Drevjakt på Börringe kloster – ett vilteldorado!

Denna artikel finns även som film!

Det är november och det är drevjakt i Skåne, närmare bestämt på Börringe kloster. En av de överlägset mest vilttäta marker jag någonsin fått chansen att jaga på.

Jag har blivit bjuden på jakt på Börringe Kloster i Skåne. Arrangör för den här jakten är optikföretaget Aimpoint, och i samband med den här jakten fick jag chansen att prova deras rödpunktsikte, Acro c2, som satt monterad på en Jaeger NXT 30–06 från Haenel. Att greppa ett nytt vapen är så klart en utmaning, men jag får tillägga att jag dagen innan jakten fick skuta en hel del med vapnet på bana, tillsammans med några av mina jaktkamrater, under leding av duktiga skytteinstruktörer. Så jag känner mig bekväm med utrustningen när jag åker mot morgonsamlingen.

Vi samlas vid halv åtta på morgonen. Det är en högtidlig samling där vi alla tar av oss huvudbonaderna för att hedra viltet, samtidigt som det spelas en vacker melodi från ett klassiskt jakthorn. Jag blir tilldelad en jaktguide vid namn Ricky Sjögren. Ricky har full koll på marken, på alla pass, på hundförarna och på vilka vilt som är jaktbara, vilket känns tryggt för mig som norrländsk drevjaktsamatör.

Straffavgifter

Under morgonsamling har Sten Eriksson, en av ägarna till Börringe Kloster genomgång, där han redogör för vilka vilt som är jaktbara för dagen.

– Rådjur är helt fredat och vid en felskjutning kostar det 250 000 kronor i straffavgift, säger Sten, och jag sväljer lite stressat och tänker att jag nog ska lämna slutstycket i bilen.

– Råkar man dessutom skjuta en hund kostar det 100 000 kronor som betalas på plats till hundägaren, fortsätter han.

Straffavgiften på att skjuta en hund har jag stor sympati för. En jakthund är så mycket mer än bara en jakthund. Den är en älskad familjemedlem, och jag har stor respekt för jakthundar, och skulle aldrig avlossa ett skott om en hund finns i närheten.

Vi hoppar in i bilen och Ricky kör med säker hand ut mot jaktmarken. Undertecknad sitter tyst och funderar över de regler som drogs vid samlingen. Jag undrar om jag kommer våga skjuta något?

Ricky stannar bilen och vänder sig om mot mig.

– Jag ska bara visa Roland till sitt pass, så kommer jag strax tillbaka till dig, säger han innan han kliver ur bilen.

Jag nickar tyst tillbaka, lite tagen av stundens allvar.

Jag ser hur Ricky och Roland går iväg upp genom bokskogsbacken. Två stora och resliga karlar i siluett, och just nu känner jag mig väldigt liten. Mindre än vanligt.

Ricky kommer tillbaka, hoppar in i bilen och vänder sig om mot mig med ett leende.

– Nu Katharina är det din tur. Nu ska du få ett riktigt bra pass där jag vet att det kommer mycket vilt, säger han på klingande skånska.

Han har läst av mina tankar gällande rädsla för felskjutning och säger med en glad och lugn stämma.

– Ta det bara lugnt, det kommer att gå hur bra som helst. Slappna av och kom ihåg att jakt ska vara roligt.

Ricky stannar bilen vid en dikeskant. Det känns som en typisk vildsvinmark tänker jag för mig själv medan jag kliver ur bilen. Det blåser lite men regnet har inte börjat ännu, trots att väderapparna har lovat nederbörd redan från morgonen. Jag och Jörrund Lien, en vapentekniker från Norge, går tillsammans med Ricky ut mot våra pass. Jörrund får sitt först. Ett högt torn precis i kanten på en skogsbacke framför ett litet fält.

Mycket vilt på benen

Vi nickar till varandra som ett tyst ”skitjakt på dig” innan jag och Ricky går mot mitt pass. Jag ser tornet långt innan Ricky ens säger att det är där jag ska sitta. Det är högt och det står nästan mitt på en öppning, på behörigt avstånd från Jörrunds pass.

Jag går fram, klättrar upp och laddar böss­an. Jag tittar bort mot kanten där Jörrund har sitt pass, men jag kan inte se honom. Jag vet att han är där och tänker att det där är min förbjudna skjutriktning.

Jag tittar i siktet och försöker göra avståndsbedömningar i tänkta skjutriktningar. Plötsligt hör jag ett prasslande ljud bakom mig och jag hinner skymta två rådjur som flyr in i riset vid kanten av bokskogen som Jörrund har framför sig och som jag har bakom mig.

