10 dagar i vildmarken – Dag 10

Se alla filmavsnitt här.

Igår fick jag besök av Anders Johansson och hans finnspets Krösa-Maja, turen var inte riktigt med oss då men det blev en trevlig omväxling åtminstone. Idag vaknar jag upp till den sista hela dagen ute vildmarken och likt ljuset i tunneln bryter också solen igenom för första gången på fyra dagar.

Det är fortfarande blött och surt när jag vaknar, dimman verkar dock ha släppt greppet om skogen vilket känns hoppfullt. Idag är sista hela dag­en här ute vilket känns både skönt och vemodigt på samma gång, mest vemodigt tror jag. Snart är jag tillbaka i den stressiga vardagen med åtaganden och deadlines, och matas återigen dagligen med allt elände som sker världen över och människors ”perfekta” liv via ­sociala ­medier. Här ute behöver jag ”bara” bekymra mig om att få ihop mat för dagen och ved till brasan, något som egentligen är så fundamentalt för vår överlevnad men som vi idag tar för en självklarhet.

Nåja, en av fördelarna med att vara här ute är att man tar en dag i taget. Nu fokuse­rar jag på att få ut så mycket som möjligt av den här dagen. Jag kokar min portion med gröt och lite vatten till termosen medan mörker övergår i gryning. Målsättningen var att komma iväg tidigt idag mot de där myrarna Anders pratade om. Som vanligt tar det lite längre tid än beräknat att komma iväg men snart är jag på gång. Lite vatten i flaskan bara så börjar jag trampa på över myren, upp mot berget på andra sidan.

Skön start

Frusen som jag är drog jag på mig jackan på morgonen men redan halvvägs över den uppförslutande myren börjar jag ångra mig. När jag kommit över myren och upp i skogskanten så stannar jag till för att ta av mig jackan, medan jag håller på att packa ned den hör jag plötsligt en järpvissling en bit upp i skogen och stannar upp. Jag fiskar fram lockpipan och buffen att dölja ansiktet med, kryper ihop intill tallen jag lutat bössan mot och börjar locka. Efter kanske fyra visslingar ­kommer järptuppen och svischar förbi mig på bara några meters håll, den sätter sig i en gran nere i myrkanten på bra hagelhåll och jag behöver bara vrida upp mig lite och ta skottet. Vilken start! Jag har bara gått några hundra meter från lägret och har nu redan en järpe i säcken! Middagen är nu räddad och jag kan slappna av lite och bara njuta resten av dagen. En orre på det här så har jag ett riktigt skrovmål ikväll.

Sumpat läge

Jag fortsätter upp mot berget och kommer strax ut på en grusväg som jag följer upp mot toppen. När jag kommer där och går får jag syn på en ringduva som kommer åt mitt håll, jag stannar upp och lyfter drillingen, svingar med den och…avstår. Den kom väldigt fint på en rak linje men tyvärr på lite för långt håll. Synd, en duva hade suttit fint, det var den första jag sett här ute faktiskt. Några lavskrikor i skogs­kanten fångar min uppmärksamhet en stund, märkliga fåglar det där. Skog­ens papegojor. Helt oskygga till skillnad mot övriga kråkfåglar och en välkommen under­hållning under sega dagar på älgpasset, många är de smörgåsar som gått åt till dem under årens lopp. Just idag har jag dock ingen smörgås att bjuda på så jag knatar istället vidare.

Väl uppe på toppen bjuder ett hygge på en fantastisk utsikt och jag går ut en bit för att filma lite. Precis när jag startat kameran får jag höra en orre till vänster om mig, några hundra meter bort. Jag tar upp kikaren och får syn på en orrhöna i en torraka ute på hygget, snart ser jag att det sitter fler i tallarna runt om också. Jag har en liten ungskogtapp mellan mig och orrarna och jag försöker ta mig in i håll genom att smyga mig ut i den.

