Parning och dräktighet

Denna artikel finns även som film!

Så är det nu då äntligen dags att para sin tik. Man har hittat en hanhund som man tror på som lämplig pappa till de blivande valparna och all logistik kring själva parningen är genomtänkt och välplanerad. Då gäller det att försöka hitta bästa parningsdag för att man inte ska komma alltför ­tidigt till hanhunden men heller inte att riskera att man kommer försent.

Oftast löper tiken två gånger per år, men det finns stora skillnader mellan olika tikar och det kan även variera mellan löpen hos en och samma tik. En del tikar kan löpa med ett års intervaller medan andra kan löpa tre gånger per år, även om det är mer ovanligt.

Ett normalt löp för en tik sträcker sig mellan 14 och 21 dagar men det före­kommer även att en tik både kan löpa en ­kortare eller längre tid, utan att det räknas som onormalt eller att tiken inte ­kommer att kunna bli dräktig. Det normala vid löpningen är att tiken blöder och att ju längre in i löpet som tiken kommer så ändras färg­en på blodet, för att i slutet av löpperioden och då parning i regel är som bäst att genom­föras, vara mer halmgul i färgen. Men precis som med allt annat så förekommer det även kring detta individuella skillnader och då kan det vara bra att man innan, vid tidigare löp, noterat hur löpmönstret hos just den tik som ska paras sett ut.

Finns det även andra hundar hemma så har man en bild av hur hon beter sig mot dessa, då de gärna börjar ställa upp sig för andra hundar med svansen vikt åt sidan när det börjar närma sig ägglossning och det är dags för parning.

Hitta bästa parningsdagen

Ett bra och säkert sätt att ta reda på bästa parningsdag, vilket blir speciellt viktigt om man ska resa långt till hanhunden, är att ta progesteronprov på tiken i samband med löpet. För att inte behöva ta flera progesteron­prov på tiken, som är ett blodprov som man tar hos veterinär, kan man om man känner sig osäker följa löpningsförloppet med hjälp av vaginalutstryck för att bäst kunna se om tiken ligger i förlöpningsperioden eller om hon är på väg in i höglöpet där parningen kommer att ske. Även vaginalutstryck görs hos veterinär där man följer cellförändringen som blir i tikens vaginalslemhinna. Vaginalutstryk görs genom att veterinären topsar försiktigt på slemhinnan och med ett utstryk på objekt­glas i mikroskop så kan man följa cellförändringarna som sker under löp­perioden. Däremot kan inte ett vaginalutstryk ange när tiken bäst kan paras utan där måste man använda sig av ett progesteronprov.

Progesteron är ett dräktighetshormon hos tiken som ökar allteftersom under löp­perioden. I början av löpet är nivåerna låga och de mäts i nanomol per liter, nmol/L. Vid tik­ens ägglossning ligger värdet kring 12-24 nmol/L. När ägglossningen sker hos tiken så tar det några dagar för äggen att mogna och bli befruktningsdugliga vilket innebär att bästa parningsdag kan vara två till fyra dagar efter tikens ägglossning. Progesteronnivån brukar då ligga på 30-75 nmol/L.

Ska man inte resa med sin tik utan hanen finns på nära håll så brukar hundarna klara av detta med rätt parningsdag helt naturligt och de brukar även då para sig så länge tiken accepterar detta. De flesta hanhundar är heller inte intresserade av att para tiken förrän dess att hon är i rätt tidpunkt i hög­löpet för att kunna bli dräktig.

Generellt kan man säga att en tik som löper cirka 21 dagar ska paras på dag 18-20, löper däremot tiken 14 dagar är dag 11 till 13 lämpliga parningsdagar. Vilket innebär att man strävar efter att para tiken så sent i löpet som möjligt för att uppnå bästa dräktighetsresultat.

Parningen

När det är dags att para sin tik så förutsätter jag som tikägare att hanhunden är fullt frisk och att hans spermakvalitet är god. Oftast är det hemma hos hanhunden parningen äger rum för att han ska känna sig trygg och våga para. Tiken och hanen behöver tid på sig att lära känna varandra och att hanen får möjlighet att uppvakta tiken på sitt sätt. När sedan tiken känner sig trygg med hanen så ställer hon upp sig och viker svansen åt sidan för att hanen ska kunna bestiga henne.

