Rådjursjakt och mästarmat på Gotland

Denna artikel finns även som film!

Åter igen får jag till­fället att besöka min favorit ö, Gotland. Förra gången fick jag äran att testa på rabbisjakt med Gabriel Jonsson och hans glada gäng. Den här gången ska jag få testa på att jaga rådjur med Gabriel och ett ­annat glatt gotlandsgäng.

Gotland är fantastisk, det bara är så. Jag, som så många andra med mig, blev förälskad i ön efter en semester med familjen för flera år sedan. Att jag nu får chansen att uppleva ön när det inte är turist­säsong ser jag som ett stort privile­gium. Jag älskar hösten och därför känns det särskilt spännande att få uppleva sommar­ön i en helt annan skrud än den man är van vid.

Det blir en kärt återseende när jag möter upp Gabriel och Micke Frank. Med i gänget är även Gunnar Siggelin och Hasse Frilund. Gunnar är en reslig karl på runt 80 år, pigg och glad. Hasse är nog några år yngre och minst lika pigg. Vi samlas på Gunnars mark där vi ska jaga. Micke har med sig sin wachtel Reisa och Gabriel ska testa sin unga labradortik, Britta.

– Ja, jag har pinglor på Britta för hon skäller inte. Men man hör när hon kommer i varje fall, skrattar Gabriel.

Räv går först

Gunnar beskriver marken på bred gotländska och när Hasse och Gunnar pratar med varandra är det inte alltid så lätt att förstå.

Gabriel läser min blick och säger;

– Om du hör ordet ”tun” på radion, så betyder det fårstängsel, skrattar han i gott sällskap med de gotländska herrarna.

Okej, tänker jag. Jag har nog ett och annat hälsingskt ord att lära dem jag också innan dagen är slut!

Gunnar delar ut passen och på min fråga om det är några restriktioner för dagen så svara Gunnar snabbt nej.

– Allt är tillåtet, men räv går först, svarar Gunnar innan han tar sin rullator och går iväg för att göra sig redo.

Han har en cykelkorg på rullatorn med lite ”bra-att-ha-grejor” i. Det ser rätt härligt ut, en stor, reslig herre i rejäla gummi­stövlar gör sig redo för jakt. Det är nog sant som de säger att jägarna är ett friskt och gammalt släkte.

Gunnar skjuter en räv

Jag får ett pass invid en väg. Bakom mig har jag lite skog och framför mig, på andra sidan vägen, är det en liten åker inramad av en gotländsk stenmur. Jag hinner knappt ladda förrän jag ser en räv i den bortersta kanten av åkern framför mig. Det är säkert mer än 150 meter bort, så att ens tänka tanken är bortkastat. Jag får istället hoppas att den rör sig närmare mig eller kanske framför någon av mina passgrannar som får en bättre chans än jag.

Ganska snart hör jag hur det sprakar till i radion och jag hör att Gunnar skjutit en räv. Tanken slår mig om det var ”min” räv eller kanske ytterligare en? Härligt, då är vi igång!

En räv i rullatorn

Jag taggar till ännu mer när jag hör Mickes hund Reisa närmar sig mitt håll. Han ropar på radion att jag ska vara med. Jag hör hur skallen blir högre och tätare och vänder mig mot det hållet som skallen kommer ifrån och gör mig redo att möta upp det som kommer ut ur skogen. Men skallen försvinner bort och jag hör att Micke ropar på radion att det går mot Gunnars håll. Skallen tystnar efter ett tag och Micke ber Gunnar över radion att koppla Reisa om han får chansen.

Den första såten är klar och vi bryter för att samlas för en fikapaus. Jag möter upp Gunnar och Gabriel på vägen och den ­synen är en jag inte kommer glömma i ­första taget. Där står Gunnar, reslig och härlig, med en räv tvärs över sin rullator!

– Var det du som fick skjuta räven? frågar jag Gunnar.

– Jao, svarar Gunnar, med sin härliga dialekt.

– Grattis! Jag gillar att du har lagt den över din rullator, säger jag och skrattar.

– Jao, den blev lite dålig, svarar Gunnar som om det inte var något märkvärdigt med det.

– Kul att du fick skjuta!

Gunnar skrattar och menar att han har skjutit så många rävar så han har tappat räkningen.

– Det blir så när man har jagat i 70 år, svarar han samtidigt som han tar en tugga på sin macka.

– Men hur började du jaga då? undrar jag.

– Med hund, spade och iller, skrattar Gunnar. Man fick 50 öre för ett öronpar från rabbis på den tiden. Sen köpte affärerna upp rabbis också, en krona per kilo. Vi jagade lördagar och söndagar och gjorde oss en hacka.

Ny såt

Efter fikapausen börjar Gunnar och de ­övriga planera vart passkyttarna skall placeras ut i nästa såt. Med en lätt handräkning kommer vi fram till att vi skulle behövt en passkytt till. Vi alla tittar åt kameramannens, tillika chefredaktörens håll. Han är så klart inte sen att tacka ja.

– Det vore ju lite extra roligt om jag får skjuta också med tanke på att jag skulle agera kameraman idag, svarar Johan efter att han fått ett pass tilldelat sig.

Gabriel gör Britta redo med bjällror runt halsbandet. Han ropar ut på radion att han har släppt henne och jakten är igång. En grupp med rådjur visar sig för Micke som informerar Gabriel hur han kan gå för att komma på dem igen. Britta får vittring rådjuren och börjar leta febrilt med nosen i backen. Hon jobbar sig in i skogsglänt­an precis bakom mig. Jag hör hennes bjällror och förstår att det är nära, men de får förmodligen vind av mig, viker ur skogsgläntan och beger sig mot nästa glänta där Micke står. Det är en liten grupp på tre rådjur som kommer mot honom.

Micke får chansen

Först kommer det ett rådjur som Micke ser men inte skjuter på, då han bedömer att det är en get. Det kommer sedan ytterligare ett djur, ett smaldjur och nu bestämmer sig Micke för att skjuta.

– Först kom det ett lite större djur och sedan ett mindre. Jag sköt på det ­mindre men det gick vidare, ropar Micke på radion.

Gabriel och Britta kommer och möter upp Micke som pekar på vart rådjuret gick in. Gabriel visar vägen för Britta som snabbt tar upp spåret och hittar rådjuret inne i ett riktigt snårigt parti av ”tynne”, som man säger på Gotland. En slags slån­buske. Gabriel ropar ut på radion att djuret ligger och gratulerar samtidigt Micke.

Rådjursbullar

Vid återsamlingen får alla höra Micke återberätta jaktscenen samtidigt som Gabriel bjuder med mig hem till honom för att hjälpa till i köket. Jag har varit i hans kök tidigare och den gången fick jag lära mig att göra pasta. Den här gången ska jag få testa på att laga smarriga köttbullar gjorda på rådjursfärs.

Jag tackar Gunnar och Hasse för deras gästvänlighet och hoppas att vi får något tillfälle igen att jaga tillsammans. Gabriel tar av bjällrorna och västen från Britta, öppnar bakluckan och ber henne hoppa in i buren.

– Okej, Katharina, vi ses hemma hos mig för lite matlagning. Kom hungrig!

Det sistnämnda är inga problem. Om man inte är hungrig när man åker hem till Gabriel, så blir man det under tiden av alla härliga dofter! Glöm inte att kolla in filmen från denna jaktdag.

Text: Katharina Olsson
Foto: Johan Olsson