Morkullehanarnas karakteristiska ”piisp” och ”orrt” under sommarkvällarnas sökande efter en partner känner de flesta igen, i övrigt lever morkullan ett ganska undanskymt liv.
Fram till EU-inträdet 1995 kunde morkullehanarna jagas under sträcket på våren, sedermera även på prov under -97 och -98 med start efter midsommar. Sedan 1999 är den jaktformen dock tyvärr ett minne blott.
Morkullan är väl kamouflerad och smälter in i terrängen mycket bra med sin röd-brunspräckliga ovansida. Undersidan är ljusare med täta, bruna tvärränder. Teckningen på huvudet är nog det enklaste att titta på för att skilja morkullan från beckasinerna, morkullan har breda, bruna ränder som går tvärs över huvudet medan beckasinerna har längsgående ränder. Hjässan är toppig och ger huvudet en närmast trekantig form. Den raka, cirka sju centimeter långa näbben är blekt skär och mörknar av mot spetsen. Till storleken är morkullan närmast att jämföra med en ringduva, större än beckasinerna, med ett vingspann på upp till cirka 60 centimeter.
Lättast är morkullan att få syn på under sena vår- och försommarkvällar när hanarna sträcker i skymningen för att söka efter en partner. De flyger då ofta ganska lågt och ger ifrån sig sitt karakteristiska, fina ”piisp” och knorrande, lågmälda ”orrt”. I övrigt lever morkullan ganska anonymt.
Biotop och föda
Morkullan är i huvudsak en flyttfågel, även om den ibland kan övervintra här. Den förekommer i princip över hela landet men verkar vara något vanligare i de mellersta delarna.
Lite buskiga, fuktiga löv- och barrskogsbiotoper verkar vara det som föredras av den lilla snäppan. Morkullan är nattaktiv och under dagen håller den sig gömd bland buskar och snår. Med sin långa, raka näbb letar den efter maskar, sniglar, snäckor och liknande som utgör den huvudsakliga födan.
Reproduktion
Hanarnas sträck under våren och försommaren går ut på att patrullera sitt revir och para sig med så många honor som möjligt, samt se till att inga andra hanar hinner före förstås. Honan lägger sedan som regel fyra beigeaktiga ägg med bruna och ljusgrå fläckar i en enkel grop på marken. Boet fodras med lite mossa, löv eller grässtrån.
Honan tar ensam hand om ungarna och matar dem under de första dygnen, hanen deltar inte alls. Rövas boet av predatorer eller om häckningen misslyckas av andra orsaker lägger honan oftast en ny kull, vilket kan leda till att man stöter på ruvande morkullor även under sensommaren.
Hot och dödlighet
Som de flesta markhäckande fåglar lever morkullan ett farligt liv, särskilt honorna och ägg/ungar under föryngringsperioden. Förutom predatorer som räv, katt, mård, grävling och diverse bevingade predatorer riskerar förstås även boet att plundras av kråkfåglar och liknande.
I områden med vildsvin kan man rimligen anta att även de ansvarar för ett och annat rövat bo, deras luktsinne går inte mycket obemärkt förbi. Trycker honan tillräckligt hårt på boet ligger troligen även hon i farozonen.
Morkullan och människan
Idag jagas morkullor endast i liten utsträckning, oftast fälls de troligen som ett bonusvilt över en spaniel eller stående fågelhund vid jakt efter annan fågel. Enligt Viltdata så har den årliga avskjutningen sedan 2011 legat under 2 000 fåglar nationellt sett, att jämföra med cirka 35 000 i början på 90-talet.
Enligt en rapport av Jonas Lemel (2005) har det i Sverige bedrivits jakt på morkullor sedan slutet av 1800-talet. Förutom att den har varit ett uppskattat matvilt har morkullan även fått en speciell betydelse för konstvärlden. På vingens framkant sitter nämligen en liten spetsig fjäder, det finns bara en sådan per vinge. Förutom att den brukar tas som trofé från fällda morkullor har den även varit mycket eftertraktad historiskt sett bland konstnärer som målade miniatyrporträtt på elfenben, något som var vanligt under 18- och 1900-talet. Den extremt fina och spetsiga fjädern lämpade sig nämligen väldigt bra som målarpensel för ändamålet. Än idag finns det konstnärer om håller traditionen att måla miniatyrmotiv med morkullefjäder vid liv, bland annat en man vid namn Colin Wolf som målar vilt- och naturmotiv på detta traditionella sätt.
Vetenskapligt namn: Scolopax rusticola.
Engelskt namn: Woodcock.
Finns: Över hela landet.
Status: Livskraftig (LC). Källa: Artdatabanken.
Jakttid: 21 augusti till 31 oktober i norra Sverige, 30 november i södra.
Text: Anders Dahlgren
