Denna artikel finns även som film!
Under en av mina reportageresor under hösten 2018 åkte jag till Svenstavik för en dags skogsfågeljakt med Pär Nord och hans bror Kela Sifvertsson. Pär är en känd stövarjägare men han har också en duktig finsk spets tillsammans med sin bror Kela. Jag har inte provat på skogsfågeljakt med trädskällare tidigare och blev därför lite extra glad när inbjudan kom.
Efter ett par dagars ripjakt i Hotagsfjällen passerar jag Svenstavik på vägen hem. I Svenstavik bor Pär Nord och hans bror Kela Sifvertsson. Dessa inbitna jägare hade bjudit med mig att få prova på skogsfågeljakt med trädskällare.
Gps:en berättar att jag nått mitt mål när jag svänger upp vid det gula huset. Jag hinner inte ens stiga ur bilen förrän Kela tar emot mig och bekräftar att jag hittat rätt.
– Det är lätt att missa infarten så jag förstår om du blev lite förvirrad, skrattar Kela lätt och sträcker fram näven för att hälsa.
Jag hade nämligen varit tvungen att ringa efter att gps:en lurat mig lite och det fanns ingen självklar avfart enligt mig. Men det händer lite nu och då att vi har olika åsikter, min gps och jag.
Jari, dubbelchampion
Vi samlas i Pärs kök för genomgång av dagen. Han berättar att han är lite krasslig och kommer därför inte att följa med oss ut i skogen.
– Kela får gå i mitt ställe, men jag följer med i bilen och väntar på er där.
Pär berättar lite om Jari, en sexårig finsk spets och dubbelchampion, som är den hund vi ska jaga med idag. Jari är kelsjuk och vill mer än gärna bli klappad.
– Vi har jagat i stort sett hela livet och började tidigt. Det har i första hand varit harjakt med stövare och skogsfågeljakt med trädskällare som vi har ägnat mest tid åt, säger Pär och tittar på sin bror.
– Ja, vi började väl när vi var runt 16 år, sedan har det bara rullat på, fyller Kela i.
Gott om fågel
Vi gör oss klara och tar bilarna upp till jaktmarken som ligger en bit ifrån Pärs hus. På vägen genom skogen ser vi en stor kull med tjädrar ta till flykt när vi passerar. När vi kommer fram till vändplanen där vi skall släppa Jari, konstaterar vi att det är gott om fågel i år. Både i skogen och på fjället.
Innan vi släpper hunden tar Pär tag i mig och byter min keps mot hans.
– Rött och orange är färger som fåglarna ser väldigt bra. Det är bättre att du tar min keps, säger han och ler finurligt.
– Typiskt mig. Det borde jag ju ha tänkt på, säger jag och skrattar medan jag förminskar Pärs keps så den passar mitt huvud.
Kela och jag lämnar Pär vid bilen med en termos kaffe för att sedan gå in i skogen en liten bit innan vi släpper Jari.
Jaris skall ekar i skogen
Jag och Kela går över diket och stannar precis i skogskanten där vi släpper Jari. Han är ivrig, vill komma loss snabbare än Kela hinner dra av honom kopplet. Han söker ut direkt och efter mindre än två minuter hör vi Jaris skall eka i skogen. Kela vänder sig mot mig och ler lite lurigt och jag känner mig lycklig och förväntansfull, som ett barn på julafton. Vi rör oss så sakta och ljudlöst vi kan fram mot Jaris skall. Det är en fin och tacksam mark att smyga över just där vi går, med lite mossa som faktiskt är ganska fuktigt trots den torra sommaren. Jag går bakom Kela som vant tar sig fram under kvistar och genom täta snår.
Jari blir plötsligt tyst och vi stannar till för att höra om skallet vaknar igen.
– Nej, den flög nog, viskar Kela till mig samtidigt som vi ser Jari skymta förbi mellan granarna i sin iver att hitta sin fågels nya position.
Vi går genom en skog som är öppen och fin och Kela viskar till mig att när det är så här mycket skogsfågel som det är det här året, kan det faktiskt bli lite jobbigt för hunden att hålla isär fåglarna. Det luktar så mycket så det är svårt att veta vilket träd den sitter i.
Ganska snart hör vi Jaris skall igen. Det kommer från skogen tvärs över myren framför oss.
– Hade det varit en normal sommar hade vi blivit blöta upp till knäna nu, ler Kela samtidigt som vi går över en myr som knastrar av torra tuvor.
Ansmygning
Jari håller i och skäller bestämt. Vi smyger oss över myren och når skogskanten när Jari tystnar igen. Vi tittar på varandra och inväntar klartecken att röra oss så fort hundens skall ekar igen. Så kommer det igång och Jari tar i så det ekar mellan träden. Kela hukar sig ner i nivå under grenarna för att se om han kan se vilket träd Jari har bestämt sig för. Skogen är för tät för att vi ska kunna skymta honom även om skallet känns nära.
Vi smyger så sakta och ljudlöst vi kan. Vi kryper ihop och smyger under torra grenar som hänger ner från trötta träd. Så tystnar Jari igen. Vi stannar till och jag känner pulsen i halsen. Inte av dålig kondis utan mer av spänning och förväntan. Vi tittar på varandra och inväntar Jaris skall men det förblir tyst. Kela hukar sig ner under kvistarna för att se om han står kvar eller om han har släppt. Jo, mycket riktigt, fågeln satt dåligt och Jari jobbar på igen.
