Jaga in norrbottenspets

Den svenska skällande fågelhunden

Den svenska trädskällarrasen norr­bottenspets är en nume­rärt liten ras, som genom åren beskyllts för att vara skällig och ha brister i sina jakt­egenskaper. Vi har ­kontaktat Tommy Lanne­mar som sitter i styrelsen för SSF för att höra om hans passion för rasen och för att få mer insikt i hur hunden är att jaga med.

Tommy Lannemar är en 69-årig jägare som bor i Djura i Leksands ­kommun. Han är sekreterare och kassör i SSF-Specialklubben för skällande fågelhundar – på riksnivå. På lokalnivå sitter Tommy som kassör för lokalklubben. Innan Tommy började jaga med skällande fågelhund jagade han med ­stövare och beagle. Men allt eftersom varg­bältet i Mellansverige bredde ut sig kände han olust att släppa sina hundar i jakt­skogen och skaffade därför en hund som han kunde ha bättre koll på i markerna. Då föll valet på en skällande fågelhund.

Hur kom det sig att du började jaga?
– På min tid fanns det varken Ipads eller mobiltelefoner. Det fanns inte så mycket annat att göra än att jaga och fiska där jag bor. Jag hade väl egentligen ingen riktig förebild inom jakten utan det var nog grupptrycket som fick mig att börja jaga ordentligt och jag var runt 17-år när jag började med jakten. Älgjakten började jag med runt 20-års åldern.

– Första skottet glömmer man ju aldrig. Det var en hare jag sköt och jag skulle kunna peka ut den exakta skottplatsen än idag. Jag sköt en hare efter ett drev där det hade buktat förbi mig flera gånger och jag såg haren men jag var för osäker för att skjuta. Men så till slut tog jag chansen och sköt. Det var helt magiskt och från den dagen blev jag helt frälst i jakten skulle man kunna säga.

 

Varför spets?
– Det var under en period då jag faktiskt inte hade någon hund. Jag följde med en kompis som hade finskspets. Jag fick till och med låna den hunden och efter det blev jag fast. Det är 30 år sedan nu. Så jag beställde min första norrbottenspets efter den upp­levelsen och fick vänta två år innan jag fick den. Det är en oerhört liten ras, där det föds ungefär 140-150 valpar/år. Efterfrågan är mycket större än tillgången.

Jaktformen
– Fördelen med den här jaktformen är att du kan gå ut i princip när du vill på den ljusa sidan av dygnet och du vet när du kommer hem, om så med 30 minuter hit eller dit. Jag föredrar eftermiddagsjakten för då finns det lite löpor att gå på. Det är en enkel enmansjakt där du bestämmer allting helt själv. Hunden söker ut normalt cirka 200-600 meters håll. Man får gå långsamt så fågeln inte hör dig eller så du stöter upp fågeln själv. Så fortsätter man tills man hör ett avlägset skall. Då tar man sig dit och börjar ansmygningen från cirka 100 meter tills man ser hunden och kan avgöra i vilket träd eller i vilken trädgrupp fågeln befinner sig. Det är nu det svåraste momentet i jakt­en kommer, ansmygningen. Det är många faktorer som skall fungera då. Man måste åla och krypa fram försiktigt. Här är det en stor fördel att använda kikare.

Beroende på vilken mark jag jagar på använder jag antingen kombivapnet eller rent kulvapen.

– En tjäderkull är ofta väldigt svår för hunden att jobba med om den inte är ståndfast. Hunden ska stå kvar vid ståndobjektet även om en fågel flyger ur kullen. Det är många faktorer som skall fungera för att det ska bli ett lyckat resultat. Ofta sitter ­hönan och kacklar för att locka hunden ifrån kullen. Det är just det där kacklandet som hunden ska klara av att inte bry sig om. Det är oftast på förhösten när kycklingarna är kvar i kullen som detta problem är som störst.

