Skogsfågeljakt på besparingen

Den här artikeln finns även som film!

Ellinor Thomée tar oss med på två dagars jakt på Orsa besparingsskog tillsammans med sin sambo och deras tre duktiga hundar. Vi får röra oss i en vacker natur, se gott om skogsfågel och vi lyckas även tappa bort varandra. Välkommen till Myggsjövallen i Orsa Finnmark!

Undertecknad har vad som kan beskrivas som en hatkärlek till skogsfågeljakt med stående fågelhund. Lika fantastiskt som jaktformen är de få gånger det går som man tänkt, lika frustrerande är den när det går ont, vilket det nästan alltid brukar göra. Jag vågar sticka ut hakan och säga att det här är en av de absolut svåraste jaktformerna man kan ägna sig åt i Sverige, med hänsyn till det komplicerade samarbetet mellan jägare och hund, i kombination med det skygga viltet. Men även om det är en rejäl utmaning, så är det alltid fantastiskt att får röra sig i skog och mark tillsammans med trevliga jaktkompisar och hundar.

Det är Ellinor Thomée, även kallad Elle, som bjudit in oss på två dagars jakt. Oss i det här fallet är undertecknad, samt kollega Tony som håller i kameran. Till vardags bor Elle med sambon Emil i Orsa, men paret har nyligen köpt tomt, och timrat en stuga i Myggsjövallen, Orsa Finnmark och den stugan kommer vara vårt utgångsläge under dessa jaktdagar. Paret har tre hundar, två münsterländer och en långhårig vorsteh, och det är till dessa tre vi sätter vårt hopp de närmaste dagarna.

Generösa jaktmarker

Marken vi jagar på ägs av Orsa besparingsskog. Besparingen som den kallas bildades redan 1879 med syfte att skapa välstånd för bygden, och i dagsläget är besparingens mark på cirka 75 000 hektar, varav 60 000 hektar är produktiv skogsmark, så vi har lite yta att röra oss på.

Något som har blivit ett sällsynt privilegium är att få jaga fågel i riktigt gammal barrskog. Nu är förvisso besparingen väl skött vilket innebär att skogen är i varierad ålder, men vi får förmånen att ibland röra oss i väldigt fin gammal skog, vilket är en ynnest.

Det är grått på himlen när vi rullar in på gården vid timmerstugan. Elle möter upp oss och hon är sedan snabbt redo för att dra ut på jakt. Vi lastar i bilarna och rullar i väg längs en liten grusväg. Det blir Kiros som får inleda jakten, och medan vi kliver av den lilla grusvägen och börjar gå upp genom en gles barrskog ser vi honom försvinna framför oss. Elle berättar att hon till vardags har arbetat som lastbilschaufför, men att hon nyligen sagt upp sig för att satsa på det egna företaget där hon tillverkar bälten, spårlinor, vapenremmar med mera. Produkter för den som vill ha något unikt och inte massproducerat helt enkelt. Utöver detta är hon deltidsbrandman, håller kurser i dans, tränar boxning och sjunger. Man kan med gott samvete påstå att hon har många järn i elden.

Snabbt flygande ripa

Plötsligt öppnar sig himlen och regnet formligen vräker ner. Inte ett optimalt väder för denna jaktform, men när vi ändå är ute är det bara att köra på konstaterar vi. Efter ett tag avtar dock regnet och vi känner oss lite mer hoppfulla. Vi passerar ett mindre vattendrag och kommer ut på ett stort myrområde. Mitt på en myr springer Kiros upp en ensam ripa som viner förbi oss utan att vi är beredda.

Efter att ha revierat ytterligare några hundra meter fattar han stånd och vi gör oss redo. Efter en kortare löpning över en myr kommer vi fram till Kiros som står stramt vid myrkanten.

– Jag misstänker att riporna suttit här tidigare, men att det nu är tomt, säger Elle.

Så visade det sig också vara, för ingen fågel går upp när hunden avancerar. Dock upprepar sig händelsen med en ny ripa bara några minuter senare och en ensam ripa kommer flygande förbi oss i hög fart. Jag hinner få upp bössan, men får aldrig något bra läge och fågeln passerar oskadd förbi.

Emil ansluter

Vi fortsätter vår tänkta rutt, varpå vi kommer ut på grusvägen och beger oss mot bilarna. Vid den här tiden har Emil slutat sitt jobb för dagen, så vi åker hem till stugan för att möte upp honom. Efter en gemensam måltid gör vi oss redo för en kortare eftermiddagsjakt. Denna gång är det vorstehn Petter som får chansen att visa upp sig.

Emil berättar lite om besparingen som för övrigt är hans arbetsplats. Han berättar även lite om hundarna, och det är tydligt att vorstehn är den som för tillfället har bäst formkurva.

– Petter är vårt starkaste kort bland hundarna just nu, säger Emil medan vi ser vorstehn sätta av mellan trädstammarna.

