När man står på rätt plats vid rätt tillfälle och beslutet bör tas nu! Jag tänkte berätta för er om en minnesvärd jakt som jag har haft under denna jaktsäsong. Vi tar det från början.
En minnesvärd jakt för mig är när allt klaffar från att man vaknar på jaktmorgonen tills att man går och lägger sig på kvällen.
Hur startade just denna minnesvärda jaktdag? Jo den började såhär. Det är en morgon i mitten av december, snön lyser dessvärre med sin frånvaro men vad gör det? Idag är det äntligen dags att åka och jaga med jaktlaget utanför Flen.
I Hornsunds jaktlag har vi en riktigt trevlig stämning mellan oss jaktkamrater och viltförvaltningen på denna mark värderas högt. Marken håller fina viltstammar av både dovvilt, vildsvin och älg men även rådjur.
Denna jaktdag kommer att delas upp i tre olika såtar, två på förmiddagen och en på eftermiddagen. I de två första såtarna kommer jag att vara en av de hundförare som ska gå med hund. Jag går självklart med min hund Stella. Som många av er vet så är Stella en Kleiner münsterländer och detta är hennes första jaktsäsong, vilket är otroligt roligt, men självklart bitvis frustrerande, jag tror att många av er förstår vad jag menar när jag säger ordet ”unghund” men det är framgångarna som räknas!
Stella gör ett fint jobb i skogen och likaså de övriga hundarna som släppts i de två första såtarna bland de täta granplanteringarna och fina öppna ekbackarna. Hundarna får fart på många djur och en del av dessa går lyckligtvis i pass hos några av oss i laget. Efter en lyckad förmiddag är det äntligen dags för lunch, korv med bröd får man ändå kalla smidig mat under en jaktdag, även om man i slutet av säsongen kan vara ganska trött på korv.
Nu har vi fått lite mat och kaffe i magen och nu kan jaktdagen fortsätta. I denna såt som även är dagens sista såt, får Stella värma sig och mysa i bilen medan husse ska vara passkytt.
Självklart så föredrar jag att gå med Stella och ge henne den tid hon förtjänar i skogen, för att kunna bli så bra som möjligt, men på dessa viltrika marker kan man med glädje vara passkytt emellanåt.
I Hornsunds jaktlag har vi gemensamt beslutat att vi vill hålla en fin men kontrollerad viltstam av främst dovviltet.
Vad menar vi med fin viltstam? Jo, vi vill se en lagom fördelning av han- och hondjur samt att vi inte skjuter några mindre handjur utan väljer istället att varje år kunna ha möjligheten att skjuta en till två vuxna hjortar (helskovlar). Med denna metod så kommer marken varje år att kunna ge oss denna möjlighet, vilket är riktigt kul för jaktlaget.
Klick säger det när jag tyst stänger bildörren för att börja traska mot mitt pass. Snart är dagens sista såt startad. Ytterligare två jaktkamrater kommer att stå längs samma passkedja som jag och jag har nu fått passet i mitten av oss tre. Passet är ganska öppet med äldre granskog ner till vänster och en tätning rakt framför mig. Nu känns det bara så rätt, ungefär som det gör när man kommer till de flesta pass och man är full av förväntan på vad som komma skall. Den bästa jakten är väl ändå den som snart ska börja?
Att vara passkytt innebär att man ska ha turen att befinna sig på rätt ställe vid rätt tillfälle där viltet vill förbi, medan andra gånger så väljer viltet en helt annan väg. Denna gång står jag där viltet vill förbi och inte minst där dovhjorten har tänkt att passera.
Hundskallen börjar eka i skogen och hundarna gör som vanligt ett underbart jobb. Något av dreven kommer allt närmare och nu är det inte hunden jag hör mest, utan viltets rörlighet, som blir allt tydligare och tydligare.
Jag lägger stort fokus på ljudet, lokaliserar försiktigt omgivningen för eventuella hundförare/hundar, men allt är nu tyst, förutom viltet som springer innanför mitt pass. Jag tappar inte fokus för en sekund, men nu blev det knäpptyst, inte ett ljud hörs från viltet.
Jag låter mig inte luras, just nu vet jag att viltet står helt stilla för att få en uppfattning av omgivningen och den eventuella flyktvägen.
Jag hör ett knak och nu går allt snabbt, hållet är kort och där står han, dovhjorten med sina höga horn och breda utlägg. Min bedömning är att denna dovhjort är okej att skjuta. Nu återstår bara att få upp bössan till axeln utan att röra mig allt för mycket. Hundarna börjar få nya upptag inne i granplanteringen och nu blir dovhjorten osäker. Jag ser hur frambenen på dovhjorten blir allt stelare och jag vet att snart är tiden för vårt möte förbi.
Dovhjorten börjar springa iväg, men bestämmer sig för att ta sikte mot skogen som finns bakom mig. Dovhjorten hinner inte ta många kliv innan skottet går av. Jag ser hur den tecknar och placeringen av skottet känns bra.
Hjorten försvinner utom synhåll, men det tar inte lång stund innan min passgranne, som sitter 60-70 meter längre bort, ser hur hjorten går omkull och meddelar detta på jaktradion. Jag kollar ner på backen där tomhylsan ligger i mossan på en sten och jag känner samtidigt glädjen av att få denna möjlighet, att fälla detta vackra vilt känns stort. Jakten avbryts och mina steg fram mot hjorten blir allt större. Där ligger han, hjorten som många av oss har sett på åkrarna, såväl på morgonen som kvällen. Den fina pälsen och den ståtliga kroppen.
Dovviltet är det vilt som jag tycker är absolut trevligast att jaga. Personligen anser jag att när man skjuter ett vilt som på något vis har en trofé, så är tillvaratagandet av trofén en fin gest där så mycket som möjligt från viltet tas till vara på.
Att ha en trofé på väggen är för mig ett sätt att förstärka de jaktminnen som jag har från den gången. Självklart så finns känslan och scenariot alltid kvar i huvudet, men just för att få det lilla extra av känslan från tillfället.
Jag har länge tänkt att, om jag skjuter en dovhjort som är större än de jag har idag, så vill jag passa på att göra något extra. Jag har därför valt att lämna in denna för bogmontage. Väntan återstår nu innan den blir klar, men jaktminnet är fortfarande riktigt starkt och lite starkare kommer det att bli den dagen hjorten kommer hem från konservatorn.
Denna dag blev en fantastisk och minnesvärd jaktdag.
Text: Einar Norin Foto: Privat