Lättskrämda fåglar
Vi rätar på ryggarna och går framåt igen medan Jari söker ut på nytt. Det är verkligen gott om fågel men de verkar vara lättskrämda och sitter lite dåligt, viskar Kela. Vi travar på och Jari har inte hittat någon ny fågel att skälla på ännu så Kela föreslår därför att vi ska passa på att ta en liten fikapaus. Kaffe smakar väl aldrig så gott som i skogen? Vi hittar en mjuk och trivsam mosskulle där vi bestämmer att kaffet och bullarna ska intas. Kela packar upp köpta pistagebullar och häller upp kaffet i kåsan.
– Jag har bakat alldeles själv, skrattar Kela medan han blåser lite på det varma kaffet innan han tar en liten sipp.
Jari sitter en kort stund hos oss innan hans jaktlust tar över och han springer iväg igen.
Vi njuter av vårt kaffe och smakar på Kelas hembakta pistagebullar samtidigt som vi plötsligt hör hundens skall återigen eka genom skogen. Den här gången låter det en längre bit bort än de tidigare gångerna. Vi tittar på varandra och packar snabbt ihop våra matsäckar för att raskt börja gå mot Jari. Kela tittar på pejlen för att få en uppfattning om hur långt ifrån oss han har hittat fågel.
– Han står cirka 350 meter från oss nu, men det är en rätt så fin skog dit fram så det blir nog bra det här, säger Kela och ler mot mig samtidigt som han stoppar ner pejlen i fickan och hänger upp ryggsäcken på axeln.
Ska jag skjuta?
Jaris skall hörs starkare och vi närmar oss sakta. Skogen är torr och det är svårt att smyga. Fågeln har valt en risig, tät och torr tallmo att träa i. Kela hukar sig ner för att se om han kan se Jari inne i tätningen. Han vänder sig om emot mig och gör tecken till mig att jag ska komma fram lite och titta. Jag hukar mig under de torra grenarna och kan se hur Jari tittar upp i trädet samtidigt som han skäller ihärdigt. Jag försöker urskilja fågeln mellan trädets grenverk. Där! Jag ser precis den fågeln som Jari skäller på. Jag kryper tillbaka och gör plats för Kela att komma fram. Han tar fram bössan ur ryggsäckshölstret och tittar i siktet. Jag ser att han osäkrar och jag kommer på mig själv att jag ler. Han vänder sig om och viskar;
– Tycker du att jag ska skjuta?
Jag blir förvånad över hans fråga och tänker tyst i min skalle, men för tusan, har du läge är det väl klart att du ska skjuta! Men jag svara bara med ett tyst nickande och ett brett leende.
Kela vänder sig tillbaka och lägger an, tittar i siktet och trycker av. I nästan samma sekund tystnar Jari och det rasslar till i trädets grenverk och fågeln landar med en duns i den torra marken.
Jari söker ut på nytt
Vi går fram till Jari, och Kela berömmer honom samtidigt som han tar upp fågeln. Han lägger den till rätta och smeker fjädrarna över ryggen så de lägger sig till rätta.
– En fin liten orrkyckling, säger han och tittar upp på mig.
Jag ler tillbaka och ger tummen upp. Vi lägger fågeln i säcken och berömmer Jari lite till.
– Vill du fortsätta? undrar Kela samtidigt som jag ser att han kan läsa min iver i blicken. Han inväntar inte mitt svar utan ger Jari klartecken att söka ut på nytt.
Jari springer iväg och gör ett lite kortare sök framför oss när han plötsligt stannar till. Jag tittar på honom och funderar lite på vad han tänker.
– Nu lyssnar han, viskar Kela till mig.
Jari vrider på huvudet i sidled som om han försöker avgöra åt vilket håll fåglarna har gömt sig.
Plötsligt är det som om han har hört något som vi inte har hört. Han springer bestämt iväg genom skogen framför oss och vi tittar på varandra, nickar och ler och går åt det håll Jari sprang.
50 meter
Så skäller det plötsligt igen och det ekar så fint i skogen, högt och bestämt. Vi rör oss fram åt det håll Jaris skall kommer ifrån. Den här gången har fågeln valt ett snår av lövträd i kanten av en myr. Jag kan se den tydligt hur den sitter på grenen och tittar ut över myren. Jari står nedanför och skäller för allt han är värd. Kela kryper ihop, tittar upp och försöker avgöra avståndet.
– Vi går fram lite till, viskar han.
Nu kryper vi fram för att grenarna framför oss är så täta att det är svårt att gå över dem. Till slut når vi en öppning och ser fågeln sittandes på grenen. På cirka 50 meters avstånd tar Kela upp bössan och gör en anläggning. Den här gången frågar han mig inte om lov. Han tittar i siktet, tittar upp, tittar i siktet igen och lägger av ett skott. Jari tystnar och strax hörs dunset i backen från fågeln.
– Så där då, en av varje, säger Kela och lägger den skjutna tjädern i säcken.
Vi nöjer oss med två fåglar och bestämmer oss för att sluta upp med Pär vid vändplanen för lite kaffe. När vi kliver ut ur skogen ser vi Pär sittandes med kaffekåsan i näven. När han får syn på oss ler han mot oss.
– Jaha, blev det någon fågel? undrar han.
Han hade egentligen inte behövt fråga eftersom mitt breda leende avslöjade oss redan innan vi nått fram till honom.
Text & Foto: Katharina Olsson
