Leptospiros

Ett mildare klimat med höstar som är varma och har mycket nederbörd ökar risken för leptospiros. Sjukdomen som tidigare varit mycket ovanlig har under de senaste åren diagnosticerats i flertalet fall hos hund.

Med ett mildare klimat med höstar som är varma och har mycket nederbörd så ökar risken för leptospiros. Sjukdomen som tidigare varit mycket ovanlig har under de senaste åren diagnosticerats i flertalet fall hos hund. Bara under november 2022 diagnosticerades på Gotland fem fall, varav fyra avled, och även i andra sydligare delar av landet har leptospiros blivit en sjukdom att räkna med. Leptospiros är en zoonos, det vill säga kan smitta mellan djur och människor. I Sverige har det hittills bara varit enstaka inhemska fall hos människa, där sjukdomen även kallas fältfeber och en allvarlig variant med blodförgiftning Weil’s sjukdom. Sjukdomsfall hos andra tamdjur än hund är också mycket ovanligt i Sverige.

Förekommer i hela världen

Leptospiros orsakas av av bakteriearten Leptospira interrogans. Totalt finns mer än 24 olika grupper av Leptospira och de är i sin tur indelade i minst 250 underarter, så kallade serovarer. De olika serovarerna har olika patogenicitet (kapacitet till sjukdomsframkallande) för olika djurslag och människa, och har olika reservoardjurslag, det vill säga djur där bakterien blir kvar kroniskt utan att ge symtom. En del serovarer tycks bara infektera vissa däggdjur och ha begränsad geografisk spridning medan andra är mer allmänt förekommande och smittar flera olika djurslag. Bakterien förekommer i hela världen, vanligast i tropiska och subtropiska delar med varmt klimat, och globalt tillhör leptospiros en av de vanligaste bakteriella zoonoserna.

Leptospiror är känsliga för uttorkning och trivs heller inte i kyla, lågt pH, temperaturer >50°C, eller i direkt solljus. De är även känsliga för de flesta desinfektionsmedel. Idealiska förhållanden för bakterien är temperaturer runt 15–30 grader och fuktighet. I till exempel stillastående ljummet sötvatten eller fuktig jord med högt pH kan bakterierna överleva i upp till fyra månader.

Råttor och andra vilda smågnagare är vanliga bärare och utgör reservoar för bakterierna som finns kvar i djurens njurar och utsöndras med urinen. Urinen kontaminerar sedan jord, grödor och vattendrag. Reservoardjur kan utsöndra leptospirabakterier då och då med urinen i månader till år, medan andra infekterade djur smittar under sjukdomsperioden och några veckor efteråt. Även svenska vildsvin är reservoarer.

Så smittar leptospiros

Hundar smittas typiskt via relativt varmt och stillastående vatten där infekterade djur kissat. Skog och mark, sötvatten och lantbruksmiljö där det kan finnas mycket gnagare är riskmiljöer, men även stadsområden. Vid utbrott är miljöer där hundar samlas, såsom rastgårdar och parker, kennelmiljö, hundutställningar eller tävlingar miljöer där risken för smittspridning via infekterad hundurin är hög. Hundar kan också smittas genom bett och genom att bita på/äta infekterade djur samt vid parning och till foster i livmodern.

Många leptospirainfektioner hos hund är lindriga och där utvecklas antingen aldrig något sjukdomssymtom, eller bara milda symtom. Vissa, särskilt valpar och unga hundar, kan dock också drabbas av mer allvarliga infektioner, och i värsta fall kan livshotande sjukdom snabbt utvecklas.

Leptospirabakterierna kommer in i kroppen via slemhinnor till exempel i mun eller ögon, eller via skadad hud och cirkulerar sedan i blodet och förökas under sju till tio dagar i olika vävnader. Det kan uppstå cellskador i framför allt mindre blodkärl, med inflammation i kärlväggarna och blodproppar som följd, vilket leder till lokal syrebrist i organen. Vanligast är skador i njurar och lever, men även fosterhinnor, hjärna, könsorgan och muskler inklusive hjärtmuskulatur kan drabbas.

Vissa serovarer, framför allt L. icterohaemorrhagiae, ökar risken för svårare sjukdomsförlopp, men individuella faktorer såsom skillnader i immunförsvar och hur stor infektionsdosen varit tros kunna spela minst lika stor roll för sjukdomsförloppet som typen av infekterande serovar.

Vilka symtom kan hunden få?

Symtom ses i regel relativt fort, några dagar eller någon vecka efter smittotillfället och kan vara slöhet, feber, kräkningar, ökad urinering och törst och ovilja att röra sig. Blödningar i varierande grad kan fås, från småblödningar i slemhinnor till näsblod, blod i urin och i avföring eller i allvarliga fall lungblödningar. Leversvikt kan snabbt utvecklas och ge gulfärgade slemhinnor, och njursvikt kan ge upphörd urinproduktion. Även ögon- och hjärtmuskelinflammation har beskrivits hos hund. Om hunden fått organskador men tillfrisknar finns risk för kroniska, kvarstående skador.

Leptospira är känslig för antibiotika och man har bäst behandlingseffekt under den första sjukdomsfasen. Ofta startas behandling med intravenösa antibiotika som sen kan ersättas med tablettbehandling. Även understödjande behandling och intensivvård kan behövas. I svåra fall kan emellertid kraftiga organskador som inte går att häva fås mycket snabbt.

Sjukdomsdiagnos ställs antingen genom att analysera antikroppar i blodet eller genom så kallad PCR-undersökning av urin, blod eller organprov där man söker bakteriens DNA.

Leptospiros är en anmälningspliktig sjukdom, hos djur enligt Jordbruksverkets föreskrifter om anmälningspliktiga sjukdomar (SJVFS 2013:23 saknr K4) och hos människa enligt smittskyddslagen. Det finns dock ingen smittspårningsplikt eller allmänfarlighet.

Hundar på Gotland bör vaccineras

De flesta hundar i Sverige rekommenderas inte regelbunden vaccination mot leptospiros, men i områden där det ses sjukdomsfall återkommande eller i samband med ett misstänkt ökat antal fall, kan det vara aktuellt att vaccinera. För närvarande rekommenderas vaccination av hundar på Gotland.

Vacciner mot leptospiros ger inte ett fullständigt skydd mot infektion och vaccinerade hundar kan om de infekteras ändå sprida bakterien. Ett mål med vaccination är att ge hunden ett ökat skydd mot allvarliga sjukdomssymtom och död orsakade av de serovarer vaccinet är riktat mot.

Det vaccin vi använder till hund i Sverige innehåller skydd mot fyra olika serovarer, varav en är L icterohemorrhagiae som setts ge allvarlig sjukdom. Det är även den serovar som orsakat alla de sjukdomsfall vi sett på Gotland i år. Genomgången sjukdom ger inte säker immunitet eftersom det finns så många varianter av leptospirabakterien.

Grundvaccination görs 2 gånger med 3–4 veckors mellanrum och sedan årligen. Det är bra att planera vaccinationen så att man har ett så höggradigt skydd som möjligt inför höstens jaktsäsong.

I Sverige finns inte vaccin mot sjukdomen till människa.

Fakta

Antal fall av leptospiros som registrerats i Sverige:
2013: 16 st.
2014: 9 st.
2015: 21 st.
2016: 15 st.
2017: 36 st.
2018: 13 st.
2019: 30 st.
2020: 48 st.
2021: 15 st.
2022: 19 st (preliminärt).