Detta reportage finns även på film!
Rico och Stella har inga problem med att få de skygga vildsvinen ur sina trygga tätningar, men det gäller att vara på tå, för det går fort när vildsvinen går i pass!
Strax utanför det natursköna Karlshamn i Blekinge bor Johan Bergholtz. Johan har bjudit ner mig på några dagars drevjakt, med fokus på vildsvinsjakt. Det är väldigt ovanligt att jag bor hemma hos dem jag jagar med. Oftast bor jag och fotografen som jag ibland har med mig på ett hotell eller vandrarhem, men Johan har insisterat på att jag ska bo hemma hos honom och så blev det. På grund av boendearrangemanget har jag ingen kameraman med mig utan jag får klara mig själv denna gång. Jag kommer fram på eftermiddagen och bjuds på en guidad tur runt jaktmarkerna, där vi på hemvägen stannar till för att köpa med oss lite kvällsmat. Medan vi sitter i Johans kök och pratar och äter hör vi att hundarna börjar skälla ute i hundgården.
– Det är grisar säger Johan och reser på sig.
Han tar en ficklampa med sig och så smyger vi ut på altanen. Hundarnas täta skall döljer vår altanansmygning. Johan slår på lampan och mycket riktigt står där en flock vildsvin vid kanten av hans gräsmatta. De stirrar på oss en kort sekund, innan de tar till flykt och försvinner in i skogen till tonerna av hundskall. Detta bådar gott inför morgondagen tänker jag för mig själv medan jag tassar in med blöta strumpor för att fortsätta äta.
Jaktmorgon
De orangeröda löven pryder såväl träden som marken och skogen som vi går in i är otroligt vacker. Rico tar det med ro. Han gör en liten sökrunda och kommer tillbaka till oss, för att sedan fortsätta iväg mot ett nytt område.
Johan jagar ofta i ett mindre gäng, men idag är det drevjakt i större format tillsammans med grannlaget som står på schemat. Vi samlas utanför jaktledarens hus där han går igenom reglerna för dagen. Lovliga vilt är älgkalv och självklart vildsvin. Vi får även skjuta hjort, men med en rad restriktioner. Så fort genomgången är klar beger sig passkyttarna ut. Jag ska göra sällskap med Johan i den första såten där han ska släppa sin hälleforsare Rico. Vi sätter oss i Johans bil och åker mot vår hundruta.
– Han tar det ganska lugnt så här i början. Ibland upplever jag att han har koll på att det ligger vildsvin på ett ställe, men då kan han ta ett varv och kolla för att sedan gå tillbaka och ta dem han tycker är mest intressanta säger Johan medan vi smyger ner för en skogsbacke.
Vår hundruta är en mix av gles blandskog och granplanteringar och just dessa planteringar är populära tillhåll för vildsvinen. Rico springer ner mot en sjö och där verkar han ha fått något intressant i nosen för han drar iväg lite längre än innan. Vi går ner mot sjökanten då vi plötsligt hör hälleforsarens skall. Rico skäller på och det står stilla, så Johan beslutar sig för att gå in närmare. Vi går parallellt med sjön en bit då vi hör att skallen har börjat flytta sig.
– Det kommer hitåt säger Johan och gör sig beredd.
Skallen kommer allt närmare, men när de har några hundra meter kvar till oss vinklar drevet. Johan lägger benen på ryggen och skyndar sig mot en skogsväg som går ner mot sjön lite längre fram, i hopp om att hinna genskjuta drevdjuret. Drevdjuret som senare visade sig vara en stor galt gör dock en krok och rundar oss på behörigt avstånd. Men Johan bedömer det som möjligt att de kan komma förbi där vi står om de vänder, så vi blir kvar ett tag.
Drevet vänder och vildsvinet passerar mycket riktigt vår väg, men inte där vi står, utan några hundra meter ovanför oss och försvinner ur marken. En passkytt hinner se drevdjuret och meddelar över radion att det är en stor galt som Rico hade framför sig. Johan undrar om passkytten suttit och sovit eftersom han inte kom till skott, men det visade sig att vildsvinet hade sprungit uppe på en ås vilket gjorde att det saknades kulfång.
