Sverige har ett relativt unikt sjukdomsläge när det kommer till flera allvarliga sjukdomar som kan drabba hund och som förekommer i övriga Europa men inte i någon större utsträckning här i Sverige. Vissa av dem är allvarliga men många av dem kan förebyggas och det kan vara klokt att ha koll på dessa om man till exempel ska jaga med hunden i annat land, om man ska para utomlands med en utländsk hund eller om man ska importera en hund.

Ett generellt råd när man ska resa med sin hund är att kolla vilka krav som gäller för införsel och utförsel till det specifika landet. På Jordbruksverkets hemsida (www.sjv.se) finns de regler som gäller för att hunden ska få komma in i Sverige igen efter utlandsvistelse, men det är en god idé att kolla med det andra landets myndigheter vilka regler som gäller där för att få komma in i landet. Storbritannien ändrade sina regler sedan de valde att gå ur EU och samlad information om att ta in hund i landet finns på Storbritanniens officiella sidor (www.gov.uk).

Leptospiros

Sjukdomen Leptospiros som orsakas av en bakterie förekommer i stort sett i hela världen men har historiskt sett varit relativt ovanlig i Sverige. Dock rapporteras årligen ett antal fall och ökningen kan eventuellt förklaras med; ett mildare klimat, ökad resande och transport av hundar mellan olika länder och ökande råttpopulationer på vissa ställen där det även finns ett stort antal hundar.

Hundar tros oftast bli infekterade via stilla­stående och relativt varma vatten­samlingar som blivit kontaminerat med bakterien från ett infekterat djurs urin. Gnagare och i synnerhet råttor anses vara en viktig smittspridare.

Symtomen varierar från att hunden kan genomgå smitta utan att visa några symtom alls till dödlig sjukdom. Vid symtom ses ofta feber, nedsatt allmäntillstånd, trötthet och kräkningar och i det akuta skedet ses ofta kraftig njur- och leverpåverkan vid provtagning.

Det kan vara komplicerat att ställa diagnosen och det krävs upprepade provtagningar. Antibiotika i kombination med understödjande behandling kan leda till tillfrisknande.

Förebyggande: Vaccin finns men ger inte ett fullgott skydd mot sjukdomen men minskar risken för allvarlig sjukdom. Vaccination mot leptospiros ingår inte i rekommendationerna för grundvaccination i Sverige men kan vara relevant för hundar som rör sig i områden med ökad risk för smitta. Ökad risk för smitta är vid varmt och fuktigt väder och stillastående vatten i områden där många smittade individer kan röra sig vilket kan vara till exempel stadsmiljö med råttförekomst, hundrastgårdar eller områden där många hundar rör sig. Låt inte hunden lukta, dricka eller bada i sådant vatten som kan utgöra en risk.

Leishmanios

Leishmanios är en sjukdom som inte finns naturligt i Sverige men som ses sporadisk hos importerade eller resande djur som blivit smittade utomlands. Leishmanios orsakas av en parasit som infekterar värden med hjälp av en speciell sandmygga (fjärilsmygga, på engelska sandfly) och på grund av vårt klimat så finns dessa sandmyggor inte i Sverige.

Sjukdomen är vanligt i de södra delarna av Europa och framför allt Spanien, Portugal, Grekland och Frankrike. Risken att i Sverige bli smittad av en infekterad hund anses väldigt liten eftersom sandmyggan i de allra flesta fallen krävs för smitta.

Infektion sker vid bett från sandmygga som bär på parasiten. Tiden från myggans bett till utvecklande av symtom kan variera från några månader upp till flera år och det kan således ta lång tid innan man ser några symtom hos en smittad hund.

Symtomen är varierande och exempel på symtom är till exempel hudförändringar, sår i huden, avmagring, förstorade lymfknutor och blodbrist. Eftersom symtomen ofta är ospecifika och därmed kan likna flera andra typer av sjukdomar så är det viktigt att informera den behandlande veterinären om det är en hund som kommer från ett annat land eller har rest utanför Sverige.

Diagnosen kan kräva upprepade provtagningar för att fastställa Leishmania som orsak till symtomen men det är viktigt att fastställa/utesluta diagnosen eftersom det är helt avgörande för den fortsatta behandlingen.

Behandlingen består i att försöka eliminera parasiten alternativt trycka ner den så pass att den inte fortsätter att ge symtom. Man kan också behöva behandla de effekter som parasiten har på kroppen. Det är ovanligt att man lyckas eliminera parasiten helt och relativt ofta får hunden återfall i sjukdomen och kan då behöva upprepad behandling och i många fall livslång behandling.

Förbyggande: Vaccination har tidigare funnits men är inte tillgängligt i Sverige längre, viktigt att undvika att sandmyggor får möjlighet att bita hunden, därför bör man såväl använda myggmedel som är repellerande/bortstötande, som att hålla hunden inne under de tider som myggorna är som mest aktiva vilket är gryning och skymning och att även skydda med myggnät under dessa tider.