Ricky har tagit plats i tornet tillsammans med mig. Jag hör hur hundarna börjar jobba i skogen och skallen ekar från olika håll. Jag kramar gevärskolven lite extra hårt och spänner blicken ut över marken framför mig. Det är grått och man kan känna hur regnet hänger tungt över oss, även om det ännu inte har börjat komma.

Plötsligt hör jag hur det prasslar i skogen framför mig. Jag fäster blicken mot det håll jag tycker ljudet kommer från och försöker läsa av om jag kan urskilja ett djur någonstans. Jag ser ett stort vildsvin som kommer ut ur tätningen och håller riktningen längs skogskanten. Det stannar till och jag kan se att det är en sugga, samtidigt som det kommer fyra mindre vildsvin efter henne, som på ett litet koppel. Jag tänker att de kanske viker ut på fältet framför mig. Då skulle jag få ett riktigt bra läge på någon av brungrisarna.

Vinden kommer som i små pustar bakifrån vilket inte är optimalt. Jag ser att suggan är på väg ut i rätt riktning men hon får vind av mig och kastar tillbaka in i skogen igen. Hon håller skogskanten bortåt på väg mot min passgranne Jörrund och viker ut strax framför honom. Nu smäller det, tänker jag.

Suggan travar lugnt vidare och brungrisarna kommer bakom i klassisk formation. Nu smäller det snart, tänker jag igen medan jag följer vildsvinen med blicken.

Pang! En liten brungris går i backen och de andra vildsvinen springer fort över till andra sidan fältet och finner skydd av skogen.

Jag vänder mig om igen och tittar ut framför mig. Jag skymtar orange jackor från hundförarna som passerar i en tätning. Hundarna jobbar frenetiskt med att trycka ut vilt från skogen och jag hör dova smällar från andra passkyttar i fjärran som har jaktlycka.

Det prasslar till på min vänstra sida och det kommer en otroligt vacker råbock. Han ställer sig med bredsidan åt mitt håll på cirka 50 meter. Det vore ett enkelt skott. Men rådjuren är fredade på den här marken, så jag slappnar av, släpper bössan och begrundar det vackra viltet.

Strax därpå hör jag hur det smäller uppifrån en bokskogsbacke som jag har framför mig. Det kommer två dovhindar springandes ner därifrån och ställer sig i en tätning framför mig. Jag lyfter upp bössan och tittar i siktet om jag kan skymta dem. Jag tänker att det är bara att vänta ut dem. De kommer säkert att ta sig där ifrån strax. Frågan är bara vilken väg de väljer? Jag har fortfarande fel vind och jag försöker att stå så stilla och lågt jag bara kan för att inte avge allt för mycket doft.

Samtidigt som jag försöker hålla koll på dovhindarna framför mig ser jag en dovhjort springa i nästan samma spår som vildsvinen nyss sprang i framför Jörrund. Den ser stor ut och jag förväntar mig en smäll. Men hjorten fortsätter framåt och när den vrider huvudet lite åt mitt håll, kan jag se att den är för liten. Jörrund tog ett klokt beslut och lyfte på hatten och lät den springa vidare.

Jag vänder mig om igen och försöker fästa blicken på tätningen där jag vet att dov­hindarna står, samtidigt som jag ser att de just har tagit till flykt och hoppar över en kulle på min vänstra sida. Jag tar fram bössan och tittar i siktet men jag inser att det är för långt håll. De var smartare än mig den här gången.

Första såten bruten

Ljudet från ett jakthorn bryter tystnaden, och det ropas ut på radion att jakten är bruten i första såten. Jag plundrar bössan och klättrar ner till Ricky som står nedanför mitt torn.

– Jösses, vilken fart det var här, säger jag med andan i halsgropen.

– Ja, det var riktigt mycket vilt här omkring. Det var ju synd på vildsvinen som kom så fint att de fick vind av dig. Det syntes så tydligt.

Vi går tillsammans fram till Jörrund och jag gratulerar honom till jaktlyckan. Jag berättar för honom att jag såg suggan komma men att hon fick vind av mig. Vi går fram till vildsvinet och ser att det är ett perfekt skott och ett bra val av brungris.

– Nästa gång är det din tur Katharina, säger Jörrund och puttar på mig.

– Ja, nästa gång är det du som har jaktlycka, säger Ricky och går mot bilen.

Vi samlas vid den fina gården och blir bjudna på en efterlängtad lunch. Det bjuds på panerat fläsk med potatismos och löksås. Långt ifrån mina favoriter i vanliga fall, men vid jakt och i skogen så smakar ju allt så mycket bättre. Men ny energi och lite värme i kroppen åker vi ut igen för att fortsätta jakten.