Petter arbetar förtjänstfullt, och han hittar fågel vid tre tillfällen, men dessa beslutade sig för att springa undan framför honom, vilket gjorde att vi jägare hamnade för långt bak. När ljuset börjar försvinna letar vi oss ner mot bilarna och åker tillbaka mot stugan.

Efter en god middag somnar vi ovaggade till ljudet av den knastrande vedspisen, med förhoppningar om att morgondagen ska bjuda på bättre väder och fler fågelsituationer.

Petter fortsätter leverera

Dag två bjuder på strålande sol. Även denna dag beger sig Emil till sitt arbete, medan jag, Elle och Tony drar på oss jaktkängorna och ger oss av mot skogen tillsammans med vorstehn Petter. Vi är fortsatt på besparingen, men mer specifikt i trakterna kring Paljakka. Precis som under gårdagen har vi en vacker barrskog framför oss där Petter revierar med full fart. Det dröjer inte länge innan han fattar stånd och vi börjar avancera på varsin sida. När vi har cirka 75 meter kvar tar fågeln till vingarna, utan att bjuda oss på en skottchans.

Petter fortsätter söka av området, men det verkar vara tomt.

– Det var där tuppen satt, konstaterar Elle, medan Petter jobbar på med nosen i backen.

Kort därefter får vi ytterligare en fin fågeltagning med Petter. Det är en tjädertupp som springer undan framför honom, men efter ett tag får Petter fast tuppen. Just den förmågan att trycka fast en fågel är något som inte alla hundar bemästrar, utan det är något som kräver både talang och träning.

Elle avancerar till höger om Petter, medan jag försöker ta mig fram på andra sidan. Vi rör oss så snabbt och tyst vi bara kan, men när vi har dryga 50 meter kvar inser tuppen den ankommande faran och viker ut vingarna och flyger i väg.

Efter ungefär två timmars jakt bestämmer vi oss för att Petter behöver få vila lite. Kate får ta Petters plats och vi jagar oss ner mot en ett stort myrområde. Medan vi går genom skogen lyckas jag missbedöma underlaget och försvinner ner med ena benet en halvmeter, så resten av förmiddagen får jag gå med ett blött vänsterben.

Vilse i skogen

Vi kommer ner till en kraftlina när Kate plötsligt fattar stånd. Elle går på nedsidan och jag på översidan. Elle ger avancekommando och hunden avancerar några meter, varpå jag följer med. Hunden försvinner in i vegetationen och eftersom jag inte ser henne står jag kvar och väntar ett tag. Men efter en stund känns det som att läget är över, så jag går ner för att möta upp Elle och Tony, men till min förvåning står de inte där jag trodde att de skulle vara. Jag fortsätter en bit i samma riktning som vi gått tidigare, men jag hittar dem inte. Jag provar ringa Tony, men jag saknar helt mobiltäckning. Jag vet att kraftledningen vi står på går upp till bilarna, men den vägen är lång och eländig att gå. Jag ser en grusväg skymta mellan träden, så jag letar mig ner på den och konstaterar att denna väg leder till där våra bilar står parkerade, om än det är en lång bit bort. En sådan här gång är det skönt att man har haft lite koll på riktning och terräng, något som man annars lätt struntar i när man jagar med någon annan som är på sin hemmaplan.

Kärt återseende

Efter att ha gått vägen några hundra meter hör jag Elle ropa på mig, och ser henne och Tony längre fram på vägen. Detta var en ny upplevelse, att så fort tappa bort sina jaktkompisar, men händelsen blir till ett gott skratt.

Vi fortsätter jakten och nästa fina situation kommer på en myrkant. Münstern står för en orrtupp, men när vi har cirka 75 meter kvar tar den till vingarna och svävar iväg över myren och försvinner över trädtopparna.

Kort därefter får vi ett nytt läge, men den här gången lättar fågeln på bara 10 meter och försvinner mellan oss och trädstammarna utan att ge oss ett bra skottläge. Innan dagen är slut har vi blivit levererade ett antal fina fågelsituationer, dessvärre lika resultatlösa som de tidigare.

Vi gör även en sista eftermiddagsjakt tillsammans med Emil innan vi kastar in handduken. Denna gång fick vi helt enkelt se oss besegrade av fåglarna. Hundarna har gjort fina jobb, men jägarna har inte förvaltat sina chanser.

Vi tackar för oss och rullar hemåt med tom ryggsäck, men kort efter vårt besök skickar Elle och Emil några bilder från skogen där de lyckats förvalta några bra lägen. Stort tack till Elle, Emil och hundarna för några härliga jaktdagar på besparingen. Det här gör jag gärna om.

Ellinor Thomée

Bor: Orsa.
Sambo: Emil Flink.
Arbete: Driver ET Naturateljé.
Hundar:
Petter, långhårig vorsteh, 5 år.
Kate, münsterländer, 7 år.
Kiros, münsterländer, 7 år.

Text: Johan Olsson
Foto: Tony Hansson