Denna artikel finns även som film!
Båda hundarna presterar förstaprisdrev, men vad hjälper det när skyttarna står på fel ställen? Vi har besökt vår ambassadör Andreas Olsson för att följa med honom och hans gäng på rådjursjakt.
Vi på Allt om Jakt & Vapen har ett fåtal ambassadörer. Detta är duktiga jägare som vi tycker förmedlar en fin bild av jakten och som på ett bra sätt kan marknadsföra och representera vår tidning. En av dessa heter Andreas Olsson och idag är vi bjuden hem till honom på rådjursjakt med hans drevrar.
Vi har bara 15 mil ner till Andreas, men för att få en lugn och trevlig start på dagen väljer vi att ta en hotellnatt i Gävle för att sedan göra den korta resan ut till Årsunda på morgonen.
När vi rullar in på samlingsplatsen är Andreas där med sin far Anders Olsson och Andreas kompis Daniel Eriksson. Med är även hundarna Silverkällans Roxy och Vårsolens Nicke. Nicke, som är pappa till Roxy, har hela sex förstapris på rådjur och är även viltspårchampion.
Den unga Roxy har ännu inte hunnit meriteras, men efter vårt besök har hon på ett år tagit ett förstapris på rådjur och även hon har blivit viltspårchampion. Det fattas bara ett excellent CK på utställning för att hon ska bli utställningschampion. Men nu åter till denna dag.
Det trevliga med dreverjakt är att man kan vara ett litet gäng, man styr tiden som man vill och man kan vara flexibla och flytta sig efter vart drevet tar vägen, och det innebär oftast inga längre promenader för att komma i pass.
– Vi skjuter rådjur, räv och hare, och låt hundarna driva minst tre minuter innan ni skjuter, säger Andreas och skrattar.
Marken vi ska jaga på håller förvisso både räv och hare, men det är enligt Andreas mest troligt att det blir rådjursjakt eftersom de har en väldigt tät och fin rådjursstam här.
– Jag släpper valpen först tänkte jag, säger Andreas, varpå vi lastar i bilarna för en kort åktur mot första såten.
Redo för jakt
Det ligger lite snö på backen men det är plusgrader i luften. Jag korsar ett hygge och passerar ett älgtorn på min väg mot mitt första pass. Jag kommer stå i en hyggeskant med en öppen äldre barrskog bakom ryggen. Ett perfekt rådjurspass känns det som. Jag petar i två patroner och slår ihop hagelbocken. Nu är jag redo.
Andreas tar med sig sin unghund och går in en bit längs en skogsväg innan han släpper henne. Över radion meddelar han att Roxy är igång och några minuter senare ser vi henne passera i bortre kanten av hygget. Efter att ha gjort en krok inom synhåll försvinner hon in i skogen och plötsligt uppstår ljuv musik. Skallen ekar med en inspirerande täthet och man känner verkligen att hon har koll på sitt drevdjur.
Drevet buktar ifrån oss en bit för att sedan vrida upp och komma tillbaka. Jag hör hur drevet passerar mig på maximalt hundra meter innan det försvinner iväg på en längre runda. Andreas kommer förbi och vi står och resonerar lite kring om vi ska stå kvar eller ta nya pass.
Vi dröjer oss kvar ett tag, men efter att drevet gått över en väg och börjat bukta där så flyttar vi oss något. Jag tar pass på samma hygge, men denna gång på andra kanten, eftersom Andreas menar att de ofta går där på sin väg tillbaka.
Min tanke är att ställa mig så jag kan skjuta ut mot hyggeskanten, men min kollega och kameraman insisterar på att vi ska gå längre in i skogen. Vi tar ett pass cirka 50 meter in från hyggeskanten medan vi hör drevskallen närma sig.
Plötsligt skymtar jag något som korsar vägen precis nedanför oss. Upp längs hyggeskanten kommer två rådjur spatserande i godan ro. När de kommit in en bit på hygget kommer en bil nere på vägen och drevdjuren får lite mer fart och försvinner iväg upp emot skogen. Den unga drevertiken kommer skallandes i löpan strax efter rådjuren, vi hör hur de försvinner iväg och snart är de utom hörhåll.
