Sädgåsen tillhör en grupp gäss som ofta kallas ”gråa” gäss och till denna grupp hör även grågåsen, bläsgåsen, spetsbergsgåsen och fjällgåsen.
Sädgåsbeståndet delas ibland in i olika underarter. Dock är artens klassificering både svårhanterlig och omstridd. Det förekommer två typer i Europa: taigasädgåsen och tundrasädgåsen. I Sverige räknas sädgäss mer eller mindre systematiskt och vid en del av dessa räkningar skiljer man inte mellan taiga- och tundrasädgäss. Räkningen sker på de flesta större rastlokaler, till exempel; Kvismaren, Östen, Tåkern och Kristianstad. Vid några tillfällen per säsong samordnas dessa lokala räkningar till nationella räkningar vid Lunds universitet.
Häckning
Sädgåsen är en utpräglad skogsfågel och häckar i och kring de stora myrområdena i norra Sverige. Boet läggs med förkärlek på en tidigt snöfri plats som till exempel på en tuva på en myr samt gärna intill en stubbe eller trädstam. Vårflyttningen inom Sverige mot norr sker under andra hälften av april och därför anländer Sädgåsen så tidigt till sina häckningsområden att marken ofta ännu är snötäckt. De är mycket känsliga under häckningsperioden och det händer att de lämnar området för gott om de blir störda. Så snart snön börjar smälta och de har hittat en lämplig snöfri plats lägger de 4-6 smutsvita ägg som kläcks efter cirka 27-29 dagar. Efter kläckningen beger sig hela familjen till något vattendrag för att beta av olika sorters späda växtskott. Sädgässen är monogama och ungarna håller ihop med sina föräldrar under hela sin första vinter.
Utbredning
Sädgåsen var tidigare en ganska vanlig fågel i Norrland, men på grund av intensiv jakt under 1800-talet och 1900-talets första hälft blev fågeln nästan utrotad i Sverige. Därför blev Sädgåsen fridlyst och fick hjälp i form av utplanteringar av ungar som blivit uppfödda i fångenskap. Av den anledningen har arten ökat en del under de senaste åren. Man beräknar att det finns strax över tusen häckande sädgåspar i Sverige. Kanske kan tyckas lite med tanke på de stora mängder sädgäss man kan se under höstarna på åkrar i södra Sverige. Dock är dessa till största delen flyttande gäss från Finland och norra Ryssland.
Användbar fågelart
Förr i tiden var det mycket på gåsen som kom till nytta. Vingpennorna vässades och användes att skriva med. Fettet stekte man i samt bredde på smörgåsen, och då det var fest smorde man kråset med gåslever.
Jaktformer
Den allmänna jakten på sädgäss i Sverige är mycket begränsad och större delen av jakten sker under senhösten i östra och sydöstra Skåne. Skyddsjakt för att freda jordbruksgrödor är tillåten under vissa tider i Östergötlands och Örebro län, ett antal kommuner i Västra Götalands län samt i Skåne och Blekinge län. Skyddsjakt kan även ansökas hos Länsstyrelsen.
Det latinska namnet betyder: Gåsen som äter bönor.
Utseende: Höjd 66-88 centimeter. Vingspann 147-175 centimeter. Mörkt huvud och hals samt mörka vingar. Näbben är orangegul med svart teckning på näbbroten och näbbspetsen. Benen är orange.
Förväxlingsrisk: Är ganska lik grågåsen, men den har ett ljusare huvud och hals. Dessutom har den en enfärgad ljus orange näbb och skära ben. Då den flyger syns det att grågåsens vingovansidor är ljust gråaktiga i motsats till sägåsens ovansidor som är bruna.
Läte: Grågåsen har ett djupt, nasalt, kacklande som låter som ”kajakak” eller ”kajak”.
Föda: Sädgåsen betar gärna av olika vattenväxter. På sommaren äter den gärna gräs, örter och bär. Under höstflytten ser man ofta stora samlingar av sädgäss som går och betar på broddåkrar. Under hösten och vintern står säd, gräs och klöver på menyn, beroende på vart de befinner sig och vad som finns tillgängligt.
Kuriosa: Inget uttryck kan vara felaktigare än ”dum som en gås”. I själva verket är gåsen en vaksam och intelligent fågel som sällan låter människan eller andra farligheter komma för nära.
Övervintring: Höstlyttningen sker oftast under september, oktober och november ner mot Danmark och Holland. Ibland flyger de ännu längre ner i Europa. Sädgässen återkommer under mars och april.
Text: Ronnie Sedin
