Titti Qvarnström är den första kvinnan i Skandinavien att driva en restaurang till en stjärna i Guide Michelin. Hennes restaurang Bloom in the park blev utsedd till Årets Krog av Restaurangvärlden 2015. Hon är känd från tv-programmen Köksmästarna och Kockarnas Kamp och fick nyligen ett pris som Årets Tryffelkock av Gotlands Tryffelakademi. Dessutom gav hon ut sin bok, Malmö Cooking, i våras. Dessa utmärkelser och priser grundar sig i hennes yrke och intresse. Ett annat intresse som jag vet är stort hos Titti är jakten. Jag har haft den äran att få spendera några jaktdagar i Upplands skogar med henne. En härlig och makalöst ödmjuk tjej som jag är glad att jag fått träffa. Och nu ska ni få lära känna henne lite bättre.

Titti och jakten?

– Den har alltid funnits med mig genom min far. Jag var med honom mycket på skjutbanan under uppväxten. Det är ju kanske en sak som man glömmer när man pratar om jakt i allmänhet, all tid man förhoppningsvis ägnar på skjutbanan. Där har jag spenderat mycket tid tillsammans med min pappa. 2009 flyttade jag hem till Sverige igen efter flera år utomlands genom mitt yrke.

Min pappa var vid den här tiden dödssjuk och gick tyvärr bort strax därpå efter en tids sjukdom. Jakten var ett intresse som vi delade och jag ville på något sätt behålla den genom att börja jaga på egen hand. Jakten är för mig väldigt speciell. Dels för att det är länken som jag har kvar till pappa, men även att man i jakten känner sin egen litenhet gentemot naturen.

Hur vill du ha ditt kött?

– Jag vill ha långkok. Det gör mig glad i magen! En sadelbit måste man däremot vara mer försiktig med. En bog är väl egentligen mer intressant för ett långkok där man verkligen kan få ihop alla mustiga smaker, säger Titti och myser.

Vilken del tycker du att vi jägare bör ta vara på bättre?

– Jag tycker att man kan ta vara på lever från unga djur, det är riktigt fina grejor. Hjärtat är en fantastisk köttbit som jag tycker är lite bortglömd och tungan är tyvärr enormt underskattad. Läggen brukar dessvärre också gå bort. Där kan man ju låta benen vara kvar och göra ett långkok en söndag. Det betalar sig! Gör man ett sådant långkok så brukar det bli ett fint fettskikt ovanpå och det konserverar bra. Då håller den sig minst en vecka i kylskåp.

Vad har du för planer framöver?

– Jag står ju i en sorts mellanperiod och gör ganska mycket saker lite överallt. Men jag och min make André letar en lokal i Malmö för att öppna en ny restaurang. Under tiden jobbar jag med ”Pure Food Camp” där vi bjudit in foodies från hela världen – kockar, matjournalister och researrangörer – för att kraschlanda i den skånska bokskogen. Där bor vi tillsammans utan bekvämligheter och lagar maten över öppen eld på vilda och närodlade råvaror som vi även är med och skördar. Jakten är ett naturligt inslag i dessa dagar. Vid ett tillfälle hade vi en deltagare från USA som egentligen är mer en kulturjournalist än matjournalist med och just den här dagen skulle vi presentera sill och potatis. Alla som var med hjälpte till att ta upp potatisen. Den amerikanska journalisten blev helt chockad över att man grävde upp potatis ur jorden. Hen gjorde till och med en instruktionsfilm som hen skickade hem till sin mamma i USA där hen berättade att potatisen faktiskt växte under jorden. Det är en sådan situation som påminner oss andra om att närheten till naturen inte alls är lika självklar för alla. Vi tar den nog lite för given, är jag rädd.

En av dagarna var det dags för andjakt. Ingen av deltagarna hade någon tidigare erfarenhet av jakt så det blev många blandade känslor. Det blev en stark upplevelse för alla och var det stora samtalsämnet under dagarna som följde. Livet för deltagarna delas postumt in i Före och Efter Jakten, en djup upplevelse som förändrat dem i grunden. Den insikten om livet som deltagarna fick då, den tar vi jägare kanske lite för given. Det första skottet kan nog alla jägare minnas. Det var precis just den känslan många av dessa deltagare fick med sig från Sverige och Skåne.

Jag vet ju att du gärna vill skaffa hund. Hur går det med de planerna?

– Där är läget oförändrat. Jag kan ju tyvärr inte ha hund just nu eftersom jag inte kan ta hand om en hund på heltid. Men det ingår i framtidsplanerna!

Text och foto: Katharina Olsson