Denna artikel finns även som film!
Regnet strilar stadigt ned över vindrutan, men idag spelar det ingen roll. Målet är inställt på Nedansjö i Västernorrland och det är oktoberpremiär på älg.
Det är oktober och älgpremiär med Jungandalens Jakt. De har förstås jagat även i september här uppe men premiärkänslan går ändå inte att ta miste på när vi träffas på morgonen i den gemytliga jaktstugan. Regnet har hållit vindrutetorkarna sysselsatta under de två timmar det tagit att komma hit, enligt prognosen ska det hålla i sig under dagen så det ser ut att bli en blöt dag i skogen.
Emil Toivoinen och Örjan Selin är två av personerna som driver Jungandalens Jakt, i stugan möts vi även av två jaktgäster från Uddevalla och Marcus Kalén. Marcus driver Ljungandalens kennel och är inbjuden som hundförare för dagen. Lukten av nykokt kaffe är välkommet efter bilresan och med en rykande kopp slår vi oss ned i vardagsrummet där Emil går igenom planen och avskjutningsreglerna för dagen. Älgtjur, kviga och kalv får skjutas. Kor vill de hålla igen på men att skjuta för hund går bra. Marken är belägen i södra delen av Västernorrland och håller även rätt gott om kronvilt. Både hjort, hind och kalvar finns på tilldelningen och är lovliga för dagen.
Hundförare för en dag
Vi kommer börja i den norra delen av marken på morgonen, så flyttar vi ned i området runt jaktkojan senare beroende på vad som sker.
– Vi har två passare idag och kommer släppa fyra hundar. Du kommer få låna min tik Miisa, eller Miisaliina som hon egentligen heter, säger Emil.
Emil själv går med Hamojakkens Norsken, kallad Lucky. Örjan kommer släppa sin Stella, som för övrigt är resultatet av en parning mellan Lucky och Miisa. Marcus går med Ljungandalens Assi. Jag har själv aldrig haft förmånen att få skjuta en älg på ståndskall så den här möjligheten ser jag verkligen fram emot.
Upptag
Passkyttarna har fått sin genomgång under gårdagskvällen och har redan gett sig ut till sina pass när vi gör oss klara för att rulla ut. Miisa flyttas över till min bil och verkar lika nöjd med det, jaga kommer hon ju få göra i alla fall. Emil stannar till i en kurva på den lilla grusvägen och pekar ut var jag ska gå in ifrån.
– Det är bara att släppa när du är klar, passkyttarna är på plats.
Jag gör mig klar och börjar vandra tillbaka efter vägen från där jag ställde bilen till jag kommer ner dit jag ska gå in. Jag hinner inte stryka kopplet av Miisa förrän Marcus rapporterar att Assi verkar ha tagit upp, det här verkar lovande. Miisa är ivrig och så fort jag krokar loss henne drar hon iväg, kommer tillbaka efter en kort vända som för att se att jag hänger på och ger sig sedan iväg på sök. Jag följer efter en bit för att komma bort från vägen och följer Miisa på pejlen. Emil har precis släppt Lucky när Örjan meddelar att Stella nog har älg på gång som verkar röra sig i riktning mot honom, han kliver upp i ett torn så länge och avvaktar utvecklingen.
Det fina regnet fortsätter och det är onekligen surt att ta sig fram i skogen. Fördelen är förstås att det blir enklare att smyga sig in på ett eventuellt ståndskall, och det är ju därför vi är här. Snart anar jag skall i fjärran, Stella står nu och skäller älg meddelar Örjan på radion. Miisa har dragit iväg norrut och börjar närma sig Marcus ruta så jag drar mig i riktning upp emot vägen så länge och avvaktar.
Det är väldigt mycket vatten i markerna nu och Stella blir kvar när hennes älg tyvärr väljer att ta sig över en större å och ut ur marken, lika bra det.
Översprungen
Samtidigt har även Lucky fått tag i älg som har gett sig iväg ganska långt. Emil har hängt efter och försvinner ur radiokontakt en stund. Jag har intagit ett pass på en klipphylla i väntan på Miisa, Marcus meddelar att hon varit upp till honom men att hon nu är på väg tillbaka. Klockan har nu hunnit springa iväg en bit in på förmiddagen och jag går ut för att koppla upp Miisa som kommer längs vägen ned mot mig. Jag är beredd på att få göra en fotbollsräddning för att få tag i henne, men hon kommer så glatt fram och låter sig kopplas. Härligt med sådana hundar.
Under tiden har Emil hamnat långt utom hörhåll och blir till slut nästan översprungen av Luckys älg i en tät ungskog. Allt gick dock bra och pinntjuren ligger, meddelar Emil när han får kontakt med oss. Alla har nu kopplat och vi stämmer träff ”på fallet”. Luckys taktfasta skall leder oss ned i den genomblöta ungskogen, i en liten öppning skymtar vi snart också den glatt vaggande, gråsvarta svansen.
– Den höll mer eller mindre på att springa över mig, den kom på 10-15 meter bara, säger Emil och klappar om Lucky som ser både trött och nöjd ut.
Lucky har hunnit bli tio år gammal men är ”still going strong” som Emil uttrycker det, även om tempot kanske inte vad det har varit en gång. Vi sitter kvar och pratar en stund, jag slås av glädjen och värmen mellan husse och hund där de sitter tillsammans vid älgen. Det är roligt att se.
Lunch
Blöta in på bara skinnet börjar det bli dags för lite lunch och torra kläder. Emil passar vant tjuren och sedan tar vi oss tillbaka till stugan, framdragningen tar vi senare. En hederlig köttgryta, rykande varm med kokt potatis och alla tillbehör åker fram på bordet och är en skön syn en sådan här blöt och ruggig dag. Det blir inte mycket bättre än så. Vi tar en rejäl lunchpaus medan kläderna får torka på lite vid kaminen.
Eftermiddagens såt kallas Stormon och är belägen i mitten av marken, där jaktstugan ligger. Jag och Miisa ska utgå ifrån stugan och dra oss norrut mot där Örjan sitter på pass i den här såten.
Rakt streck på pejlen
Mätt och belåten tar jag mig upp på hygget bakom stugan och krokar loss Miisa. Hon gör några kortare svängar innan hon drar iväg på andra sidan hygget, plötsligt bär det iväg nästan rakt norrut och jag misstänker att hon har älg framför sig. Emil har också sett det raka strecket på pejlen och ropar på radion att Miisa nog hittat älg. Det går rakt mot Örjans pass och han är med på noterna.
Plötsligt dyker Miisa upp och passerar vägen vid Örjans pass och fortsätter ned mot ån. Det verkar tyvärr som att älgen passerat redan innan Örjan kom på pass. Miisa blir kvar vid ån en stund och försöker komma över men bryter till slut och vänder tillbaka mot mig. Det blir inget mer denna eftermiddag, jag kopplar upp Miisa och får skjuts tillbaka till stugan av Örjan. Det blev ingen första älg på ståndskall för mig denna gång heller men jag är väldigt tacksam att jag fick möjligheten att låna Miisa idag, det är alltid en ynnest att få möjlighet att gå med duktiga och trevliga hundar.
Innan jag ger mig av hemåt hjälps vi förstås åt att dra fram Emils tjur, med en pulka går det ganska bra att släpa fram den på fyra personer. Framme vid vägen väntar den specialbyggda hästfinkan och älgen spelas in sista biten med vinschen. Genomblöta är ändå humöret på topp när vi sedan skiljs åt där på grusvägen, efter en lyckad oktoberpremiär.
Text: Anders Dahlgren
Foto: Lina Sundin
