Mina jakter har alltid snurrat på bra och möjligheterna till att få jaga vilt på fina marker har varit många. Jag har haft turen att få fälla samtliga sex klövvilt som vi har här i Sverige. Men längst bak i huvudet finns den där drömmen, drömmen om viltet som man ännu inte har lyckats komma åt. Både kronhind och kronkalv har jag haft turen att få fälla, men det återstår ett djur – kronhjorten.
Den första oktober har passerat och årets jakter har dragit igång. Under jaktsäsongen jagar jag i olika län i vårt avlånga land, men just dessa jakter, jakterna som leder mig fram till min första kronhjort är lyckligtvis i närheten av där jag bor.
På kvällspromenaderna med hunden har jag sett att det går en del kronvilt på några av åkrarna, men oftast efter tiden för att få skjuta och jag gör mig införstådd med att de troligtvis kommer att komma ut precis innan det blir förbud för att skjuta, om inte därefter.
Kvällen är kommen och dom svala vindarna börjar ge sig tillkänna. Jag tar bössan på axeln och handkikaren runt halsen för att sedan bege mig ut till en av åkrarna. Där sätter jag mig i ett jakttorn med bra sikt åt båda hållen och nu återstår bara väntan. Väntan som kanske inte är min starkaste sida, men som i detta fall kommer att vara avgörande.
Vad hade jag kunnat göra annorlunda?
Jag har suttit i cirka en timme och vridit huvudet åt höger, åt vänster, åt höger och så fortsätter det. Efter att suttit så under den första timman så vrider jag huvudet åt vänster och där står den. Inte ett knak, inte ett ljud, helt ljudlöst har den smugit sig ut på åkern. Mina tankar börjar fladdra ”ska det gå så här snabbt? Ska det vara så här enkelt? Är det nu det kommer att avgöras?”
Jag tar upp handkikaren för att studera antalet taggar på kronhjorten. Jag kommer inte längre än att jag ser hjorten i kikaren innan den kastar tillbaka in i skogen igen.
Jag hör hur några kommer ridandes på två hästar och förstår snabbt varför hjorten valde att sticka upp i skogen igen. Mörkret smyger sig på och sista skjuttid har nu passerat. Jag klättrar ner från tornet och sätter kurs hemåt.
Innan jag sluter mina ögon för dagen börjar tankarna att falla in. Hade jag kunnat göra något annorlunda? Hade jag kunnat vara ännu mera uppmärksam, skulle jag ha suttit på ett annat ställe? Även om tankarna är många så är det just detta som många gånger är tjusningen med jakten. Man vet inte helt säkert vart eller när de dyker upp och framför allt, om de dyker upp?
Att spekulera kring vad man hade kunnat göra annorlunda tror jag kan vara ett vinnande koncept för att ha större ”lycka” nästa gång.
Handjur upp till åtta taggar tillåtet
Nästa tillfälle för att försöka sig på hjorten är nu kommen. Vädret är blåsigt och regnet har visat sig under eftermiddagen, men lugnar det bara ner sig så kan detta bli helt perfekt.
Denna gång tänker jag sätta mig i ett torn som är lite närmare där hjorten kom ut förra gången. Jag går tyst som en mus på väg ut till tornet, samtidigt som jag försöker ha full kontroll på omgivningen. Jag har cirka 300 meter kvar till tornet när jag ser något mörkt stå och beta på åkern. Jag ser att det är ett mindre handjur men inte hur många taggar det är. Jag smyger mig in på 200 meter och kan nu konstatera att det är en skjutbar hjort. Pulsen börjar stiga och förväntningarna höjs. Är det nu jag kommer att få skjuta min första kronhjort? Mina tankar avbryts av ett brak i skogskanten och hjorten är inte längre kvar på åkern. Det känns trist. Var det jag som skrämde hjorten eller varför fick den så bråttom?
Jag tar mig fram till tornet, klättrar upp med blandade känslor. Jag sitter ett par timmar och inget händer tills det bara är 20 minuter kvar av skjuttiden.
Precis bakom mig hör jag hur det knakar i grenarna och ut kommer en kronhind med sin kalv. Deras avsikt är verkligen inte att stanna, utan endast springa med snabba steg rakt över åkern. Jag följer med viltet i handkikaren tills de inte syns längre. Jag lägger undan handkikaren när jag helt plötsligt ser hjorten, där står den, 70 meter bort och ser sig omkring. Sakta, sakta, sakta tar jag upp bössan och taggantalet får jag till sju! Hjorten är tillåten att skjuta. Den står snett och nu gäller det bara att vänta in rätt läge. Hjorten vinklar upp full bredsida och skottet går av. Jag känner att det tar där jag ville och känner mig lugn, även om hjorten springer full fart bort från mig. Efter 60 meter stannar den upp och blir ostadig på benen för att sedan gå omkull. Nu börjar min puls att ge sig tillkänna. Jag går fram mot min första kronhjort med en känsla av glädje. Glädje över att allt har gått så pass bra och för att resultatet blev lyckat. Darrig på fingrarna ringer jag efter draghjälp för att kunna få hem hjorten till gården och en timme senare hänger den hemma i slakteriet och slaktölen är öppnad.
Idag hänger hjorten på mitt hemmakontor och tillbakablicken blir alltid lika stark när jag ser min hjort på väggen. En påminnelse om ett starkt jaktminne som jag sent kommer att glömma!
Fakta
Einar Norin
Ambassadör för Allt om Jakt & Vapen
Bor: Skultuna.
Född: 1994.
Familj: Sambo och münsterländern Stella.
Favoritjakt: Löshundsjakten.
Instagram: @einarnorin.
Text & foto: Einar Norin
