Min jakthund, en avelstik?

I den här första delen i en serie om hundavel delar jag med mig lite om tankar kring avelsurval och planering av en valpkull. Om du har en bra jakthund faller det sig naturligt att fundera på om hunden skulle kunna föra vidare de egenskaperna till kommande generationer. Ofta har rasklubben en idé eller tanke om vilka hundar som lämpar sig för avel, men det finns många aspekter att väga in i beslutet. Artikeln handlar i huvudsak om tikar, då det är tikägaren som normalt sett föder upp kullen hos sig.

För oss som jagar med våra hundar är det naturligt att tänka att en bra jakthund är en bra avelshund. Den jagar som man själv önskar, håller över dagen och på lång sikt och återhämtar sig bra. Det kan dock vara bra att försöka se på det med ett lite objektivt synsätt. De flesta rasklubbar har någon form av jaktprov som ska försöka mäta hundens genetiska jaktegenskaper och även dressyrbarhet. Jaktprovens utformning skiljer sig en hel del mellan de olika typerna av hundar vi jagar med idag och är ofta, men inte alltid, en bra grundläggande värdemätare av jaktegenskaper. Vissa typer av jaktprov premierar egenskaper som kanske inte alltid representerar det som är mest viktigt under praktisk jakt med hunden. I fallet med till exempel retrievers finns idag två olika typer av apporteringsprov, och vilka av dem som premierar de hundar som är bäst för jakt råder det delade meningar om. Det kan också vara så att hunden används till helt annan typ av jakt än den rasklubben tycker är ändamålsenlig. Förutom att tänka på alla de goda jaktegenskaperna din hund har gäller det också att tänka på vilka negativa egenskaper den har, och fundera över ifall du skulle vara lika nöjd om din hund framför allt nedärver de dåliga egenskaperna. När det kommer till jaktprovsresultat är jag personligen mest intresserad av att titta på hundens och hundens släktingars resultat i unghundsklasser, speciellt i de fall hunden visas och har tränats av en oerfaren förare.

Text & foto: Josefin Hållbus