Denna artikel finns även som film!
Kaninjakt med collie och iller var det som väckte Stens jaktintresse, och trots att hans första vorsteh var mer vild än tam och att han försökte bli av med henne, så blev det ändå den ras som kom att ligga närmast hans jägarhjärta.
En vacker höstdag 2018 hade jag förmånen att få hälsa på legenden Sten Rönnerling för en dags fågeljakt med honom och några av hans jaktvänner. Vi har publicerat ett tidningsreportage och en film från den dagen under hösten 2019. Nyligen nåddes jag dessvärre av beskedet att Sten har gått ur tiden. Vi har denna reportageserie som heter Nostalgitrippen, där vi porträtterar äldre jägare och berättar om deras liv. När jag tittar i arkivet ser jag att där finns en hel del opublicerat material från mitt möte med Sten, så jag beslutade mig för att hylla honom på mitt sätt, med ett reportage om honom. Sten är ett välkänt namn inom fågelhundskretsar och man kan lugnt säga att han är en av de främsta genom tiderna.
– Utan en vorsteh är man inte klädd, var ett uttryck som Sten använde sig av och även om han haft många olika typer av stående fågelhundar, så låg nog ändå vorstehn honom närmast hjärtat.
Vi träffas hemma hos Sten, det vackra huset ligger några hundra meter från Hejdeholms Gård på den skånska landsbygden. Sten har i unga dagar arbetat både som snickare och med hästar, men även om hundarna bara varit hans passion och hobby så har de tagit upp enormt mycket av hans tid.
– Jag har jagat sedan hedenhös, säger Sten med ett leende på läpparna.
Jag förstår snabbt att Sten är en man med glimten i ögat, och med ett stort mått av humor.
Jakten
Sten berättar om när han började jaga. På den tiden fanns det väldigt gott om vildkanin som var ett populärt villebråd för Sten och hans jaktkompis. April 1954 köpte Sten sin första hund och lite otippat var det en collie.
– Den 1 april föddes en collievalp. Den var ensam i kullen och det var ett aprilskämt kan man säga.
Sten köpte collievalpen och så småningom förde han över sitt intresse för kaniner till collien. Tillsammans med denna hund och iller blev det många fångade kaniner under några år.
– Hunden gick lös från hål till hål och stack ner nosen. När han väl fick korn på kaninen blåste han till vilket resulterade att kaninerna flydde ut.
Om de kom upp till hunden tog han kaninen, annars mötte kaninerna en hagelsvärm eller ett nät som satts upp vid hålen.
– Om det var en riktigt bra dag med spårsnö, var inte jag och min kompis i skolan. Då jagade vi kanin, säger Sten.
Under vintrarna när det fanns spårsnö var det trapperjakt som gällde. Hade Sten och hans kompis bara ett spår att gå på så var kaninen ofta dömd på förhand, för dessa unga trappers gav aldrig upp jakten. Ungefär 1000 kaniner per säsong blev det, bara för Stens bössa. Idag finns inte den volymen av kaniner dessvärre och Stens teori är att det är katterna som håller stammen nere.
Första vorstehn
Sten och hans jaktkompis hade köpt sig varsitt torp och i anslutning till dessa fanns det vatten med god tillgång på sjöfågel.
– Vi jagade varje dag och vi simmade ut själva och hämtade fåglarna när de landade i vattnet. Du vet när isen ligger fem meter ut, då börjar det ju bli förjävligt, skrattar Sten.
Jaktkompistens fosterfar hade dock en gammal korthårshane som var lite folkilsk. Men Sten hade hört att om man visar hunden ett koppel så tror den att den ska få komma ut på jakt och då skulle den visst vara trevlig. Så Sten gjorde slag i saken och lånade med sig vorstehn på jakt och blev imponerad över hur snabbt och smidigt den hämtade in de skjutna fåglarna.
– En sådan ska jag ha tänkte jag då, säger Sten.
Den annars så aggressiva hunden blev god vän med Sten och den hade inga problem med att lämna över de apporterade fåglarna till Sten. Veckan efter köpte Sten en åtta månader gammal tik som blev Stens första egna fågelhund. Den var dessvärre jobbig socialt och en dag ville hon plötsligt inte apportera längre.
– En dag slängde vi ut ett äpple bredvid fågeln, och när hunden kom tillbaka med äpplet var hon nära döden, säger Sten och skrattar.
Sten blev pappa, och det i kombination med att tiken var jobbig och inte heller en optimal jakthund beslutade Sten sig för att sälja henne.
– Jag sålde henne för samma pris som jag köpte henne, 800 kronor. Jag fick aldrig betalt och jag vågade inte kräva in pengarna heller för då hade de lämnat tillbaka henne, skrattar Sten och vi andra skrattar med.
Sten berättar att vorstehn tidigare hade ett rykte om sig att vara en jobbig hund, något som idag är helt borta.
– Har man inte en vorsteh så är man inte klädd, säger Sten.
Mot sin vilja fick Sten tillbaka den jobbiga tiken och han parade henne med en strävhårshane. På den tiden var det tillåtet att para med olika hårlag. En av valparna behöll han själv och de var med den han började sin provverksamhet. 1964 hade Sten hört talas om att det fanns jaktprov för vorsteh och han beslutade sig för att testa på det.
– Jag fick ett förstapris på min första start och blev slagen med en poäng av en yrkesjägare.
Det har blivit många prov genom åren och Sten understryker att han inte gjort allt jobb själv med alla hundarna, men fältdressyren har han i alla fall gjort på merparten av dem. Han tvekar lite på frågan om hur många förstapris han har fått på jaktprov med hundar han tränat, men till slut kommer det fram att det är någonstans mellan 200 och 300 stycken, vilket är en imponerande siffra.
Det blir en härlig jaktdag tillsammans med Sten och hans vänner, och jag är otroligt glad över att jag fick möta denna man innan han gick ur tiden. Stort tack till dig Sten för gästfriheten. Du har gjort ett intryck på mig och många andra med för den delen.
Sten Rönnerling blev 81 år.
Vila i frid.
Text: Katharina Olsson
Foto: Anders Andersson
