Drevjakt i Tyskland

Året var 2017 då jag för första gången fick möjlighet att följa med ett glatt gäng på tolv personer, som vi kallar German Hunters, ner till Tyskland för fyra dagars drevjakt. Jag hade under flertalet år innan hört berättelserna om vildsvinen som kom i stora led och kronhjortar som majestätiskt kom smygandes i skogen på jakterna nere i Tyskland. Så när förfrågan kom om några fler ville åka med så behövdes det inte någon betänketid alls utan svaret kom direkt.

– Jag åker med ner i november svarade jag, och så har jag gjort varje år efter det.

Jaktresan går till delstaten Niedersachsen i nordvästra Tyskland och till staden Wolfsburg. Wolfsburg är mest är känd för sin biltillverkning av Volkswagens modeller Golf och Polo samt fotbollslaget Vfl Wolfsburg.

Jakten bedrivs på fyra olika områden, en ny mark för var dag och sammantaget är jakten på cirka 40 000 hektar. Markerna tillhör tyska staten och på dessa marker bedrivs endast drevjakter två gånger per år, vilket är den jakt vi är med på, samt en tackjakt för de tappra drevkarlarna och hundförarna som driver fram viltet åt oss någon vecka innan.

Oftast startar jakten klockan tio efter att man tidigare på förmiddagen haft en gemen­sam samling med traditionell hornblåsning och en grundlig genomgång vilka djur som är lovliga under dagen. Allt som oftast är det vildsvin, rådjur och kronhjort upp till tio taggar som är lovliga att fälla. För att komma ut i markerna så är det anställda hos Niedersächsische Landesforsten (liknande Skogsstyrelsen i Sverige) som går i dreven och som visar oss ut till våra pass.

Efter den gemensamma samlingen blir vi utkörda till passen och när tornet är intaget får jakten påbörjas, även om klockan inte riktigt hunnit slå tio. Viltstammen är bra och man har alltid något eller några djur i pass och förvaltar man bara tillfällena så finns det möjlighet att fälla något vilt varje dag. Man får ha tre eftersök per dag, vilket betyder att skjuter man ett djur men det går i väg och man inte ser vart det lägger sig, så räknas även det som ett eftersök.

Jakten pågår fram till klockan 13 då jakten avslutas och det är dags att lämna sitt torn och samtidigt också samla in de fällda djuren om man har haft ett lyckat pass.

Oftast är det ju inte bara vi svenskar på dessa jakter utan det finns även jägare från Tyskland som köpt sig en dagsjakt och medverkar. Vid ett tillfälle under en jakt var det 94 skyttar med på samlingen. Med så många jägare som deltar vid jakten så blev den en hel del smällande i skogen – det är ju inte direkt var dag man har 94 skyttar som jagar samtidigt, så bara en sådan större samling jägare är en upplevelse.

Men nu till en kylig novembermorgon 2017 då jag är på väg ut till mitt torn. Jag försöker smyga ut trots alla krispiga löv på marken, vilket är svårt sig. Väl uppe i tornet gör jag mig redo och laddar min Sauer 303, vrider igång mitt Aimpoint samtidigt som jag häller upp en kopp kaffe ur termosen. Efter några snabba klunkar hör jag i löven att någonting är på väg rakt emot mitt torn och jag gör mig redo. Det är en kronhind med kalv som kommer fram mellan träden och under denna jaktdag var kalv lovligt. Hastigheten är hög på hjortarna så jag vänt­ar ut dem så att de ska komma rakt framför mig där det även är en vindfälla liggandes. Jag är helt säker på att hinden kommer att välja vägen framför vindfällan, så planen blir att det är där som jag kan skjuta kalven. Men i stället väljer hinden att hoppa över trädet i en hög och majestätisk båge och denna syn i morgonsolen strålar som letade sig in emellan träden blev så vacker så jag kom helt av mig.

Så där stod jag, tagen av synen av hinden i morgonsolen och tänkte att detta skulle jag haft på film. Samtidigt påmindes jag om att kalven är var lovlig, men då var den ­precis inne i den tätningen igen och klarade sig denna gång på grund utav sin moders skutt.

Jag återupptog mitt kaffedrickande och fortsatte dricka och bara njöt av stunden när jag tänkte tillbaka på ögonblicket med hinden i morgonsolen.

Efter en stund hör jag återigen ett ännu högre prassel i löven och jag är mer beredd än någonsin. Jag vänder mig sakta mot hållet där ljudet kommer ifrån och en stor sugga kommer springandes med ett koppel av vildsvin efter sig. De var någonstans emellan 30 till 35 stycken i olika storlekar, men dessa gick allt som oftast omlott med varandra så att skjuta var inte att tänka på.

