Fältharen, eller tyskharen som den även kallas, inplanterades i södra delarna av landet i slutet på 1800-talet. Sedan dess har arten etablerat sig på allvar ända upp mot södra Norrland, på många håll har den även trängt undan den något mindre, inhemska skogsharen.
Fältharens päls är rödbrun till grå under hela året, den blir alltså inte vit under vintern som skogsharen. Ett tydligt sätt att skilja den från skogsharen under den gröna årstiden är att titta på svansens ovansida, på fältharen är denna svart.
Till storleken är fältharen något större än skogsharen. Vikten ligger som regel från fyra till sex kilo, att jämföra med cirka 2,5 till 4,5 kilo för skogsharen. Fältharens tassar är heller inte anpassade till djup snö på samma sätt, dess spårstämplar blir därför smalare än skogsharens och den sjunker djupare i snön.
Fältharen tillhör hardjuren och har tänder som växer hela livet, tänderna är mjukare på insidan än utsidan vilket ger dem en vass stämjärnsform när de slits.
Biotop och föda
Fältharen förekommer i odlingslandskapen och dess gränstrakter ända upp till södra Norrland, rapporter om enstaka individer förekommer även betydligt längre upp än så och det är rimligt att anta att arten fortfarande sprider sig norrut.
Fältharen hör främst det öppna jordbrukslandskapet till och födan består till stor del av odlade grödor som vall och spirande spannmål. Den äter även andra gräs, örter och knoppar. På vintern skalar den gärna bark, helst från yngre fruktträd vilket kan orsaka skador i trädgårdar och odlingar.
Liksom skogsharen är även fältharen koprofag, vilket innebär att den äter sin egen avföring. Födan berikas med K-vitamin i en del av blindtarmen och kommer ut igen som en lös avföring som fältharen äter upp igen. De runda, hårda pärlorna som vi är vana att se är således den slutgiltiga spillningen.
Reproduktion
Parningen startar som regel kring februari. Honan föder efter cirka 45 dygn upp till fem ungar i skydd av vegetationen. Fältharehonan är redo att paras om igen direkt efter födsel, vilket gör att hon som regel klarar att föda fram tre kullar per år. Fältharen är belag med ett hårt predationstryck, och gagnas förstås av en hög reproduktionstakt.
I områden där skogshare och fälthare överlappar varandra förekommer hybridisering mellan de två i viss utsträckning. Enligt en studie av Carl-Gustaf Thulin handlar det om att fältharehanarna utmanövrerar skogharehanarna och att skogsharehonan därför väljer att para sig med den större och starkare fältharehanen. Resultat blir en hybridhare som i sin tur också kan välja att para sig med en fältharehane. Detta leder på sikt till att skogshararna trängs undan mer och mer.
Hot och dödlighet
Predationstrycket på fältharen är stort, och fienderna många. Räv, mård, tamkatt, lodjur, duvhök, berguv och kungsörn är exempel på predatorer som utgör ett hot mot fältharen. Dess främsta försvarsstrategi är att ligga lågt och trycka för att undvika upptäckt, när man närmar sig en fälthare på lite avstånd och den får syn på en kan man se hur öronen fälls ned och kroppen sjunker ihop så att det nästan bara är ögonen som sticker upp över plöjfåran eller vegetationen den gömmer sig i. Kommer man för nära utnyttjar den sina långa bakben och sätter av med hög fart för att undkomma sin förföljare.
Bland de sjukdomar som drabbar fältharen finns förutom exempelvis tularemi (harpest) även fältharesjukan (European Brown Hare Syndrome, EBHS, på engelska). En sjukdom som framför allt slår till på hösten och orsakar levercellsdöd, levern blir ljusare i färgen och skörare än normalt. Blödningar uppstår ofta även i tarmar, luftstrupe och lungor.
Fältharen och människan
Människan ska under slutet av 1800-talet ha planterat in fältharen, eller tyskharen som den också kallas, i landets södra delar. Anledningen kan antas vara för att ge ett jaktligt utbyte. Fältharens konkurrens med vår inhemska skogshare har dock gjort att alla inte uppskattar artens införande. Särskilt inte bland stövarjägarna. Framför allt i Skåne och övriga sydligt belägna jordbruksmarker är dock fältharen ett uppskattat jaktvilt, med klappjakten över de öppna fälten som den kanske mest klassiska jaktformen.
Vetenskapligt namn: Lepus europaeus.
Engelskt namn: European brown hare (eller bara european hare eller brown hare).
Finns: I jordbrygslandskapet ända upp i Norrland.
Status: NA (not applicable), ingen rödlistningsstatus finns eftersom arten är introducerad i Sverge. Källa: Artdatabanken.
Jakttid: Jaktstart 1 september i hela landet, avslutas 15 februari i landets södra delar och på Gotland, på Öland 31 januari och i övriga landet sista februari.
Text: Anders Dahlgren
