Drängjakten – Jakt på vildsvin som inte finns

Du läser nu en öppen artikel. Bli prenumerant för att ta del av allt innehåll på vår webbplats!

Det som först skulle bli jakt på en skabbräv blev i stället oväntad jakt på de vildsvin som enligt gårdens ägare inte fanns, men som drängen hade full koll på.

Det var en dag precis som alla andra. Jag hade förmånen att vara ledig från jobbet, så jag gick hemma på gården och grejade hit och dit större delen av dagen. På eftermiddagen ringde telefonen. Det var ett nummer som jag inte hade inlagt, och jag var först mycket skeptisk om jag verkligen skulle svara. Valet föll dock på grön lur. En tydlig stämma presenterade sig som Torsten i andra änden, och pratade på som om vi hade känt varandra i minst 15 år! Jag försökte för mitt liv lura ut vem detta var!? Till saken var att han pratade extremt bred skånska, så ordet ”ursäkta?” hoppade ur min mun lika ofta som man byter bromsskivor på en Santa Fe! (ofta alltså).

Efter en liten stund så kom jag fram till att detta var Torsten i grannlandskapet Dalsland. Vi hade träffats för några år sedan genom jobbet. Varför han ringde mig nu, och hur han ens hade mitt nummer var en gåta? Han fortsatte på sin breda skånska om allt mellan antenn och jord. Till sist så hasplade han ur sig ärendet:

– Du, jag kommer ihåg att du gillade att jaga. Jag har en skabbräv som går här på gården varje kväll. Jag behöver dessutom hjälp med en radiolänk ut till ladugården, så jag tänkte att du kan ordna det och skjuta räven samtidigt?

Jag hade ju ändå inte något särskilt planerat, så det fick bli så.

– Jag ska på fest, så drängen får ta hand om dig, sa han och la på luren.

Fest? Jaja… Det är ju upp till honom så klart.

Lite senare under kvällen var jag på väg. Regnet anpassade sig såpass att man varken kunde köra intervall eller ”läge” på torkarna. Mycket irriterande! Till sist var jag framme i alla fall.

När jag närmade mig gården som ligger rätt ensligt utefter en grusväg (med mest potthål i hela västra Sverige) så fick jag plötsligt se en hemmabyggd trottoarpratare i kingsizeformat! Vilken grej! Den var typ 1,60 meter hög! Den stod där på sidan av vägen. Någon hade sprayat med neongul spray: VARNING – JAKT PÅGÅR

Ett varmt välkomnande

Jag kom fram till gården, parkerade och vred av nyckeln. Magasin, pannlampa, plånbok och lite annat rassel skulle med från passagerarsätet. Föga förvånande låg hälften av det på golvet framför sätet, trots att jag var riktigt lätt på gaspedalen – vilket varit det enda alternativet på vägen.

Rätt som det var knackade någon hårt på rutan bredvid mig! Hårt och ivrigt! Jag var inte alls beredd och hoppade till rejält!

Där stod en yngling i glasögon, keps med texten John Deere, en tröja som nog aldrig hade sett en tvättmaskin under sitt leverne och med träskor som var absolut täckta med något som gissningsvis inte var lera. Jag vevade försiktigt ner fönstret. Trots att jag vevade ner, så fortsatte han att knacka.

– Välkommen, välkommen, välkommen! Det är jag som är drängen!! Kaffet är på här inne!

Jahapp. Det var han som var drängen.

Jag fick med mig grejorna in i lunchrummet. Till skillnad ifrån drängen så var allt väldigt väl i ordning, rent och snyggt. Till och med kaffemuggarna var rena.

– Såg du min skylt!?? Hoppas du skjuter räven idag! Den mår inte bra!!

Man behövde inte ha vunnit SM i personkännedom för att förstå att drängen var nog världens snällaste person, om än ej den skarpaste kniven i lådan.

– Ah, det var du som hade gjort skylten? Ja, den var jättefin, och så bra att den stod där så folk vet att vi jagar!

Man kunde se ett brett leende sprida sig över hela pojken från topp till tå. Jag ville inte förstöra hans illusion genom att poängtera att detta inte var en drevjakt med 100 personer och den lilla grusvägen inte hade samma trafik som E45.

– Jag har skrivit upp mitt nummer här på en lapp. Är det något, vad som helst, så ringer du mig. Skicka ett SMS så att jag har ditt nummer. Radiolänken sitter där, och här har Törsten skrivit ner felbeskrivningen.

Ordning och reda verkade det ju vara.

– Törsten? Jag kunde inte låta bli att kommentera drängens felsägning.

– Ja, höhö vi kallar honom det när han inte hör. Men han är världens snällaste. Det är lillördag många dagar i veckan här.

