Gråsäl – Halichoerus grypus

”Havets vargar”, som gråsälarna också kallas, är minst sagt ett hett diskussionsämne idag. ­Nästan lika hett som de riktiga vargarna. Beståndet i Östersjön har, efter att ha kraschat till en nivå på 3 000 individer kring 1975, återhämtat sig snabbt och uppgår nu till cirka 50–60 000 sälar enligt beräkningar från Naturhistoriska Riksmuséet.

Gråsälen är större än både vikaren och knubbsälen. Hanen kan bli upp till tre meter lång och väga upp till 300 kilo. Honan blir lite mindre, runt två meter, och kan väga upp till cirka 200 kilo. Pälsen på hanarna kan gå från mörkt grå mot svart med ljusa fläckar som ibland går mot det flammiga hållet istället för det fläckiga. ­Honan är ljusare grå och med mörkare fläckar, buken är oftast lite ljusare än ovansidan.

I Norge talar man om att gråsälen (havert på norska) har ”hästhuvud” och knubbsälen (steinkobben) har ”hundhuvud”. Detta belyser förstås huvudformen på de olika sälarterna, som ibland kan vara svåra att särskilja där de två arterna överlappar varandra, åtminstone när det gäller att skilja yngre gråsälar från knubbsälar. Gråsälen har en mer rak, hästliknande nosrygg medan knubbsälen har ett kortare huvud med mer markerad panna.

Biotop och föda

Gråsälen återfinns längs hela Östersjökusten ner till Skåne, men förekommer även mer sporadiskt upp längs västkusten. Under pälsbytet, sker i maj-juni, samlas gråsälarna i grupper på ett antal större sällokaler, antalet sälar på dessa lokaler kan variera stort, från cirka tio upp mot 1 000 individer.

Födan består främst av fisk men även andra vattenlevande djur som musslor och snäckor. Det huvudsakliga bytet består av stimlevande fisk som strömming, men även torsk, lax och annan fisk kan stå på menyn.

Gråsälen äter i genomsnitt cirka två till tre procent av sin kroppsvikt per dag, en hona på 200 kilo behöver således konsumera i snitt cirka fyra-fem kilo fisk per dag för att tillgodose sitt behov. Andra källor uppger att en vuxen gråsäl äter i snitt sju kilo fisk om dagen.

Under pälsbytet och reproduktionen kan också vuxna sälar fasta längre perioder om flera veckor, födointaget kan därför variera stort från dag till dag sett över året.

Reproduktion

I februari-mars föder honan en kut som väger cirka åtta till 16 kilo och är ungefär en meter lång. Honan diar kuten i cirka tre veckor och redan efter fyra veckor lämnar honan kuten att klara sig själv, vikten har då ökat till 40-50 kilo.

Honan parar sig igen redan ett par veckor efter att hon fött sin kut, alltså parar hon sig medan hon fortfarande diar kuten. På grund av fördröjd implantation, lika som till exempel rådjuren har, föds således nästa kut inte förrän 11,5 månad efter parningen.

På grund av att kutarna lämnas och behöver lära sig jaga föda själva så tidigt är också dödligheten ganska stor hos gråsälen under dess första levnadsår. Bland de som överlever inträder könsmognaden ganska sent, vid tre till fem år för honor­na och först vid fyra till åtta års ålder för hannarna. Gråsälarna kan i gengäld bli ganska gamla, den äldsta sälen man känner till var en hona som blev 46 år. Hannar i naturen blir däremot sällan över 30 år gamla.

Hot och dödlighet

Som toppredator har gråsälen inte många hot i Östersjön. Bland unga sälar verkar en vanlig dödsorsak vara genom att fastna i fiskeredskap, förutom de som inte lär sig skaffa föda på egen hand och svälter ihjäl.

En del av ungdödligheten kan troligen också gråsälen själv stå för, enligt studier från bland annat Skottland har ­infanticid och kannibalism observerats bland grå­sälshannar. En vuxen hane ska till exempel ha observerats jaga, döda och äta upp fem kutar inom loppet av en vecka.

Sälmasken (Pseudoterranova decipi­ens), eller torskmask som den också kallas, har sälen som huvudvärd. Masken infekterar också fisk som då utgör mellan­värd för masken och återfinns i fiskens kött, bukhåla eller organ och kan orsaka sjukdomstillstånd hos människor vid konsumtion av fisk som inte hettats upp, frysts eller saltats in tillräckligt. Ytterligare en maskart använder sälen som huvudvärd i våra vatten, hur maskarna påverkar sin huvudvärd verkar oklart i dagsläget men att den påverkar sälens hälsotillstånd negativt i någon omfattning verkar de flesta vara överens om. Enligt information på SVA’s hemsida existerar knappt sälmasken från Stockholms skärgård och norrut, men enligt säljägaren Anna-­Carin Westling, som håller till cirka 30 mil norrut, i Hudiksvalls skärgård, är i princip samtliga sälar där fulla i mask, även kutar som bara är knappt ett halvår gamla.

Gråsälen utnyttjar gärna samma öar och skär som liggplatser, särskilt under ynglings- och pälsbytesperioden. Detta beteende gör att parasiter och sjukdomar sprids snabbt, i takt med att bestånden ökar befarar nu vissa att vi närmar oss en säldöd i likhet med den som drabbade knubbsälarna i slutet av 80-talet. Det ökande beståndet riskerar även att leda till svält, vilket minskande tjocklek på sälarnas späcklager redan nu tyder på.

Gråsälen och människan

Sälar har genom historien varit en viktig resurs för människan, från dem kunde man inte bara få kött och päls, utan även tran (sälolja) som har ett brett användningsområde. Bränsle till lampor, smorning till läderprodukter, bindemedel till slamfärg, säloljan har varit en viktig handelsvara en gång i tiden.

Sedan 2009 har det dock varit förbjudet att handla med produkter från säl, undantaget från ursprungsbefolkningarnas (inuiters) jakt. I takt med att sälbestånden nu ökar och att licensjakt på 2000 gråsälar i Östersjön införts i år höjs nu röster för att lyfta förbudet. Säljakten är speciell och det fåtal jägare som specialiserar sig på jaktformen tvingas att kassera eller gräva ner skjutna sälar för man inte har kapacitet att ta tillvara på alla skjutna sälar för eget bruk. Detta kan förstås ses som ett enormt resursslöseri, att se till att ge jägarna möjlighet att få avsättning för de sälar som behöver skjutas torde vara en självklarhet, och ett sätt att återge sälen ett värde igen istället för att bara ses som ett problem.

Den största konflikten mellan säl och människa ligger av förståeliga skäl inom fisk­et. Främst är det för de småskaliga fiskarna som sälen orsakar problem, dels i form av konkurrens om fisken, men även i form av skador på fiskeredskapen som de orsakar.

Text: Anders Dahlgren