en viltolycka vid väg så får du kontaktuppgifter från polisen till den som inrapporterat olyckan och oftast så har den som varit med om olyckan svårt att berätta hur olyckan gick till och exakt var den skedde då upplevelsen i sig ofta har satt bilens förare i ett chocktillstånd. Men du måste försöka få en så bra bild som möjligt hur det har gått till. Nu är det ytterst sällan annan person blir utringd med hund, utan vid viltolyckor är det utbildade eftersöks­jägare som tar dessa uppdrag.

Däremot vid skadeskjutningar kan du och din hund bli tillfrågade om ni vill göra ett eftersök. Även här måste man skaffa sig så mycket information som möjligt innan spårarbetet påbörjas. Vart skedde skadeskjutningen, var det flera djur i grupp, hur reagerade viltet, har man försökt spåra med andra hundar, har man försökt spåra själv genom att gå i spåret eftersom man trodde att viltet bara låg en liten bit från skottplatsen? Vilka fynd gör man i spåret, benfragment, färg på eventuellt blod, vomrester, pälsrester och så vidare. Jag har själv vid flera tillfällen fått upplysning att viltet har sprungit åt höger medan min hund väljer att följa ett spår åt vänster. Då måste jag ha mod att lite på min hund och det har jag bara om jag vet att vi är väl genomtränade tillsammans och med det sammansvetsade som ekipage.

Några goda råd på vägen

När det gäller eftersökshunden så är det med den som med alla hundar som ska användas i praktisk jakt, att den ska få den träning den är i behov av för att kunna utföra ett effektivt arbete. Även om jaktsäsongen snart startar kan det ändå finnas ett mervärde av att fortsätta utbilda och underhålla de hundar som ska användas som eftersökshundar. När vi behöver en hund för att spåra klövvilt så bör den hunden ha fått en god grundutbildning. Men även att man bibehåller kunskaperna hos hunden genom att regelbundet träna viltspår som är lagda med många olika förutsättningar, både när det gäller underlag och miljö, men även under olika väderleksförhållanden. Med rätt träning och genom att delta i praktiska eftersök får både hunden och hundföraren viktig erfarenhet som i längden effektiviserar eftersöksarbetet.

Men alldeles oavsett om man ska träna viltspår för att gå prov eller om man ska träna viltspår för att i framtiden ha en effektiv eftersökshund så måste hunden få en chans att uppleva spårträningen lustfylld genom att den har möjlighet att lyckas redan från början. Som hundförare måste man ha tålamod och tänka på, att utbilda en bra eftersökshund, innebär att man måste göra jobbet från grunden och att allt arbete med att få fram en duktig hund oavsett användningsområde bygger på att man har ett pyramidtänk, varje grundsten i botten är betydelsefull för att pyramiden ska få stabilitet.

I mitt arbete med hunden är envishet, noggrannhet och ödmjukhet, de ledord som jag anser var och en som hundförare behöver, för att man ska få till en riktigt bra jakthund, oavsett arbetsområde.

Text & foto: Kenth och Anette Gustafsson