Detta är premiuminnehåll!

Det finns mer att läsa här! Logga in som prenumerant för att ta del av allt innehåll.

+ Prenumerant? Logga in för att fortsätta läsa.
+ Teckna en fysisk prenumeration.
+ Teckna en digital prenumeration.

Om du redan prenumererar på tidningen kan du koppla ihop din fysiska prenumeration med hemsidan. Är du redan inloggad kan du prova ladda om sidan.

Att älgen kallas för ”Skogens Konung” är kanske inte så konstigt då älgen är det vilt som genom tiderna levererat överlägset mest kött på jägarfamiljernas bord. Och trots att älgjakten på senare tid har fått konkurrens av tillexempel vildsvin- och rovdjursjakt, så är den här jakten omåttligt populär, och på många håll näst intill helig.

Älgen vandrade in i Skandinavien då inlandsisen drog sig tillbaka för cirka 10 000 år sedan. På 1800-talet utrotades älgen nästan helt och därför blev den fridlyst. Sedan i mitten av 1800-talet började älgstammen sakta öka igen, och från 1960-talet skedde en explosionsartad ökning.

Idag har vi på vissa håll en välbalanserad och bra förvaltad älgstam, medan det på andra ställen ser mörkt ut. Ofta går åsikterna isär mellan jägare och skogsägare när man diskuterar hur många älgar man bör ha i ett område. Älgen är ett imponerande djur och en fullvuxen tjurs horn kan spänna ända upp emot två meter i utlägg. Det finns två typer av horn, stång- eller skovelhorn. Stånghornen är förgrenade ganska tidigt på hornet till skillnad från skovelhornen som har mer av en platta i basen med taggar längst ut. Hornen har inte alltid lika många taggar på båda sidorna. Om tjuren har sex taggar på ena sidan och fem på andra sidan benämns den som en udda tolvtaggare, men man kan förstås också kalla den för en elvataggare.

Text: Johan Olsson