– Det är inte ofta jag har fel, men det här var en sådan gång säger Johan med glimten i ögat.
Efter ett tag släpper Rico vildsvinet och kommer tillbaka för att möta upp oss, precis när vi kommer fram till passagen. Vi kan där även vi konstatera att detta var ett riktigt stort vildsvin då det var rejält stora spår som korsat vägen.
Första såten bryts och laget återsamlas för lunch. Det är Andreas Kjellsson, även kallad Slaktarn (från en censurerad incident i slakteriet) som bemannar grillen där han bjuder på vildsvinskorv, producerad från lagets tidigare fångst. Slaktarn frågar lite sarkastiskt om hundförarna hade släppt några hundar i denna såten eftersom han tyckte att det varit lite för lugnt runt honom. Stämningen är hög och ingen går säker när de snabba kommentarerna haglar tätt i goda vänners lag kring kolgrillen.
Andra såten
Jag kan från säkra källor intyga att vildsvinskorven smakade fantastiskt och med lite mat i magen gör vi oss redo för nästa såt. Jag ska nu få slå följe med hundföraren Henrik, som ska släppa sin gråhund Stella. Jag får lift med Henrik ut till vår hundruta där vi får klartecken nästan direkt att alla är på sina pass och jakten kan börja.
Henrik släpper Stella som sätter iväg direkt. Vi går upp på en ås, men innan vi hunnit gå någon större sträcka hör vi att Stella har börjat skälla nere vid en vasskant.
– Hon kommer få svårt att få dem ur den vassen. Där känner de sig nog trygga konstaterar Henrik medan vi smyger oss närmare.
När vi kommer ner till sjökanten ser vi att hund och vildsvin befinner sig precis utanför vår jaktgräns, så vi får vackert vänta och se vad som skall hända. Precis som Henrik förutspådde blev det svårt för Stella att skrämma grisarna ur sin trygga vass, men skam den som ger sig. Efter cirka tio minuters arbete spränger hon flocken och två svin flyr iväg längs sjökanten. Från andra sidan sjön ser vi deras framfart.
Vildsvinen kommer
I hopp om att de båda svinen ska komma i knä på oss gör Henrik sig redo, men ganska snart inser vi att de valt en annan väg. De har sprungit upp över åsen vi nyss passerade och begett sig in till ett litet blöthål inne på vår mark. Vi skyndar efter, men ganska snart bryts tystnaden av ett skott. Över radion får vi höra att ett av vildsvinen fällts av en passkytt, men Stella jobbar vidare med den andra grisen som nu har parkerat inne i en tätning.
Några hundra meter innan vi kommer fram till ståndskallet ställer Henrik av mig på pass vid en vägskorsning innan han smyger vidare. Jag laddar mitt vapen och ställer mig till rätta medan jag ser Henriks rygg försvinna in i den täta skog som omger blöthålet där ståndskallet hamnat.
Via radion rapporterar Henrik några gånger att han gjort försök till att smyga sig in, men varje gång flyttar sig drevdjuret en kort bit för att sedan stå stilla tills nästa ansmygning kommer. Vid ett tillfälle kommer drevet rakt emot mig, men precis innan det kommer ut på hygget jag har framför mig viker det in igen. Efter ungefär en halvtimmes spring inne i tätningen tappar vildsvinet tålamodet och springer ut ur tätningen, men dock inte mot mitt håll. Istället blir det Robban som får vildsvinet i pass och där blir det kvar.
Via radion blåses jakten av och Henrik kommer förbi för att plocka upp mig. Vi går ner till hans bil och åker för att hämta Stella. Efter att ha gratulerat båda skyttarna och tackat för mig sätter jag mig i bilen och rullar hemåt. Men jag får en inbjudan att komma tillbaka senare på säsongen och den inbjudan tackar jag ja till på stående fot. Det reportaget får ni läsa om i nästa nummer. Då kommer jag även ha med mig en nyvunnen jaktkompis. Missa inte filmen från denna jaktdag som kommer finnas på vår hemsida den 14 juni. På återseende.
Text & foto: Johan Olsson
