I England på jakt efter Vampyrhjortar

Sverige måhända vara ett fantastiskt jaktland med närmast obegränsade möjligheter från norr till söder. Men när tillfället dyker upp är det aldrig fel att vidga sina jägarvyer och ställas inför nya utmaningar. Beslutet var därmed självklart när erbjudandet kom att jaga muntjac och kinesiska vattenrådjur i England.

Fasaner och rapphöns i mängder korsar uppfarten till gården i Bedfordshire en timme utanför London. När min fru Cecilie och jag kliver ur hyrbilen hälsas vi välkomna av vår guide, Sam. Vi är här för att jaga muntjac och kinesiska vattenrådjur under eftermiddagen samt påföljande morgon. Den sistnämnda arten är i svenska jägarkretsar kanske mest känd under sitt engelska namn, chinese water deer. Bägge arterna är invasiva och härstammar ursprungligen från Asien men fördes till djurparker i just Bedfordshire under 1800-talet, där de sedermera har spridit sig och nu finns i stora mängder, åtminstone lokalt.

Likt andra invasiva arter är åsikterna om dessa små nyckfulla arter många och polariserade. Att arterna har kommit till England för att stanna står hur som helst klart och har i takt med det blivit ett intressant byte för jägare som bjuder på nya utmaningar. Bägge arterna är små och kan storleksmässigt uppskattas till att vara större än fältharar men mindre än rådjur. Dessutom har de bägge två huggtänder.

Hos det hornlösa kinesiska vattenrådjuret är det vanligtvis endast bockarna som har synliga huggtänder. Muntjacen har mindre, ändock synliga huggtänder, samt obetydliga horn som varken bildar taggar eller blir särskilt mycket längre än tio centimeter. Eftersom muntjacen helst rör sig i den täta undervegetationen bland buskar och snår medan det kinesiska vattenrådjuret gärna söker föda bland fälten föreslår vår guide att vi inleder jakten i ett skogsområde i hopp om att locka in en muntjac för att sedan kika efter vattenrådjur på fälten.

Klimatet i området passar muntjacen så pass väl att de brunstar närmast året runt och därmed kan lockas även nu i slutet av november med de läten vi normalt använder under rådjursbrunsten. För de jägare som likt undertecknad är förtjust i lockjakten på bock hemmavid är det onekligen spännande att på sätt och vis få en repris på bockpremiären i augusti, trots att hösten är långt skriden och rådjuret ersätts med en besynnerlig liten hjort med rötter från Asien.

Efter några avlossade skott från skjutbänken beger vi oss bortom fälten och in i skogen. Här växlar vi mellan locksekvenser och korta förflyttningar. Tiden går och märkligt nog förblir tonerna från buttolon obesvarade. Guiden viskar att ett sent väderomslag tycks ha påverkat brunstaktiviteten negativt. Muntjacen brukar annars svara tämligen ivrigt på lockläten. Det enda som sker i skogen är att vi får kontakt med några vattenrådjur som är på väg ut mot fälten och vårt fokus riktas mot dem. Handkikaren halas fram och vi spanar av ett mindre fält. Mitt på det öppna fältet står ett ensamt smaldjur. Skjutstödet fälls ut och Cecilie gör sig redo.

Det märks att vattenrådjuret anar ugglor i mossen. Hon rör sig i rask gång mot skogen och stannar inte tillräckligt länge för att bjuda på ett skottläge. Chansen börjar glida oss ur händerna men strax innan skogskanten stannar hon igen. Spänningen är elektrisk och jag hinner undra vems puls det är som jag hör dunka i öronen. Skottet går och det kinesiska vattenrådjuret faller ihop. En skrämd fasan kacklar och flyger över oss. Allt blir tyst. Spänningen övergår till lättnad och Cecilies första vilt är ett faktum.