– En fågel som lättar från trädet är alltid fredad. Vi skjuter aldrig en fågel på flykt, för då lär vi hunden ett felaktigt beteende. Det gäller att få hunden att stå.

Ägnar du dig åt andra jaktformer?
– Jag jagar älg, men det är ju mest för kött och gemenskap. Jag sitter på pass och det är ju inte lika roligt som att gå med hund. Jag är jaktledare i ett lag med 18 medlemmar och hade jag haft en älghund hade jag säkert uppskattat det mer.

Hur skulle du beskriva norrbotten­spetsen?
– Det är en underbar familjehund, snäll och behaglig. Den är även liten och be­händig. Tiken är cirka 42 centimeter och hanen ungefär 45 centimeter hög. Även inomhus är det en riktigt bra hund och de är otroligt barnvänliga. Det största ­problemet som rasen dragits med historiskt är katarakt. Men det har avelsrådet jobbat mycket med. Ögonen har varit ett problem för rasen, men är inget större bekymmer idag. Alla hundar ska vara ögonlysta innan en parning vilket gör att vi hittar sådana individer. Det har även förekommit något fall av epilepsi. Patellan har också varit förekommande. Samma där, ingen parning om det visar något sådant.

– Avelsrådet har arbetat mycket för att få bort sjukdomar i rasen och har nått stora framgångar i det arbetet. Jaktegenskaperna skiljer sig inte nämnvärt från finskspetsen. Det är en bra och ivrig hund i skogen som springer i galopp, så man hinner få med mycket mark. Man får dock inte gå för fort och man får tänka sig för hur man kliver så man inte stöter någon fågel. Norr­botten­spetsen är en svensk ras och den fyllde 50 år förra året, som lite kuriosa.

Hur ska man göra om man är intresserad av att köpa en norrbottenspets?
– För det första ska du veta att det är just den jakten du vill ägna dig åt. Rasen kräver aktiviteter och du måste vara villig att motionera hunden året runt. Rasen är lättdresserad och utan att vara för mjuk så är norrbottenspetsen lätt att ha att göra med, rolig och halvbusig. En stor fördel med den här rasen är att man har en oerhört lång jaktsäsong där man får jaga och träna med hunden. Man kan hålla hunden i god trim på ett enkelt sätt.

Köpa valp
– Om du är intresserad av att köpa en valp ska du kontakta avelsrådet och tala om vad du är ute efter. Då blir du hänvisad till olika parningar, och då får du, utefter vad du är ute efter, ringa till den tikägaren och anmäla ditt intresse. Kötiden är idag runt ett till två år om du är nybörjare.

– En bra idé är att försöka få följa med och jaga med föräldradjuren. Man tittar mycket på söket hos dem vid jakt. Om hunden har gått tomt och har 9 eller 10 i sök på jaktprov, då är det ändå en mycket bra jakthund. Alla har gått tomt någon gång. Sedan är det ju det här med skalltätheten som ska vara så hög som möjligt.

– När fågeln blivit stött ska hunden stå stilla och lyssnar vart fågeln sätter sig, för att sedan springa dit och fortsätta vilket innebär förnyat skall.

– Så sök, lyssnande, skalltäthet och ett bra förföljande är de viktigaste egenskaperna att titta efter. Mätinstrumentet för ­hundens duglighet är jaktproven. Därför är det viktigt att så många som möjligt startar på jaktprov med sina hundar. Om man sedan funderar mellan en tik eller en hane, så kan tikarna vara en smula lugnare än hanarna. Jag föredrar tikar.

Vad är skillnaden mellan norrbotten- och finskspets?
– Jaktligt sett är det ingen större skillnad. Norrbottenspetsen sägs var mindre skällig och lite lugnare. Men generellt är de lite lägre i sin skälltäthet, både i skogen och på gården. En finskspets har ungefär 110 i skalltäthet, medan en norrbottenspets har cirka 70-90 skall/minut vilket försvårar ansmygningarna något. Här jobbar vi med att få upp en högre skalltäthet i rasen. Men sök och de övriga egenskaperna är jämförbara. Det har hänt väldig mycket inom rasen de senaste åren.