Allt går enligt planen och jag tar mig ut i änden på tappen och in på bra skotthåll. Jag bestämmer mig för att försöka hinna rigga upp videokameran så jag får det med på film också, det känns inte som jag har någon brådska. Jag tittar ned och börjar rota fram kameran i skydd bakom en gran, när jag tittar upp igen är orrhönorna borta. Typiskt, hade jag bara krupit ned och skjutit hade det gått hur bra som helst men nu sumpade jag det här läget också. Jaja, nya tag.

Orrspel och solsken

Det ser ut att var några fina myrområden nedanför berget, på andra sidan en större grusväg, sår jag bestämmer mig för att ta mig ner och utforska dem. Jag går snart på ett par järpar som sitter på varsin sida en smal myr och visslar. Jag sjunker ihop på en tuva och ger mig in i konversationen men troligen har de redan koll på mig och vågar inte exponera sig. Efter en stund går jag vidare, jag har nu mindre än en kilometer kvar till både E45:an i väster och jaktgränsen i söder men när jag går och funderar på att vika tillbaka upp igen får jag plötsligt höra några orrtuppar spela ut mot E45:an. Jag bestämmer mig för att smyga på dem, det låter som att de sitter ganska nära. Det är grov skog där jag smyger men snart skymtar jag en öppning och enligt kartan ska det var en myr där framme. Jag smyger försiktigt sista biten men när jag kommer närmade ser jag att det är en liten, smal myr med högt gräs på. Här ute kan de väl ändå inte sitta? Lite förvånad fortsätter jag över myren, orrarna tystnade innan jag kom ut på den men jag kunde ha svurit på att det var här de satt. På andra sida kommer jag in i en tallungskog och jag börjar tänka att det kanske var här inne de satt och bubblade. Bara 50 meter in stöter jag upp tre orrhönor, sedan en till, och en till. Alla dock utom hagelhåll.

Jag sätter mig ner, tar ett par koppar kaffe och några skivor torkat kött och funderar en stund. Jag har inte stött några tuppar, inte heller har jag hört några uppflog som jag inte sett. Frågan är om jag lurar mig så kapitalt på avståndet igen? De kanske sitter bra mycket längre bort? Ja ja, det har i vilket fall tystnat nu och jag är inte långt från E45:an så det börjar bli dags att vända om. Medan jag sitter där och dricker mitt kaffe bryter solen igenom. Jag är verkligen ingen soldyrkare annars men oj vad jag har saknat solen de senast dagarna. Jag blir sittande en stund och bara njuter av solstrålarna innan jag fortsätter. Det börjar bli dags att vika upp ”hemåt” igen. Jag drar mig ut mot grusvägen jag passerade tidigare, ett par tjäderhönor stöter jag upp utan att hinna med innan jag är framme. Jag följer vägen en liten bit till en korsning, gränsen ska gå en bit efter den stickvägen så för att inte förirra mig in på fel mark väljer jag att gå in efter den till jag stöter på rågången. Sedan kan jag följa den en bit innan jag viker av inåt området igen.

Diskussion med nötskrika

I en tallgallring en bit upp i sluttningen ­hittar jag bra med trattkantareller, jag ­stannar upp och börjar fylla upp påsen. När jag sitter där hör jag en nötskrika en bit bort. Det är ju inte mycket mat på dem, som ett par köttbullar bara, men de är väldigt goda. Inte belastar de områdets baglimit heller. Jag plockar fram lockpipan och drar en serie, jag får svar direkt och efter­följande minuter har vi en livlig konversation med varandra. Den är inom skotthåll stundvis men det är så tätt med träd och jag lyckas tyvärr inte hitta en lucka innan den får nog och drar vidare. Det var dock riktigt häftig att se hur väl den reagerade på pipan, det känns som jag börjat hitta rätt med det ljudet nu.