När vi har utbytt leenden och gratulationer frågar jag Sam varför han inte försökte vissla fast smaldjuret vilket tycktes vara en uppenbar lösning. Sam förklarar att visslingar sällan fungerar på kinesiska vattenrådjur. ”Allt som oftast kastar de och lämnar området i full fart” förklarar han. Det gäller att hålla huvudet kallt helt enkelt. När bilderna har tagits bestämmer vi oss för att återuppta jakten. Det nedlagda djuret lämnar vi till senare eftersom mörkret snart lägger sig.

Vampyr med avbruten tand

Redan på nästa fält ser vi en grupp på sex kinesiska vattenrådjur. De är under ständig rörelse medan fler djur rör sig in och ut på fälten. Sam spanar febrilt i handkikaren för att hitta ett skjutbart djur. Till slut visar sig en ung bock som rör sig mot det första fältet. Vindriktningen är i vår favör och vi bestämmer oss för att genskjuta det. Märkligt nog kommer bocken aldrig fram och vi återgår till det andra fältet. Där får vi genast svar på varför bocken aldrig kom fram. Han blev distraherad av andra bockar. I Bedfordshire brunstar det kinesiska vattenrådjuret i början av december, men redan nu mäter bockarna sina krafter mot varandra. Under ett kortare skådespel ser vi en väldigt grann bock jagas bort av en äldre herre vars ena huggtand är avbruten. Den gamle bocken med avbruten tand följer sedan efter ett hondjur som går mot vårt håll och Sam viskar att han är skjutbar. Nu gäller det att agera fort. Djuren är bevisligen oförutsägbara inför den annalkande brunsten och snart är det dessutom mörkt. Siktet förs mot bogen och jag kramar avtryckaren. Återigen blir effekten omedelbar och bocken rasar i backen medan resterande djur lämnar fältet. Med fjäderlätta steg och leenden på läpparna går jag fram för att betrakta den ärrade herren. Utöver den avbrutna tanden är öronen kluvna och pälsen rejält tilltufsad.

Med all den rutin och stridsvana som kan urskiljas av det närmast skräckinjagande utseendet hos den fallne krigaren kan man förstå varför den ståtliga ungbocken bestämde sig för att lägga benen på ryggen. En härlig och spännande eftermiddag är till ända. Redan nästa morgon ska vi göra ett nytt försök för att hitta en lämplig muntjac.

Fasaner på nattkvist

Mörkret ligger fortfarande tungt över nejden nästa morgon när vår guide för dagen, Paul, rullar in på gårdens parkeringsplats. Faktum är att det är så mörkt att Paul föreslår att vi avvaktar innan vi påbörjar jakten för att vi inte ska stöta vilt i skogen som vi inte ens kan se.

När dagen sakteligen gryr upprepar vi gårdagens procedur – lock blandat med långsamma förflyttningar. Vi hinner knappt börja innan tystnaden plötsligt bryts av bullret från fasaner som lyfter från sin nattkvist ovanför oss. Snart vänjer vi oss vid ljudet och hjärtat återvänder från sin tillfälliga placering i halsgropen. Fokuset återgår till jakten, men till vår besvikelse förblir locklätena obesvarade. Att vi ser ett fåtal muntjacs skynda sig bort i flykt med höjd svansföring mellan snåren visar att locklätena inte tycks intressera dem. Dessutom är nästan alla muntjacs vi ser hondjur och enligt avskjutningsplanen för muntjacs är endast bockar tillåtna. Att vi ser mängder av fasaner och annat fältvilt är emellertid glädjande. Dessutom ser vi kinesiska vattenrådjur samt hör det karaktäristiska ljudet av bockar som slåss. En frän lukt avslöjar att en räv stryker omkring. ”Den är säkert ute efter fasaner som lämnar nattkvisten. Vi tar den om vi får läge”, väser Paul. Men solen står nu så högt på himlen som den gör en sen novemberdag och både räv och muntjacs lyser med sin frånvaro. Paul beklagar sig över den uteblivna brunstaktiviteten men poängterar att han inte har gett upp än.