Nu förstod jag att ”Törsten” inte var någon felsägning. Det var ju inte konstigt att han inte var på plats heller.

Räven visar sig

Radiolänkproblemet fick en rätt snabb lösning då ”någon” hade parkerat en stor vagn mitt för riktantennen. Glad över att kunna koncentrera mig på jakten så lämnade jag kontoret.

När jag kom ut på gårdsplanen så kunde jag höra ett underligt ljud, som en stor fluga. Det närmade sig, och till sist var det riktigt nära. Det var en motor av något slag.

När drängen svängde runt hörnet i sin röda mopedbil med en sverigeflagga på sidan, en antenn på taket som var typ en meter för lång och cirka sex runda extraljus så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Det var en syn för gudarna!

– Där sa Törsten att du skulle sitta! sa drängen och pekade på fem små höbalar som låg uppstaplade emot väggen på en gammal plansilo. Räven kommer alltid där!

Hm… Kan ju inte säga att jag kände mig värst entusiastisk över ”mitt pass” men samtidigt ville jag ju inte klaga heller.

– Ska du skjuta räven med den där!? frågade drängen ivrigt och nickade emot min Tikka.

– Jepp, det är tanken! svarade jag.

Jag hann inte avsluta meningen innan drängen hade hoppat in i sin mopedbil, på med alla extraljus, ett dunk i form av vad jag tror var Eddie Meduza som kunde väcka en döv och drog i väg.

Trots att jag befann mig mitt på en bondgård så kunde jag ändå känna doften av de cirka 53 wunderbaumgranarna som också åkte iväg med mopedbilen.

Jag hann inte sitta värst länge, innan jag en bit ut på gärdet kunde se en skugga som kom smygandes. Räven! Den gick där ute i godan ro, precis på lagom avstånd från alla lampor som fanns här och där på gården.

Det vibrerade till i fickan. Igen. En gång till. Ytterligare en gång. Till sist fick jag kolla vad det var. SMS ifrån drängen

”Ser du räven?” ”Har du skjutit?” ”Jag ser den än!”

Jag kunde inte annat än att le. Han var minst sagt ivrig.

En vibration till.

”Jag sätter på nytt kaffe jag”.

Nu åkte vibrationen på telefonen av.

Mystiska läten från plansilon

Jag satte mig till rätta på de små höbalarna, och studerade räven. Den var rätt långt ifrån det område där man kunde skjuta, så det var bara att vänta. Värmevästen åkte i mysläge, och det var riktigt varmt och skönt. Räven fortsatte smyga omkring längre in på området, och vis av erfarenheten så vet jag att det bästa är oftast att sitta till. Nästan så man blev lite trött…

Jag vaknade till av en hostning. Åh, jag måste alltså ha nickat till en snabbis? Antagligen. Räven var kvar på samma ställe där det inte gick att skjuta. Det hostade igen, och så skrek det till. Flera gånger. Vad i hela friden var detta nu då? Det kom inifrån plansilon?

Jag staplade om de små höbalarna så att man kunde balansera på dem. När jag väl hade krånglat mig upp så fick jag se en syn… Ett stort vildsvin i form av en sugga, sex kultingar och något längre bort stod två mindre svin!?! De hade hittat en hög med någon form av ensilage blandat med spannmål.

Vad i hela friden??? Vildsvin!? Nu vaknade jag till rejält. Något skjuttillstånd på vildsvin hade jag ju inte. Jag hasade ner från balarna, och funderade på hur jag skulle hantera detta. Det fick bli ett SMS till ”Törsten”.

”Ska jag skjuta vildsvin?”

Det tog både länge och väl innan svaret kom…

”Finns inga här”.

Men va fan…

Jag sjönk ihop så mycket jag kunde och drog upp jackan lite över huvudet. Telefonen lyste till när samtalet kopplade upp:

– HALLÅ, Det är Torsten!?

– Ja, Carl.. Du, ska jag skjuta vildsvin?

– Har du druckit eller vad händer? Det finns inga! =klick=

Ta kort var ingen idé. Det skulle aldrig synas. Jag skickade ett SMS till drängen:

”Du, har ni vildsvin här?”

Svaret kom omedelbart.

”Jorå, det finns några stycken här. De kommer bara på kvällen, men ” Törsten” tror inte på oss när vi säger detta. Är de där nu? ”

” Ja, en hög”.

Inget fler svar kommer. Vildsvinen går kvar och grejar. Jag inser att jag får låta dem vara och koncentrera mig på räven. Klockan rullar på.

Återigen ser jag räven, som nu närmar sig skjutzonen. Sakta, sakta…! Men rätt som det är så tittar den upp emot vägen, och drar som en avlöning över gärdet!

