Juvertumör hos hundar

Juvertumörer, cancer i juvervävnad, är en ­vanlig tumörform hos tikar. Ibland upptäcks de av en slump, eller vid ett veterinärbesök av annan ­orsak. I ungefär hälften av fallen är tumörerna elakartade.

Juvertumör är ovanlig hos hundar under 2 års ålder och mycket vanlig mellan 6 – 10 års ålder. Spaniels och taxar tillhör de raser som verkar ha en ökad risk att utveckla sjukdomen.

En av orsakerna till den relativt stora risken för juvertumörer är tikens egna könshormoner. Tikens normala löpcykel, med periodisk utsöndring av östrogen och progesteron, är till stor del oberoende av om tiken är dräktig eller inte. Ett par månader efter löp går en icke dräktig tik in i skendräktighet, då kroppen producerar progesteron (även kallat gulkroppshormon) under en period. Detta ger en tillväxt av juvervävnaden vilket på sikt och med fler faktorer inblandade kan leda till tumörutveckling. Om man dessutom behandlar med mediciner innehållande gulkroppshormon (till exempel för att skjuta på ett löp) ökar risken för tumörer ytterligare.

Kastration vid ung mycket ung ålder, före första eller andra löpet, minskar risken för juvertumörer. Kastration senare i livet kan också minska risken, framförallt för godartade tumörer men det finns inget vetenskapligt stöd för att det minskar risken för elakartade tumörer. Tidig kastration kan dock ha andra nackdelar, framförallt i små populationer (raser med få individer i avel). Det kan också vara svårt att utvärdera avelsvärdet hos sin jakthund vid så ung ålder. Mer om kastration i ett kommande nummer.

Eftersom tumörer uppstår på grund av mutationer, förändringar i den genetiska koden i kroppens celler, finns en möjlig ökad benägenhet att juvertumörer nedärvs. Inom humanmedicinen används gentest, BRCA, för att identifiera individer som löper ökad risk för bröstcancer. Det kommer kanske i framtiden finnas möjlighet att använda liknande metoder för att testa hundar. Huruvida en individ utvecklar cancer eller ej är dock en mycket mer komplicerad historia än en mutation i en viss gen.

Det finns inga vetenskapliga bevis för att dräktighet och laktation, dvs att tiken har fått valpar, utgör en ökad risk för juvertumörer.

Diagnos och behandling

Juvertumörer yttrar sig som knölar i juvervävnaden, dvs bröstets och bukens undersida omkring spenarna, oftare i de bakre delarna. Knölarna kan vara en eller flera och variera i storlek. Tumörer som växer fort eller orsakar sår i huden är generellt i högre grad elakartade.

Vid ett veterinärbesök undersöks juvret för att försöka skilja tumörer från andra typer av svullnader tex juverinflammation. Närliggande lymfknutor undersöks för att söka efter tecken på att tumören spridit sig via lymfkärlen. I vissa fall kan ytterligare undersökningar utföras för att utesluta spridning till andra organ, till exempel röntgen av lungor för att leta efter tecken på metastaser eller dottersvulster som det också kallas.

Provtagning av själva tumören genom nålstick, som vid andra tumörsjukdomar kan ge mycket värdefull information om tumörens typ, är sällan till hjälp när det gäller juver. Många elakartade juvertumörer ser inte elakartade ut vid sådan provtagning.

Det enda sättet att säkert avgöra tumörens typ är att avlägsna tumören genom operation och därefter analysera hos ett patologi-laboratorium. Operationen är också den bästa behandlingen för att bli av med de flesta typer av juvertumörer.

Vid operation tas ofta juverdelen runt tumören bort, ibland även intilliggande juverdelar på samma sida. Eftersom juvervävnad finns i ett stort område runt spenen blir operationsområdet ibland större än förväntat. I vissa fall kan en liten väl avgränsad tumör tas bort utan att skära bort hela juverdelen. Detta medför dock en ökad risk för att det blir kvar tumör­celler i området, och är mer att betrakta som en biopsi/vävnads­prov. Operationsmetod bedöms utifrån givna förutsättningar.

Under operationen knyts större blodkärl till juvervävnaden av och underhuden sys ihop i ett eller flera lager med tråd som absorberas av kroppen med tiden. Huden sys med separata stygn.

Kombinationsbehandling med operation och cellgifter, som är vanlig på humansidan, används sällan i djursjukvården på grund av begränsad effekt på juvertumörer och stor risk för besvärliga biverkningar som har allvarlig påverkan på djurets allmänna mående.

Eftervård

Hunden behöver rastas i koppel under en tid efter operation, längden på motionsrestriktionen avgörs bland annat av storleken på operationssåret. Den behöver vistas i en så ren och torr miljö som möjligt för att minska risken för infektioner och ha krage eller annat skydd som hindrar att den slickar på såret av samma skäl. Vistelse i hundgård under eftervården är därför generellt inte att rekommendera. Oftast ges någon form av antiinflammatorisk och smärtstillande medicin i tablettform under en period.

Operation eller ej?

Huruvida en hund med juvertumör är en lämplig operationskandidat eller inte bedöms från fall till fall. Veterinären väger in flera faktorer. Ålder, förväntad kvarvarande levnadstid och andra sjukdomar är några exempel. Hundens möjligheter att klara av narkos väger också in. Även om moderna mediciner, utrustning och rutiner för narkos är mycket säkra kan man aldrig helt undvika risken för narkoskomplikationer. Blodprovstagning för kontroll av till exempel lever och njurstatus kan vara till hjälp i beslutsfattandet då dessa organ kan påverkas av narkosmedel. Hundar med stora tumörer som inte är möjliga att ta bort i sin helhet med marginaler runtomkring är sällan bra kandidater för operation. Detsamma i de fall med tydliga tecken på elakartad tumör och spridd tumörsjukdom.

Djurägaren är självklart delaktig i beslutet. Kostnad för ingreppet, möjlighet att fullfölja eftervården på ett bra sätt är exempel på faktorer som behöver tas i beaktande.

Mindre tumörer som växer långsamt och inte på något sätt besvärar hunden kan lämnas och hållas under uppsikt. Som djurägare behöver man dock vara införstådd med att små tumörer kan växa fort och förutsättningarna för en lyckad operation kan försämras drastiskt. Det är också viktigt att ta sitt djurägaransvar och låta avliva hunden om och när tumörsjukdomen påverkar hunden på något sätt.

Text och foto: Josefin Hållbus