Monocytär ehrlichios

Monocytär ehrlichios ska inte förväxlas med den sjukdom som tidigare kallades (granulocytär) ehrlichios/ehrlichia och som numer heter anaplasmos/anaplasma. Monocytär ehrlichios finns inte naturligt i Sverige men ses sporadiskt hos hundar som varit utomlands eller importerats från annat land och där infekterats av bakterien Ehrlichia canis som ger upphov till sjukdomen. Sjukdomen är vanlig i många länder, framför allt i Sydeuropa.

Smittöverföringen till hund sker genom bett från infekterad brun hundfästing. Den bruna hundfästingen, som ibland också kallas kennelfästing, finns inte naturligt i Sverige men kan följa med en hund som varit utomlands och kan då under gynnsamma förhållande överleva en period i Sverige och på så sätt ha möjlighet att föröka sig och infektera fler djur i hushållet. Den bruna hundfästingen kan vara besvärlig att bli av med och det är därför viktigt att artbestämma fästingar som hittas i större antal än normalt och under perioder när man normalt inte ser fästingar.

Många hundar som blir smittade med Ehrlichia canis får inga eller endast lindriga symtom men några hundar kan bli väldigt påverkade av sjukdomen som i vissa fall leder till döden trots insatt behandling. Symtom vid allvarlig sjukdom kan vara varierande och inkludera feber, sekret från nosen, trötthet, ovilja att äta och spontana blödningar från till exempel nos eller tandkött.

En hund som är smittad av Ehrlichia canis kan utveckla sjukdom inom några veckor efter smittotillfället men det kan också dröja upp till flera år innan man ser symtom vilket innebär att en hund kan se till synes frisk ut och sedan utveckla sjukdom långt senare.

Så kallad PCR-undersökning av blodet där man påvisar bakteriens DNA är den säkraste metoden för att fastställa diagnosen men även denna metod kan ge falskt negativt svar vilket betyder att den inte är 100% säker för att fastställa sjukdomen hos en hund som bär på sjukdomen utan att visa symtom.

Behandlingen består av antibiotika för att behandla bakterien men ofta krävs också understödjande behandling för att hantera de konsekvenser som uppkommit i kroppen till följd av sjukdomen. Om behandling sätts in i ett tidigt skede och i synnerhet i den akuta fasen är prognosen ofta god om man inte redan fått bestående problem på övriga organ men vid längre framskriden infektion är prognosen ofta dålig.

Förebyggande: Fästingprofylax när man är i länder där den bruna hundfästingen och bakterien Ehrlichia canis finns. Många av de läkemedel som används som fästingprofylax är endast avdödande och inte repellerande vilket betyder att fästingen måste bita djuret innan fästingen dör. Då finns det alltid en liten men potentiell risk att smittöverföring kan ske. En god idé när man är i områden där smittan finns är att också använda en repellerande produkt för att minska risken för fästingbett. Noggrann koll av päls och hud dagligen och om man hittar en fästing så ta bort denna så snart som möjligt.

Rävens dvärgbandmask

Rävens dvärgbandmask, Echinococcus ­Multilocularis, är en parasit som förekommer i stora delar av Europa och har även påvisats i Sverige. Parasiten innebär ingen fara för huvudvärden (främst räv eller hund) men kan vara livshotande för sin mellanvärd som kan vara människa.

Parasiten har påvisats i Småland, Södermanland, Västra Götaland och Dalarna och kan finnas på andra ställen i landet men man anser att det är låg förekomst av smitta i landet.

Den vanligaste mellanvärden är mindre gnagare och sorkar och dessa infekteras genom att få i sig små partiklar av avföring från en infekterad huvudvärd. Huvudvärden får i sin tur i sig parasiten genom att äta inälvor av en infekterad mellanvärd.

Räven eller hunden som agerar huvudvärd får själv inga symtom utan det är först när parasiten når en mellanvärd som den kan utveckla en typ av blåsor i olika inre organ som i värsta fall kan leda till organsvikt.

Den största risken med rävens dvärgbandmask är att människor kan fungera som mellanvärd. Ofta tar det flera år för blåsorna att utvecklas så pass att de ger symtom och om de lämnas obehandlade kan det leda till att det angripna organet slutar att fungera.

Människor kan få i sig parasiten genom mikroskopiska partiklar av avföring som kan sitta i pälsen på en smittad hund. En annan potentiell risk är att få i sig denna typ av mikroskopiska partiklar via avföring från en smittad hund eller räv om man äter till exempel bär i skogen. Enligt Folkhälsomyndigheten är det ovanligt med sjukdom orsakad av rävens dvärgbandmask hos människa och de menar vidare att man inte på grund av rävens dvärgbandmask ska vara orolig för att äta bär eller svamp i skogen.

Förebyggande: Avmaskning mot rävens dvärgbandmask finns och avmaskning bör framför allt göras i samband med utlandsresa. Om möjligt inte låta hunden äta kadaver av smågnagare och sorkar. Det gäller i synnerhet vid utlandsresa men bör eventuellt även beaktas för hundar i områden i Sverige där rävens dvärgbandmask påvisats.