Men sedan kom den sista grisen i ledet ensam och jag kunde få iväg ett skott, grisen går omkull men reser sig igen, jag får på ett till skott och den lägger sig i hallonsnåret bakom en gran.

Under dagen passerade några vildsvin till inne i tätningarna där det inte gick att skjuta, men med en sådan fin upplevelse från morgonens kronhjortar samt raden av alla vildsvin så var jag helt klart nöjd med att ändå ha fått fälla en ”Uberläufer keiler”, alltså en fjolårs galt på tyska.

Året efter, alltså 2018 som var varm i hela Europa och med torka i Sverige, så hade jag en önskan om att få skjuta mig en kronhjort i och med fjolårets incident. Jag berättade för en i gänget om min önskan att jag skulle få skjuta mig en kron, och det var även något som han också hoppades på i och med att han aldrig skjutit kronhjort tidigare.

När måndagsmorgon kommer sätter vi oss pirriga i våra bilar, lämnar hotellet och åker mot samlingsplatsen för dagens jakt. Redan vid klockan sju är det varmt ute så vi förstod att det blir en varm dag i skogen. Jag blir utsatt i torn 39F av en tysk och där sitter jag och inväntar att drevkedjan ska komma igång. Några minuter efter tio kommer första viltet i pass, en snabb räv springer förbi i skyttegatan, men rävar är förbjudna på dessa jakter så jag lyfter på kepsen och låter den passera förbi. En stund senare så ser jag längre in i en tätning att det kommer några kronhjortar och pulsen går upp, men dessa väljer tyvärr att fortsätta inne i det täta och försvinner ur mitt pass.

När jag sitter där på mitt pass hör jag att det börjar smälla hos min passgranne och några minuter efter ser jag en kronhind komma rakt emot mig där jag sitter.

Samtidigt uppfattar jag direkt att det är någonting fel på hinden eftersom hon rör sig väldigt udda och det ser ut som om att hon liksom små hoppar fram och verkar vara halt.

När hon kommer ut ur tätningen ser jag att hon bara har ett framben, det vänstra benet saknas och jag tänkte att de där är förmodligen djuret som passgrannen nyss sköt på. Jag tar skottet på lite för långt håll med ett Aimpoint, men ser att hon tecknar och studsar iväg någon meter innan hon lägger sig. Jag pustar ut och inser att hinden inte längre lider, men kommer på i nästa stund att hindar var fredade denna dag. Men utifrån, som jag förmodade, att hinden var skadad så får jag försöka förklara för de tyska jaktarrangörerna att den var påskjuten sedan tidigare.

När jakten var avblåst hoppade jag ner ifrån mitt torn och går bort mot hinden för att titta noggrannare på hur skadad hon egentligen var. Dock får jag en smärre chock när jag kommer fram till henne, hon är inte alls påskjuten utav någon annan utom mig. Hinden har bara ett framben och där det andra benet skulle ha börjat sitter det i stället överväxt päls, så det vänstra frambenet har hon klarat sig utan en längre tid.

När den tyska utsättaren kommer och jag förklarar vad som hänt säger han att det är nog så att hinden som kalv blivit av med benet i en slåtterkross eller annat jordbruksredskap. Men trots mitt misstag om att vi denna dag inte fick skjuta hind så släpar vi ut hinden och åker mot den dagliga viltparaden.

Men innan själva viltparaden drar i gång på samlingsplatsen avnjuter vi en god lunch och inspekterar de djur som är fällda. Några i min grupp säger att jag gjorde helt rätt, men samtidigt vet de inte om de själva skulle ha vågat skjuta en hind även fast den var skadad i och med att de var förbjudna, och att det skulle kunna inne­bära att jag kanske skulle kunna få böta.

Men när jaktarrangören kom och frågade vem av oss som skjutit hjorten så berättade de att det är Alex som står där borta, sam­tidigt som de nickar åt mitt håll.

– Dessa hjortar är nödvändiga att få bort och han gjorde helt rätt, det kan ni hälsa honom, sa den tyska skogschefen.

Så min första kronhjort blev en udda men lyckad hjort som jag aldrig kommer glömma och inte någon utav de som var med på jakten heller.

Efter avslutad jakt och åter på hotellet satte vi oss ute i solen och som vi redan på morgonen förutspått så kom det att bli en varm dag. Det blev en eftermiddag med strålande sol i 22 graders värme och med en kall öl i mitten på november i goda vännerslag, så blev det en jaktdag jag aldrig glömmer.

2020 blev jakten tyvärr inställd på grund utav den förbaskade pandemin som härjar i världen. Men om inget oförutsett sker nu i höst så kommer det bli min fjärde resa ner till skogarna kring Wolfsburg.

Text & foto: Alexander Svensson