Jag plockar resten av trattkantarellerna och ger mig sedan iväg igen. Tanken när jag tittade på kartan var att gå över berget på den lägsta punkten men det var inte helt lätt att se inne i tallgallringen, istället kommer jag upp på högsta punkten och ser tjärnen jag hade siktat på ett antal höjdmeter nedanför mig. Ingen har dött av lite extra motion förstås, det är bara att släpa sig ned igen.

Bara huvud och hals

Tjärnen ligger otroligt fint här uppe, här hade jag gärna tillbringat några dagar. Jag går ett varv runt och tittar lite innan jag lägger omkull mig mot ett träd i kanten på tjärnen, solen gassar och jag drar ned kepsen och blundar en stund. Solen går dock snart i moln och jag blir tvungen dra på mig både jacka och mössa igen. Det börjar också bli dags för samtalet med Lina och jag sitter kvar tills vi pratat klart. Lina stämmer av läget med mig och berättar att de kommer vara på upphämtningsplatsen vid tiotiden imorgon, så det blir bara för mig att packa ihop efter frukost imorgon och börja traska mot Pålletasbergets fot.

Jag lämnar tjärnen och kommer nu ned ungefär mitt emellan lägret och upphämtningsplatsen. Jag är lite nyfiken hur terrängen ser ut så jag drar mig lite däråt för att titta lite, kan vara bra att veta inför morgondagen. Jag kommer ned på den väg som leder till vändplanen och följer den en bit bortåt, kommer jag runt berget lite mer så bör jag se över till upphämtningsplatsen på berget mitt emot. Jag stannar och plockar på mig lite lingon, det är alldeles fullt på hygget intill vägen. När jag sitter där hör jag en järpe uppifrån skogen ovanför mig, jag gör mig i ordning och börjar locka. Järp­en svarar och strax kommer den flygande och sätter sig i trädkanten, jag ser hur grenarna svajar men jag kan inte få ögonen på järpen så jag fortsätter locka försiktigt. Plötsligt flyttar den sig och slår i en gran bara tio-femton meter bort. Det är bara huvud och hals som sticker fram bakom stammen, som tur är. Med en hårt trångborrad drilling på det hållet är det annars stor risk att det inte blir så mycket kvar att äta. Det blir ett enkelt skott och dagens andra järpe är ett faktum.

Sista måltiden

Det blev ingen orre eller tjäder idag, men två järpar är inte dåligt det heller. Med trattkantareller och lingon blir det en rejäl sista middag ute i vildmarken. Klockan är nu efter fyra och jag tror jag har runt trekvart till lägret, nöjd med dagen börjar jag traska tillbaka. När jag närmar lägret kan jag inte riktigt låta bli att prova ett lockpass med rävpipan, jag hittar dock ingen riktigt bra plats och det blir bara ett halvhjärtat försök ganska nära lägret. Ett sådant där lockpass man egentligen ska strunta i. Väl i lägret är det återigen dags att hugga lite ved och börja med middagen. Efter veden är fixad gör jag upp eld och börjar hänga upp lite kläder på tork över lågorna. Sedan slaktar jag upp järparna. Jag tar nu det sista av smöret i pannan och det blir en ­ganska rejäl klick, som det ska vara. Medan nudlarna kokar så fräser jag på köttet och tratt­kantarellerna. Lingonen rör jag ihop med lite av det socker som är kvar, resten spar jag till gröten imorgon bitti.

Elden brinner nu rejält och jag njuter av middagen medan blicken stundvis förlorar sig in bland de fladdrande lågorna. Det är något lugnande och nästan meditativt över en eld, särskilt ute skogen så här. En stunds reflektion över de här tio dagarna hinner jag också med innan jag somnar här ute för sista gången. Reflektionerna av äventyret i stort får ni ta del av i nästa, och sista, avsnittet. Det jag kan säga nu är i alla fall att det blev en fantastisk sista heldag ute i Hamraskogarna, jag kunde inte bett om en bättre avslutning. Imorgon är det dags för den sista etappen fram till upphämtningsplatsen.

God natt.

Text och foto: Anders Dahlgren