Fransk hjärtmask

Fransk hjärtmask, Angiostrongylus Vaso­rum, förekommer i stora delar av världen och enstaka fall påvisas i Sverige till och från. Där smittan förekommer är den ofta lokalt begränsad och i de områden är en stor andel hundar och rävar infekterade. Fransk hjärtmask är till exempel inte ovanlig i Danmark och på ön Koster på västkusten i Sverige har smitta påvisats hos rävar ända sedan 2003.

Hunddjur (vilket i Norden är främst hund och räv) är värddjur och sniglar av olika arter är mellanvärd men även grodor och paddor har visat sig kunna sprida smitta. En infekterad hund eller räv avger smitta genom avföringen och sniglar dras till avföringen och blir då infekterade med parasiten som i sin tur smittar genom att hunden eller värden äter eller slickar på snigeln.

De vuxna maskarna lever främst i de stora lungkärlen men även i höger hjärtkammare. Vissa hundar får endast lindriga symtom från luftvägarna såsom hosta och trötthet medan andra med tiden kan få värre symtom på grund av hjärtpåverkan. Typiska symtom vid längre gången sjukdom är hosta, trötthet, svårigheter att andas. Hos ytterligare andra hundar kan man se blödningar och blodproppar i olika organ.

Generellt sett är prognosen god vid rätt insatt behandling men det är viktigt att hunden tar det lugnt och inte belastar hjärtat i onödan under behandlingen.

Förebyggande: Avmaskning mot hjärtmask finns. Undvik att hunden slickar på sniglar, grodor eller paddor i områden där parasiten förekommer.

Tropisk hjärtmask

Tropisk hjärtmask, Dirofilaria Immitis, förekommer i subtropiskt till tropiskt klimat och finns därmed inte naturligt i Sverige men förekommer i länderna runt Medel­havet. I likhet med den franska hjärtmasken är hunddjur huvudvärd men parasiten har en mygga som mellanvärd. Myggan kräver en relativt hög medeldygnstemperatur för att parasiten ska utvecklas och på grund av vårt relativt sett kalla klimat så kan svenska myggor inte sprida smittan.

Precis som vid infektion med den franska hjärtmasken så lever maskarna i lungkärlen och delvis i hjärtat och de första symtomen är liknande och består främst av trötthet och hosta. Obehandlad infektion med tropisk hjärtmask kan dock bli mycket allvarligare än fransk hjärtmask och en drabbad hund kan dö plötsligt på grund av svårigheter att andas, hjärtsvikt eller akut chocktillstånd.

Förebyggande: Infektion kan effektivt förebyggas med regelbunden avmaskning av hundar som befinner sig i områden där den tropiska hjärtmasken finns. Myggmedel och att hålla hunden inomhus vid gryning och skymning rekommenderas också.

Brucellos

Brucellos är vanligt i stora delar av världen men är utrotad i Sverige sedan 1950-talet. Brucellos orsakas av bakterien Brucella Canis och sjukdomen är kronisk och livslång. Brucellos är en så kallad zoonos och kan smitta till människor.

Brucella-bakterien överförs främst vid parning eller insemination och är en viktig sjukdom att ha i åtanke om man planerar att para eller inseminera sin hund med hund eller sperma från annat land där sjukdomen finns. På Jordbruksverkets hemsida (www.sjv.se) finns information om vad man ska tänka på om man ska avla på eller med hund från annat land.

Infektion med Brucellos kan leda till bland annat testikelinflammation och abort.

Förebyggande: Noggrann kontroll vid parning eller inseminering av/med hund från område där sjukdomen finns.

Rabies

Rabies är en dödlig sjukdom för både djur och människor. Rabies förekommer inte i Sverige idag och har inte funnits här sedan slutet på 1800-talet. På grund av dess dödliga utgång så är det en sjukdom som man inte heller vill riskera att få in i landet. Förutom att en rabiessmittad hund kan innebära en direkt risk för andra djur och människor så finns det också en risk att smittan kan befästas i naturen och göra att den sprids i landet. Rabiesvaccination av hund krävs i de allra flesta fall vid införsel eller återinförsel till Sverige.

Rabies orsakas av ett virus och smittar via saliv från det infekterade djuret till ett sår i huden eller via slemhinnan. Många infekterade djur blir beteendeförändrade och aggressiva och bett från ett infekterat djur är den vanligaste smittvägen.

Viruset ger upphov till en hjärninflammation och symtomen är främst utgående från hjärnan och är till exempel balansrubbningar, ändrat beteende och förlamning. När väl symtom utvecklats så leder sjukdomen i princip alltid till döden.

Förebyggande: Vaccination mot rabies och inte låta hundar eller människor ha när­kontakt med djur med okänd vaccinations­status utomlands.

Tips

På Statens veterinärmedicinska Anstalts (SVA) hemsida (www.sva.se) finns det mer informa­tion om dessa och andra sjukdomar. På Jordbruksverkets hemsida (www.sjv.se) finns information om vad man ska tänka på när man ska resa med hund och vilka regler som gäller vid ut- och införsel av djur till och från Sverige.

Text & foto: Emma Lindblad-Åström, klinikveterinär Anicura Västra
Djursjukhuset i Göteborg. Specialist i hundens och kattens sjukdomar