Efter att ha förklarat för min kollega att vi hade fått drevdjuren i knä om vi stått där jag tyckte att vi skulle placera oss går vi ner mot bilarna för att möta upp resten av gänget.
Fika och jaktsnack
Över en kopp fika utbyter vi historier från morgonen, även om ingen kom till skott har drevet buktat nära samtliga skyttar. Andreas far, Anders, toppar fikapausen med en historia från när han var en jagande småbarnsförälder.
– En dag för länge sedan, innan Andreas var född, gav jag mig iväg på jakt med farsans drever. Frun Eva och min mor jobbade, så jag hade sonen på två år i ryggsäck och dottern på fyra år i handen när jag gick till skogs. Ungarna bara skrämde drevet och jag tittade på klockan som då var kvart i ett, och morsan slutade jobba klockan ett. Då åkte jag hem till morsan och farsan, satte ungarna på bron, för jag visste att hon kommer om en liten stund och så stack jag till skogs. Jag fick skjuta det där rådjuret, men när morsan kom hem satt två ungar och frös på bron. Jäklar va skäll jag fick, skrattar han, och vi andra med.
Andra såten
Andreas ger sig iväg och hämtar Roxy och sedan är det dags för Nicke att få komma ut. Anders visar in mig på en skotarväg och ger instruktioner om vart jag hittar mitt pass. Skogsmaskinen har lämnat djupa spår och jag får hoppa mellan vattenpölar och snöfläckar för att ta mig fram. Jag passerar en liten höjd och går ner mot en hyggeskant. Via radion meddelar Andreas att han släppt Nicke och det tar bara några minuter innan drevet är i full gång.
Ett ensamt rådjur kommer farande uppe på åsen och försvinner snabbt utom synhåll. Strax efter kommer Nicke farandes. Vi vänder oss om och ser hur tre rådjur passerar över hygget på några hundra meters håll. De rundar en dunge i bortre kanten på hygget, passerar Daniel precis utanför hagelhåll för att sedan försvinna iväg upp mot området där vi jagade tidigare på morgonen. Dryga minuten efter kommer Nicke ut på hygget och följer löpan.
Drevet gör några bukter men det kommer aldrig tillbaka, utan Andreas bestämmer efter ett tag att vi bryter och han ger sig iväg för att fånga in Nicke. När han kommer tillbaka har vi knappt en timmes jaktbar tid kvar av denna dag, så vi smider snabbt nya planer.
Nya planer
Anders passar ut oss längs en åkerkant, några meter in i en gammal barrskog, medan Andreas tar med sig Roxy till ett skogsområde på andra sidan åkern. Så fort alla skyttar är på plats stryker han kopplet av drevern och inom mindre än en minut är det fullt drev.
Jag hajar till när första skallet når mig och tänker att nu är det verkligen sista chansen. Inte långt därefter ekar ett skott. Det är Andreas som fått drevdjuret i knä och kan kunde fälla det precis när det flydde ut på åkern.
Eftersom jaktlyckan dröjde har vi ännu inte tagit någon matpaus, så vi ger oss tillbaka mot bilarna för att göra upp en brasa. Andreas kommer med sitt rådjur och passar det medan elden börjar knastra bakom våra ryggar. Dagen avslutas med gamla jakthistorier och reflektioner från dagens jakt framför en värmande brasa.
Båda hundarna har jobbat fantastiskt bra idag, och även om vi inte kom till skott mer än en gång, så har det varit en otroligt spännande och händelserik dag. Vi tackar Andreas och gänget och rullar hemåt.
Andreas Olsson
Ålder: 30 år.
Bor: Årsunda.
Hundar: Silverkällans Roxy och Vårsolens Nicke.
Text: Johan Olsson
Foto: Anders Dahlgren