Första tiden till injagning
– När valpen är liten ska den ofta vara i skogen och få skogsvana. Sedan när den börjar visa lite intresse för jakten, så där runt 6 månader, det märker man ganska fort, då är det bra att vara ute på efter­middagen då fåglarna har gått på marken och betat lite blåbär och så vidare. Har man tur då så går man på en fågel som flyger upp i ett träd. Med första fågeln är det inte så himla noga att hunden gör allt rätt. Då är det istället bättre att skjuta fågeln så fort man kan så hunden vet vad den letar efter. Har de varit med på det en eller två gånger så vet de sedan vad det handlar om. Det är då själva träningen kommer.

– Det skiljer sig lite mellan tjäder och orre. Jag brukar försöka gå i orremarker med en unghund, för orren flyger inte lika långt och den har lite ljud för sig, och då kan hunden följa med fågeln och lära sig att lyssna vart den tog vägen. Sedan är det bara att ha tålamod. Man måste också lära sig att lita på hunden. Har den skällt på ett träd där fågeln suttit men flugit d v s trädet är tomt så måste man tro/lita på hunden vid nästa tillfälle. Hunden kan ju vrålskälla fastän det är tomt.

– När hunden är runt 6 månader, även om mognaden är individuell, kan man börja träna in den på riktigt. Det skiljer sig lite beroende på årstid hur mycket jag jagar med min unghund, men det är generellt sett bättre med kvalitét än kvantitet.

– Eftermiddagarna är som sagt att föredra för då är det lättare att hitta fåglar som gått på backen. Till slut kommer hunden på en löpa som luktar gott, så kommer den nära fågeln, skäller till och fågeln flyger upp i ett träd. Är det hundens första fågel så struntar jag i det mesta och bara skjuter fågeln, så att hunden får utdelning. Sedan lägger jag på fler moment och större krav allt eftersom.

– Efter det kräver jag av hunden att den ska markera vid rätt träd. Sedan kanske man själv stöter fågeln ibland så hunden får lära sig förföljande. Du kan bryta en kvist försiktigt så fågeln inte flyger så långt. Då har hunden oftast lite lättare att hitta fågeln och du får göra en ansmygning igen. Det är sådant man gärna vill träna på för att få hunden redo för jakt och jaktprov. Ett bra förföljande och ett förnyat skall är det roligaste med jakten och ger fina poäng på jaktprov.

– Hunden skall stå framför stammen när den skäller och den får inte hoppa mot stammen. Det är ganska svårt för dom hundägare att få bort det beteende, för man vill ju att den ska skälla på fågeln samtidigt som man vill få bort den från trädstammen. Det händer oftast när dom skäller ekorre eller mård.

– Hunden brukar rugga fågeln när den ramlat ner. Men jag tar hand om fågeln och hunden får snällt vänta. Sedan får den ta del av inälvorna och någon klo. Min Milla är inte så bytesmedveten.

– Tyvärr är det en del som anser att detta är en allroundhund och det finns de som jagar både älg och gris med dem, och det finns även de som avlar på dessa egenskaper. Det är ju trots allt en fågelhund vi har så det är vi inte så glada för inom SFF.

– När fåglarna sitter i träden vill man gärna ha duggregn eller lite svag dimma som slår neråt, för det brukar ge bra jakt. Är det för varmt stiger all vittring uppåt vilket gör det svårare för hunden.

Jaktetik & säkerhet
– Man försöker skjuta tuppar och ungfåglar. Moderhönor känns inte alls lika roliga att fälla.
När det gäller vapen använder jag bara 22 hornet, och jag skjuter in mina bössor på 100 meters håll.

Text: Katharina Olsson
Foto: Johan Olsson