Själva föredrar vi att man vid parningen helst är två personer som kan hjälpas åt. Att hundarna ska vara själva kan innebära att någon av dem kan skadas då tiken kan bli rädd och skrämd i samband med att hanen penetrerar henne och då kanske försöka nafsa mot honom. Om det då behövs kan man hålla tiken lite lätt i halsbandet och samtidigt tala lugnande till henne. Ibland kan man även behöva hålla en arm under tikens buk för att förhindra att hon sätter sig under parningen. Efter själva parnings­akten kliver hanen ner från tiken och vänder sig om så att de står med bakdel mot bakdel. Även under hängningen då hanen fastnar i tiken, kan någon av dem drabbas av rädsla och försöka ta sig loss. Normalt sitter hanen och tiken ihop 5-30 minuter men både kortare och längre tider kan förekomma. Sker parningen utomhus så gäller det att personerna som ska vara hundarna behjälpliga har tänkt till innan och tagit på sig lämplig klädsel utifrån den väderlek som råder.

Trots att det för de flesta hundar inte innebär några problem med själva parningsakten så händer det ändå att det uppstår problem när hundarna ska paras. Det som man måste ha klart för sig är att aldrig utsätta tiken för en tvångsparning om hon inte är villig eller har någon defekt som gör en naturlig parning svår att genomföra.

Det är inte alltid en parning blir som man har tänkt sig. Ibland händer det att hundarna helt enkelt inte fattar tycke för varandra, eller att en orutinerad hanhund ska para en orutinerad tik som kanske dessutom inte är rätt i tid. En del hanar kan dessutom vara ointresserade av att para men att det kan förändras om inte hanhundsägaren finns med i samband med parningen. Kan man komma på vad som är problemet och det finns möjligheter att åtgärda detta så brukar det ofta bli en parning till slut och man slipper kanske göra en 160 mils bilresa helt i onödan.

När parningen är genomförd låt gärna tik­en förbli stilla en stund, kanske liggandes i bilen och att hon inte direkt efter parningen tillåts sätta sig för att kissa.

Artificiell insemination

En alternativ metod till naturlig parning är att man inseminerar tiken. Det är bara särskilt utbildad veterinär med tillstånd från Jordbruksverket som får utföra en insemination. Alternativet för A.I är när det är långa avstånd mellan tik och hanhund, exempelvis om man kanske vill använda en hanhund från ett annat land. För att AI ska vara ett alternativ måste såväl tik som hane vara fullt friska och ha dokumenterad avelsförmåga genom naturlig fortplantning. A.I kan genomföras med färsk eller fryst sperma. På Svenska Kennelklubbens hemsida finns en aktuell adresslista över de veterinärer som har tillstånd att genomföra A.I och genom att kontakta den veterinär som finns närmast kan man också diskutera vilka förutsättningar som gäller vid varje enskilt fall där A.I kan vara motiverat.

Tiden efter parning, skendräktighet

När väl tiken är parad så kommer en period av ovisshet. Har parningen lyckats och är tiken dräktig? Känner man sin tik väl så är det många som vittnar om att hon ganska per omgående kan förändra sin personlighet. Hon kan visa tecken på ökad hunger och hon kan dessutom bli mer kelig och sällskapssjuk. Men det är tecken som tiken även kan visa i och med att hon blir skendräktig. Skendräktighet är inte alls ett ovanligt fenomen bland tikar som inte blivit parade eller bland de tikar som är parade och inte blivit dräktiga.

Hos alla tikar efter en löpperiod är progesteronnivån hög, vilket också är anledningen till att man idag inte i ett tidigt skede av dräktigheten kan ta ett blodprov på tiken för att se om hon är dräktig. Progesteron är ett dräktighetsbevarande hormon som är förhöjt, oavsett om tiken är dräktig eller inte. En del skendräktiga tikar kan följa det mönster som även en dräktig tik har, fram till den dag för beräknad valpning, med juver som växer till sig och även kan vara fyllda med mjölk. För de tikar som besväras mycket av sin skendräktighet så kan det innebära att det även påverkar höstens jakt. Jagar inte tiken som man önskar så bör man ha koll på när tiken senast slutade löpa. En tik går dräktig i ca 63 dagar vilket om man har otur, kan innebära att både september och oktobers jakt inte blir det man hoppats på då ens tik i hög grad är fullt upptagen i kroppen med att bli mamma. För de tikar som besväras starkt av sin skendräktighet kan man genom veterinär få utskrivet ­Galastop som bland annat hämmar mjölkproduktionen, vilket gör att konsekvenserna av skendräktighet kan minska.

