Detta är premiuminnehåll!
Det finns mer att läsa här! Logga in som prenumerant för att ta del av allt innehåll.
+ Prenumerant? Logga in för att fortsätta läsa.
+ Teckna en fysisk prenumeration.
+ Teckna en digital prenumeration.
Om du redan prenumererar på tidningen kan du koppla ihop din fysiska prenumeration med hemsidan. Är du redan inloggad kan du prova ladda om sidan.
Denna artikel finns även som film!
Inkallning är ett av de viktigaste kommandona man lär in på sin hund. Det är det kommando som avgör hur väl tillvaron med hunden ska fungera. Vi har tidigare berört ämnet, men vi ger åter igen lite tips på hur du kan arbeta med inkallningsövningar, just för att påminna om betydelsen av ett fungerande inkallningskommando.
Innan vi går in på övningarna vill jag särskilt poängtera, att ska man få ett gott resultat på inkallning måste du och din hund ha en bra relation som bygger ömsesidighet, trygghet och tillit. Är hunden vid din sida så ska den alltid uppleva att det är den bästa platsen att vara på. Måste man korrigera sin hund, och det kommer man behöva för att kunna höja kravfasnivån, så gör det i samma ögonblick som den gör fel. Det handlar om tajming, rött eller grönt men aldrig orange. Så när hunden gör fel är det ett snabbt nej som gäller, och när den gör rätt ska den lika snabbt få beröm. Tänk på att kroppsspråk och röstnyanser är det hunden uppfattar allra tydligast. Hunden har svårt att förstå vårt mellanprat, till exempel – hur många gånger har jag sagt hit, och inte ovanligt kommer tillägget ”är du dum, eller”? Och vid ett sådant tillfälle förstår verkligen inte hunden vad du menar. Det blir som om du får instruktioner hur du ska sätta upp en tavla på ett främmande språk som du absolut inte förstår och i stället för att sätta upp tavlan så tar du ner någon annan och visar glatt att det här blev ju bra. Men du får bara en massa ovett för att du har inte begrep vad du skulle göra. Till den personen känner du ingen tillit och du känner dig heller inte bekväm eller trygg i en sådan situation.
Text & foto: Kenth och Anette Gustafsson