Detta är premiuminnehåll!
Det finns mer att läsa här! Logga in som prenumerant för att ta del av allt innehåll.
+ Prenumerant? Logga in för att fortsätta läsa.
+ Teckna en fysisk prenumeration.
+ Teckna en digital prenumeration.
Om du redan prenumererar på tidningen kan du koppla ihop din fysiska prenumeration med hemsidan. Är du redan inloggad kan du prova ladda om sidan.
Den här artikeln finns även som film!
Henry sätter på Ultracom-halsbandet på den unga drevertiken Inger samtidigt som vi har ett kort taktiksnack, därefter stryker vi kopplet. Hoppet är stort om att vi skall få en rolig jaktdag då vi känner marken väl och vet att det finns gott om rådjur. Vi följer Inger med blicken när hon hoppar över diket och hon hinner bara en kort bit in i skogen då hon börjar väcka, vi är i gång!
Jakten med drivande hundar ligger mig väldigt varmt om hjärtat av flera anledningar. Det är en av många jaktformer som jag är “injagad på” sedan barnsben, vilket skedde med en mängd olika gamla släktingar och andra gubbar som gått ur tiden så det finns mängder med härliga minnen förknippade till denna jaktform. Jakterna här hemma i Jämtland handlade oftast om jakt på hare med stövare då rådjursstammen när jag var liten inte alls var vad den är idag i Storsjöbygden. Så de första gångerna jag jagade rådjur med drivande hundar var hos min mormors bror Erland som bodde i Östertälje. Han betalade alltid flygbiljetten så det var bara att hoppa i jaktkläderna, sätta sig på planet och bli upphämtad på Arlanda för att sedan jaga några dagar med Erlands taxar, vilket oftast skedde i trakterna kring Hall där Erland hade jaktmarker men också på en mängd andra platser söder om huvudstaden med diverse trevliga gubbar. Helt fantastiskt för en ung jaktgalen kille från Jämtland och väldigt lärorikt.
Text & foto: Anders Nilsson
