Detta reportage finns även som film!
Michael Barchéus är en jägare och ordförande som vill värna om det avelsarbete som gjorts i generationer samtidigt som han bjuder på en och annan anekdot.
I en liten by utanför Boden bor Michael Barchéus, ordförande för Stövarklubben i Norrbotten. Vi har stämt träff med honom och hans jaktkompis Kurt i Långberget, en by som ligger mellan Sandträsk och Gransjö, precis ovanför skidanläggningen Storklinten. Vi ska göra en intervju med Michael och efteråt ska vi få följa med ut på harjakt med Michaels duktiga finskstövartik. Det är tidig morgon när vi kör längs den lilla grusvägen, Michael och Kurt kör först med oss i släptåg. Plötsligt ser vi något vitt fladdra till i strålkastarskenet framför Michaels bil och i samma stund tänds hans bromslysen. Det är en hare som korsar vägen. Vilken tur att den inte blev påkörd konstaterar vi i följebilen.
Väl framme svänger vi in vid en stuga. Det är här älgjaktlaget huserar under höstarna. Det är ganska kallt och blåsigt så vi går in och sätter oss och börjar prata. Michael är en stövarjägare som skaffade sig sin första stövare i början av 80-talet. På den tiden jobbade han i skogen för Domänverket, men han kom senare att starta ett eget företag inom snickeribranschen och det drev han fram till sin pension. Han är fortfarande delägare, men jobbar inte aktivt. Sin yrkesbana började han dock som springpojke på Ica där han levererade varor med en trehjulig packcykel.
– Då ringde tanterna till affären och beställde varor som jag plockade ihop och skjutsade ut skrattar Michael.
Han säger att han verkligen njuter av livet som pensionär.
– Det känns så skönt att idag bara kunna åka ut i skogen precis när jag vill. Förut var det så många måsten.
Michael har två döttrar och båda har varit intresserade och följt med ut på jakt i sin ungdom.
– Nu har de ju familjer, men det blir att de följet med ut någon gång ibland.
Michael har dock en förhoppning att någon av barnbarnen ska anamma hans passion för stövarjakten.
– Någon av dem ska väl för fasiken kunna föra arvet vidare säger han och skrattar.
Varför stövare?
Anledningen till att det blev stövare var att det redan fanns så många älghundar i laget när han var ung.
– Jag frågade vad jag skulle skaffa för hund och då sa jaktkompisarna att jag skulle skaffa en stövare, för det var lång jakttid med dem säger Michael, och på den vägen var det.
Han började sin jaktliga karriär med stövare, men han berättar att han även lockade på järpe i sin ungdom. En jaktform som han saknar. Han började med hamiltonstövare, men idag är det finsk stövare som gäller. Han säger att han inte är någon rasfanatiker, men att han idag anser att finskstövaren är nummer ett. Hans första stövare var Tanja, en liten hamiltontik från Kalix uppfödd av Michales frus morbror.
– Kurt och jag har väldigt många roliga minnen runt den hunden. Då var vi bara jägare och det fanns ingen tanke att åka på jaktprov.
Michael berättar att det var Tanja som lärde honom harjakt med stövare, inte tvärt om.
– Det var hon som lärde mig jaga och man får inte så många sådana hundar i sitt liv, och jag hade turen att få den som min första.
Han har idag, sedan två år tillbaka en egen uppfödning under namnet Harklockans kennel och han har tagit två kullar på sin tik Vilda.
– Målet med uppfödningen är att få fram riktigt bra hardrivare.
Vilda fick sitt namn från sin framfart som ung, men hon lugnade ner sig efter första valpkullen.
– När hon var ung kunde man få sitta fram till kl 21 innan man fick tag på henne. Det var så mycket jakt i henne så det gick inte att få stopp. Men nu lyder hon ett kommando och det är stanna.
Michaels pappa var jägare, men han jagade mestadels rådjur, räv och hare och då med drever och terrier när de bodde nere i Ånge. Michaels far jobbade som lokförare på ett besprutningslok vilket var anledningen till att familjen hamnade i Ånge, då de hade sina rötter i Boden.
– Alla som körde de där loken som skulle vara så ofarliga strök med i 50-års åldern, och så även min far berättar Michael.
Familjen flyttade dock tillbaka norrut när Michael var 15 år.
– Det var min mor som ville flytta upp när hennes mor blev ensam. Vi hade nästan all släkt här uppe.
Stövarjakten
Michael talar sig varm över harjakten med stövare som jaktform.
– Jag tycker att det är en trevlig jakt. Särskilt om man är ett sällskap som far ut. Det gör inget om man råkar skrämma en hare. Den kommer ju tillbaka.