Dräktighet

I samband med parningen frigörs miljontals med spermier men betydligt färre tar sig fram hela vägen till tikens äggledare där befruktningen sker. Efter ett antal celldelningar släpps alla befruktade ägg ut i de två livmoderhornen samtidigt, där de kommer att flyta omkring fritt innan de cirka två till tre veckor efter befruktning, fäster vid livmoderväggen, implantation. I samband med implantationen är det inte ovanligt att tiken kan må lite illa och kanske till och med kräks, eller att hon matvägrar några mål. Hos många tikar kan det även vara det första tecknet på att hon är dräktig. Nu är ju tikarna väldigt individuella även hur de reagerar när implantationen sker och vissa tikar visar inga tecken på besvär under denna tidpunkt. Vid implantationen bör man tänka på att inte utsätta tiken för någon form av stress som exempelvis uppstår i samband med utställningar, tävlingar eller prov eller andra situationer som kan vara stressande för den dräktiga tiken, då det kan komma att påverka processen när fostren ska fästa i livmoderhornen.

För att tidigt få information om tiken är dräktig eller inte så kan man efter 24 dagar göra ett ultraljud hos de flesta veterinärer. Oftast rekommenderar man att vänta till dag 28 i dräktigheten då man även tydligt kan se hjärtslagen hos de små fostren. Veterinären kan få en uppfattning om det är en stor eller liten kull men det är svårt att riktigt räkna hur många valpar som ­kommer att födas.

Även efter dag 28 fram till ca dag 35 kan tiken resorbera valpar vilket gör att vid tiden för ultraljudet kan man se ett antal levande valpar, men när valpningen sker så är det bara ett mindre antal valpar som föds, eller i sämsta fall, att tiken vid tiden för valpning är tom.

Vid tredje veckan så börjar spenarna ändra både form och färg. De börjar bli större och får en mer rosa färg och från vecka fem börjar även juvren förstoras. På vissa tikar kan man redan från vecka fyra se att deras buklinje förändras och från vecka fem blir bukförstoringen mer påtaglig.

Under den första delen av tikens dräktighet sker hela tiden en utveckling av fostren, men tillväxten är långsam. Däremot under de tre sista veckorna så utvecklar valparna mer än tre fjärdedelar av sin födelsevikt och det gör att det inte förrän i slutet av dräktigheten är möjligt att se och känna fosterrörelserna, vilket sker ungefär kring vecka sju.

Utfodring av tiken

Från början av dräktigheten finns det ingen anledning att förändra tikens mängd på foder utan det är vanligt att man ger det foder och fodermängd som tiken fått innan parning. Viktigt är att tiken inte går upp i vikt på grund av överutfodring under den första inledningen av dräktigheten, då man vill behålla en tik i bra kondition fram till valpningen. I och med att valparnas tillväxttakt ökar från andra halvan av dräktigheten är det viktigt att successivt också öka fodergivan. Själva börjar vi från mitten av dräktigheten att ge tiken det valpfoder som hon och valparna sedan får äta fram till dess att valparna är 8 veckor och ska levereras. Ett bra valpfoder är lättsmält och ger den energi som tiken behöver både under dräktighet och digivning.

I slutet av dräktigheten så kan det för en del tikar vara svårt att kunna äta stora portioner då valparna kan ta upp en stor del av buken. Då måste man se till att tiken istället får många små mål under dagen. Att få sin tik att äta i slutet av dräktigheten kan vara en utmaning men det är betydelsefullt att ändå försöka få i henne så mycket energi som möjligt inför den krävande valpningen. Även här kan skillnaderna vara stora mellan tikar och även mellan olika dräktighetstillfällen för samma tik. Bland våra dräktiga tikar och vid olika tillfällen har vi sett stora skillnader från gång till gång, från att äta helt normalt bara några timmar innan det är dags för valpning, till att de sista dagarna innan valpning då vi behövt ”muta” tiken med favoritkosten, pannkakor.

I Hundskolans artiklar kring avel och uppfödning så är det utifrån vårt perspektiv och den erfarenhet som vi hitintills har fått som uppfödare som vi baserar underlaget på. Som uppfödare kan man se på avelsverksamhet på olika sätt men vi har i denna artikelserie försökt delge något från vårt arbete i vår kennel­verksamhet och baseras på den kunskap vi har fått från olika håll, både från andra uppfödarkollegor, men även från kunskap vi har skaffat oss den ”hårda vägen” med miss­lyckade parningar och uteblivna dräktigheter men kanske främst genom både litteratur och Svenska Kennelklubbens uppfödarutbildning. I nästa nummer av Hundskolan handlar det om valpningen och den första tiden för valparna hemma hos uppfödaren.

Text & foto: Anette & Kenth Gustafsson