En Volvo 745 kommer körandes som en rallybil över grusvägen, upp på gårdsplanen och tvärnitar. Jag ser absolut inget, då helljusen lyser för fullt. Dock hör jag en bekant skånsk stämma allt för högt:

– Vart är dom där vildsvinen nu då?? Nu har jag lämnat festen så nu vill jag se svin!!

Drängen hade ringt ”Törsten”.

– Schyysssss! Dom är där inne!

Torsten… eller Törsten som nog borde vara hans namn, gick med fram till silon och kikade.

Från att ha varit på festhumör, glad, käck och gapig som han tydligen alltid var, så kom det inte ett enda skånskt ord ur hans mun…

Likblek sa han: Vafan, det är ju vildsvin! Skjut!!

Helljuset släcktes på ”Törstens” bil och jag kunde till min glädje fastställa att det satt en person bakom ratten och körde. ”Törsten” var passagerare.

Jag drog med honom till bilen. Väl där inne så påtalade jag så ödmjukt som möjligt vad lagen sa om avskjutning, angående sugga med kultingar och min syn på saken.

Jag menade på att skall man skjuta något så skulle det vara antingen någon kulting eller någon av årsgrisarna. Jag fick ett mummel tillbaka, att jag fick göra som jag ville.

Ljudtrygga grisar

Jag lämnade bilen och smög sakta tillbaka emot silon. Nog för att grisarna slår dövörat till när de käkar men dessa måste ha en rejäl vaxpropp. Rätt som det är så hörde jag ett ljud som kan jämföras med när en fluga sitter fast på ett klisterpapper. Buzzz… Buuuzzzzzz…. typ. Det kom från andra sidan ladugården, och bara malde på? Skumt. Jag fortsatte emot silon. Grisarna var kvar. Jag såg tydligt att suggan som gick med kultingarna var spendragen. Kultingarna hoppade, skuttade och for kors och tvärs. Rätt som det är hörde jag ett skrik ifrån andra sidan: JAAAA!

Nu var det kört. Nu jäklar lär ju grisarna sticka… men icke? ”Flugljudet” hördes alltmer tydligt igen. Rätt som det är svänger Drängen runt hörnet i sin mopedbil. Den var inte röd längre. Den var totalt täckt i lera. Jag smög bort till honom.

– Jag körde fast förut!

Det var alltså det jag hade hört.

– Jag tog med ett rep om vi ska dra grisar sedan, sa han med ett sådant där brett leende.

– Kanon, vi får se om vi kan skjuta en gris först då. Vart har du repet?

– Där!

Herregud, drängen hade bundit ett utgödslingsrep i mopedbilen och dragit fram. Det var säkert 60 meter långt och lång som en lång lerig orm efter den lilla mopedbilen. Jag orkade inte ställa frågan om detta var orsaken till fastkörningen, för nu gällde det att skjuta svin. Jag förtydligande för drängen att nu måste han vara tyst. Vi smög åter igen fram. Nästan framme så säger han i en enligt mig helt fel ljudnivå om vi diskuterar viskning:

– Dessa svinen är inte rädda för något. De är så vana oss.

Suggan och kultingarna gick på behörigt avstånd. De två mindre djuren gick separat. Jag studerade länge och noga, men jag såg inga spenar. Jag tecknade åt drängen att vara tyst, och fortsatte teckna angående vilket djur vi skulle skjuta.

Jag tog gott stöd, och skottet gick! Jag höll på att få hjärtinfarkt då drängen innan krutröken ens hann skingra sig skrek: HURRA!!! DU FICK DEN!

– Schyssss! Det sprang svin kors och tvärs. De två mindre djuren sprang ut åt sitt håll, suggan med kultingarna åt ett annat. Cirka 30 meter ut så ramlade den ena ihop, och blev liggandes. Lycka.

En blivande ”gårdsjägare”

”Törsten” kom fram och gratulerade.

– Jaha, räven tar vi nästa gång. Nu får jag se till att ordna en jägare som kan övervaka svin och räv.

Jag pekade på drängen.

– Där har du nog en som är bra sugen. Leta upp en bra utbildning och skicka i väg honom så har du ju skapat en egen ”gårdsjägare”. Jag kommer gärna ner och är med lite i början om så önskas.

– Ja, det kanske inte vore så dumt. Hörru, ordna bort svinet till uthuset.

Likt ett litet barn på julafton, så stod drängen och hoppade jämfota av lycka. Han gick fram till grisen och band utgödslingsrepet runt halsen. Med en enorm kraft åkte grisen med, och drängen drog upp djuret försiktigt i mopedbilen!?

– Var rädd om bilen, sa jag försiktigt. Det blev verkligen fullt.

– Skit i bilen hit eller dit, det är grisen jag är rädd om.

En ny jägare var helt klart ”född”. Kan det bli bättre?

Text: Carl Kvaldén