Han pratar om att man ska ta sig tid när man jagar in en unghund. Han brukar elda, hugga ved och slamra. På så sätt vet hunden vart man är och kan söka ut i lugn och ro och tryggt veta vart husse eller matte finns.
– Kurt och jag är hårda på att alltid koka vårt kaffe i skogen. Det finns ett uttryck som säger att det finns inget som förstört så många stövare som termosar.
Vi pratar en del om utvecklingen där vissa har börjat jaga bland annat björn med stövare. Michael är ingen motståndare till fenomenet men menar att vi inte får ändra aveln för detta ändamål.
– Var och en jagar vad de vill med sina stövare. Men vi får absolut inte inrikta aveln på rovdjursjakt, räven borträknad. Det har bedrivits ett målmedvetet avelsarbete i generationer för att få fram de här fina hundarna, och det tror jag att man ska vara rädd om. Jag tycker att stövaren ska användas till det den är framavlad till. Det kommer jag alltid tycka om säger han.
Att den svenska stövarjägarkåren är till åren kommen är ett välkänt problem, men Michael tycker att det ändå finns ett visst hopp.
– Det börjar väckas ett visst intresse för harjakten. Här i Norrbotten arrangerar vi något vi kallar ”jakt för alla”. Dit kommer många nya jägare.
När Michael själv började jaga var det vanligt att man hade en älghund och en harhund eftersom älgjakten var mycket kortare då.
– Nu är ju jakten så otroligt lång på älgen så att de flesta tycker att de vill ha två älghundar istället för att som förut ha en stövare när älgjakten tog slut.
Han är dock lite fundersam över hur länge det kommer vara en så omfattande älgjakt som det är idag.
– Skogsbolagen kämpar ju med näbbar och klor för att få ner älgstammen. Jag ser på den här marken har det varit en otrolig förändring. När jag började jaga älg här sköt vi omkring 35 älgar. Idag har vi sju plus sju så det har ju hänt en hel del.
Utvecklingen
Vi prata om hur jakten har förändrats från när han började jaga tills idag. I grunden är det samma förutsättningar då viltet och hunden uppträder som de alltid har gjort. Dock är det vissa saker som har förändrats, bland annat tekniken.
– När jag hade de första stövarna for jag till skogs och släppte dem utan vidare och så gissade jag vart de var. Idag släpper man knappt hunden om man glömt pejlen.
Han konstaterar dock att den moderna tekniken har skapat ett lugn och en trygghet när det gäller faror som trafik, isar och varg. Annars konstaterar han att hartillgången har gått åt fel håll genom åren och några slängar av harpest har så klart gjort sitt.
Jaktminne
Michael berättar några roliga episoder från sitt jägarliv. Ett minne han nämner är när en älg klev upp och tittade på jaktlaget medan de hade morgonsamling. Ett annat minne är när en björn gått utanför jaktkojan och gjort sina behov medan jaktlaget låg och sov inne i kojan. De två roligaste händelserna var dock en episod med en skogsfågel och så klart med en hare.
– Tanja drev hare ganska ordentligt. Vi stod på varsitt pass Kurt och jag, och jag vet inte vem av oss som sköt först, men drevet fortsatte trots att den ena skjutit. Sedan small det igen hos den andra. Jag sprang ju och hämtade min hare och tänkte häckla Kurt för att han missat. Så jag kom och bar på min hare och Kurt kom även han och bar på en hare. Vi hade skjutit två harar på samma drev. Det var snopet när man kommer och ska häckla någon och så har han samma moteld.
– En annan epiosod är då vi satt och väntade på att hunden skulle komma tillbaka. Jag skulle gå och göra mina behov och hade bössan på ryggen. Då fick jag se något svart komma farande. Jag vet inte hur jag hann med men jag fick då fram bössan och sköt tjädertuppen som damp ner mitt framför Kurt som satt vid elden. Det är en händelse jag aldrig kommer glömma.
Vi avslutar intervjun och går ut i den blåsiga höstdagen. Stövartiken släpps och innan vi hunnit få fart på brasan har hon rest en hare. Hon driver den i två timmar, men den springer aldrig i pass. Michael tar chansen att kalla av och koppla henne när tillfälle ges och vi tackar för oss och rullar söderut.
Den 25 juni kan ni se en film från denna dag på vår hemsida där ni har chansen att lära känna Michael ytterligare.
Michael Barchéus
Bor: Boden.
Ålder: 64 år.
Familj: Fru, barn och barnbarn.
Sysselsättning: Pensionerad företagare.
Text: Johan Olsson
Foto: Anders Andersson