Den här gången stannar vi till vid en ganska stor åker. Jörrund får ett pass precis i kanten av den och jag fortsätter fram en bit upp i en bokskogsbacke. På vägen till våra pass ser vi fullt med dov på fälten, några står till och med och betar lugnt och är fortfarande ganska oberörda.

– Där uppe har du ditt pass, pekar Ricky upp i en skogsbacke. Det är ett riktigt bra pass där det kan komma både kronhjort, dovhjort och vildsvin, säger han och skorrar på sin breda skånska. Jag får ibland läsa på läpparna för att vara helt säker på att jag förstår vad han säger.

Jag klättrar upp i tornet och försöker läsa av marken. Bössan som jag testar för dagen är egentligen inte helt anpassad efter mig. Den är lite för lång, men annars är den riktigt trevlig, trots att den är i kaliber 3006, som har en tendens att vara lite vas i rekylen. Jag lyfter upp den och tittar i rödpunktsiktet och klickar upp ljuset på punkten ett par steg. Jag tittar med båda ögonen och siktar lite på några träd bara för att känna in avstånd och skjutgator.

Hinner knappt ladda

Jag hinner knappt lyfta ner bössan förrän jag ser en grupp kronhjortar komma springande över fältet bakom mig mot mitt håll. Herre jösses, här hinner jag ju knappt ladda förrän det är vilt i pass.

Det är en stor grupp på ungefär tio djur. De går om varandra och jag har svårt att få fokus på ett ensamt skjutbart djur. Jag tar ner bössan eftersom jag känner att jag inte hinner få rätt läge, samtidigt som jag konstaterar att de är otroligt vackra djur. Det blåser lite från sidan och regnet har börjat komma. De varken hör eller ser mig, och jag kan betrakta dem medan de fortsätter framför mig bort mot den andra sidan av fältet.

Ricky tittar på mig och vi nickar mot varandra. Jag viskar till honom att jag inte kände att jag hann få något bra läge. Han nickar tillbaka till mig och viskar att det var ett klokt beslut.

– Det ska kännas bra innan man släpper iväg ett skott, viskar han.

Jag vänder mig framåt och tittar ut över marken. Jag står verkligen perfekt. Jag har bra sikt och ser tidigt om det kommer vilt mot mitt pass.

Osäkrar bössan

Så ser jag en ensam dovhind komma från vänster. Det går ganska sakta innan den stannar till för att läsa av marken och försäkra sig om att kusten är klar. Jag har vinden i ansiktet och regnet piskar mina kinder. Dovhinden tar några kliv framåt och stannar precis bakom ett träd. Hon tar ytterligare ett par steg framåt och jag ser den nu i profil, men kroppen är fortfarande gömd bakom ett träd.

Jag tar upp bössan försiktigt och osäkrar. Jag tittar i siktet och ser den stå kvar bakom trädet. En liten bit framför hinden är det en öppning som skulle passa perfekt. Pulsen stiger och jag ser hur den kliver fram något steg och blir helt gömd en kort stund. Men så tar den några kliv ytterligare och kommer fram i den öppningen som jag nyss tänkte skulle bli perfekt. Jag tar ett djupt andetag, siktar och släpper av ett skott. Jag ser att det träffar bra, men den fortsätter framåt, varpå jag släpper ytterligare ett skott.

Ricky ropar i radion och berättar att jag skjutit på en dovhind. Han instruerar åt vilket håll den sprang och kort därefter kommer en hundförare på spåret. Han lyfter upp handen mot oss som ett tecken på att han uppfattat det hela, visslar på sin hund och går i den riktning som Ricky nyss instruerat.

Jag står spänd kvar uppe i tornet och väntar. Pulsen bankar i bröstet och jag hinner tänka många tankar. Men så ser jag hur hundföraren släpar ut hinden på fältet framför oss Han vinkar till oss som ett tecken på att allt är grönt, och jag kan andas ut.

Jag vänder mig mot Ricky och ler det bredaste jag bara kan.

– Grattis Katharina, bra jobbat! säger han och ger mig en rejäl kram.

Det är alltid så skönt att se att viltet ligger. Lättnaden är total och känslan av jaktlycka kan få ta plats i stället för oro för ett eventuellt eftersök.

Efter bara ett par minuter hör vi jakthornet blåsa igen och jakten är bruten.

Vi går fram till dovhinden och jag berättar för Ricky att det är min andra skjutna dovhind och att det så klart känns lite exotiskt för mig som hälsingetös att få jaga på dessa magiskt vackra och viltrika marker i Skåne.

Jag tackar Ricky för en excellent välskött och organiserad guidning.

– Nöjet är helt på min sida, svarade Ricky.

Stort tack även till arrangörerna av denna jakt, och till Börringe för en fantastik jakt.

Text: Katharina Olsson
Foto: Johan Carlsson