Sista chansen

Den sista anhalten är nämligen en kastanjeplantage som så här års utgör en viktig föda för hjortviltet i området. Vid plantagen ser vi ett par kinesiska vattenrådjur men Paul tycker att vi ska avstå skottet för att inte skrämma några muntjacs. Återigen halas lockpipan fram men även den här gången utan framgång. ”Ser vi ett skjutbart vattenrådjur så tar vi den”, viskar han. Mellan raderna förstår jag att det knappast blir någon muntjac idag. Vi förflyttar oss in i plantagen och lyckas inte med annat än att stöta tre muntjacs. Uppenbarligen är de inte intresserade i lockpipan. Trots detta lägger jag upp bössan på skjutkäppen och Paul trycker på buttolon igen.

Plötsligt står en ung muntjacbock och iakttar oss med osäker blick. Jag vinklar försiktigt på huvudet för att påkalla Pauls uppmärksamhet men den lilla rörelsen räcker för att bocken ska kasta. Tyst förbannar jag min iver medan Paul viskar att minsta lilla rörelse är nog för att skrämma muntjacs när de redan har lokaliserat ljudkällan. Trots misstaget stiger hoppet inombords när vi till slut fick gehör för lockförsöken. Paul fortsätter locka och bara någon minut senare ser vi samma bock igen. Den här gången tänker jag inte upprepa samma misstag. I kikarsiktet följer jag bocken som rör sig sakta mellan träden.

Då kommer klartecknet från Paul. ”Skjut när du kan” lyder uppmaningen. I nästa ögonblick kliver bocken fram bakom ett träd och jag bestämmer mig för att skjuta. Bocken tecknar och försvinner bland buskarna. Ljudet av avtagande sparkar som får de nedfallna löven att prassla är ett gott tecken och Paul bekräftar att han såg bocken lägga sig. En kort sträcka från skottplatsen ligger muntjacbocken. Att bocken kom tillbaka efter att först ha blivit stött förklarar Paul med att det är en ung individ, förmodligen drygt ett år gammal. Varsamt lägger vi ner bocken i Pauls ryggsäck och jag frågar om jag får bära bocken själv. Paul behöver inte övertalas. Van som han är att bära vilt åt andra uppskattar han omväxlingen. Och visst är jag knappast ensam om att det känns bäst att få bära sitt eget vilt. Efter en avslutning i slakteriet tackar vi för oss. Med ytterligare minnen i bagaget och ett par erfarenheter rikare beger vi oss mot flygplatsen för hemfärden. Väl där skickar jag bilder till min pappa som snart ringer för att höra om jakten. Det märks direkt att det inte blir svårt att övertala pappa att göra samma resa med mig nästa år.

Muntjac

• Når cirka 50 centimeter i mankhöjd.
• Vikt mellan 9–18 kg.
• Honorna är könsmogna vid 7 månaders ålder.
• Efter 7 månaders dräktighet föder de en unge och kan sedan brunsta om redan efter ett par dagar.
• Djuren lever vanligtvis ensamma men kan gå ihop som par. Bägge könen är territoriala, inte minst bockarna som noggrant försvarar sina revir mot andra bockar.
• Arten är verbal och har en bred repertoar av läten, allt från skall och skrik till lågmälda pipande läten.

Kinesiskt vattenrådjur

• Når cirka 50 centimeter i mankhöjd.
• Vikt mellan 9–18 kg.
• Honan föder normalt mellan en och tre ungar.
• Bockarna använder sina huggtänder i strid med andra bockar i samband med brunsten eller när de försvarar sina revir.
• Utöver brunsten går djuren normalt sett ensamma men kan bilda par eller små flockar i områden med många individer.
• Arten är förhållandevis verbal men kännetecknas främst av ett visslande och klickande läte som hörs när två bockar slåss.

Text: Mathias Krylbom
Foto: Privat