Jakt med Jax

Detta reportage finns även på film!

Det började med ett bidrag till läsarjakten, femårige Jax Åkerström från Halmstad berättade om hur han tillsammans med sin pappa fick vara med om att fälla sitt första rådjur. Efter hans härliga berättelse kände vi att vi måste få träffa honom. Som tur var så bjöd han ned oss på jakt i vackra Halland.

Jax bor med sin mamma Anna, lillebror Kit och pappa Lasse i Skedala, på en hästgård strax utanför Halmstad. Bakom gården finns även en fin liten damm, precis i skogsbrynet, där Jax sätter ut en del änder. Just i år har han faktiskt även en helvit and i dammen som fått namnet Lilla hjärtat. Jax själv har ett stort hjärta och ­vårdar sina änder ömt, men är sam­tidigt fullt medveten om att några av dem ­kommer att bli mat på tallriken, det är så det fungerar. Jax’s pappa, Lasse, har varit en ivrig jägare under en stor del av sitt liv och har dessutom arbetat som skytte­instruktör på Susegården. Jakten föll sedan i dvala en tid, men efter att ha fått skjuta ett vildsvin som han hängde upp hemma på gården och såg Jax intresse blossa upp så har han tagit upp jakten igen. Lasse påpekar dock att det är Jax själv som är pådrivande och hela tiden vill lära sig mer.

– Jag har varit noga med att inte tvinga på honom något, men när han vill veta saker så försöker jag förklara så gott jag kan. Och han får vara med så mycket han vill, säger Lasse.

Genomgång

Efter att vi hälsat och installerat i oss gårdens Airbnb-lägenhet samlas vi i vardagsrummet inne hos Jax och hans familj. Jax håller i genomgången av PM:et inför morgondagens jakt och läser upp vad som är lovligt för dagen. Rådjur, vildsvin, i jägarmässig ordning förstås, älgkalv, räv och hare. Något han också trycker på är vikten av att ha fullgott kulfång. Jägar­mässig ordning, kulfång… Svåra begrepp för en femåring hinner jag tänka, innan Lasse ber honom förtydliga för sina norrländska jaktgäster vad det innebär.

– Kulfång betyder att det ska vara en kulle bakom viltet, så att kulan går igenom och stannar i backen. Eller att man sitter högt i ett torn och kulan går igenom viltet och ner i marken, förklarar Jax.

– Och vad menas med jägarmässig ­ordning då? Frågar Lasse.

– Det är att man skjuter det minsta djuret först när det kommer flera, svarar Jax utan att behöva fundera.

Jag är minst sagt imponerad. Jax har stenkoll på läget.

Morgondagens jakt är en mindre tillställning med bland annat några dagiskompisar till Jax och deras pappor. En av papporna heter Fredrik Samuelsson och är vår jaktledare för dagen, vi kommer jaga vid ett ställe som heter Skogsgärde, ganska nära Smålandsgränsen, cirka 50 minuters bilresa ifrån Jax.

Första dagen

Efter en god natts sömn och en stadig ­frukost möter vi upp Jax och Lasse nere vid bilarna och rullar iväg. Jax är laddad och vi kommer överens om att han sitter med mig i första såten och ser till så att jag sköter mig, därefter får vi se om han vågar släppa mig fritt och sitter med Lasse istället. Vi samlas vid ett pittoreskt litet torp ute i de Halländska skogarna. På gården möts vi av Jax kompisar som alla är jaktklädda, några har även sina egna bössor med. Jag och Jax tilldelas ett torn i en fin bokbacke bara ett par hundra meter bakom torpet.

– De brukar runda den där lilla ­dammen när de ska ut åt det här hållet och då ­kommer de ofta fint där, förklarar Fredrik.

Jax tar fram sin bössa och ryggsäck, slutstycket har varit nedpackat i ryggsäcken men nu sätter han i det i vapnet, han låter det dock vara öppet tills vi kommit upp i tornet och laddat. Det är fantastiskt att se, bortsett från det faktum att det är en plastbössa han bär på så känner jag mig betydligt tryggare med denna femårings vapenhantering än många andra, vuxna jägare jag jagat med.

Vi täcker upp åt varsitt håll från tornet och inväntar att hundföraren Lars wachtel, Blixten, släpps. Strax möts vi över radion av beskedet att det är vildsvin på benen, dock verkar det gå ut åt fel håll. En liten stund senare ljuder Blixtens skall nedanför oss och vi blir på helspänn. Plötsligt kommer ett ensamt rådjur, ett hondjur, springande precis runt kanten på den lilla dammen. Jax upptäcker den och följer med i sitt kikarsikte, men tyvärr går det lite för fort och en hel del träd och grenar finns emellan. Varken han eller jag får något bra läge och kan komma till skott. Blixten passerar förbi på löpan och fortsätter driva några minuter till utanför såten innan den vänder tillbaka igen. Något mer händer inte i denna såt så vi bryter och återsamlas på gården igen.

Efter en snabb ompostering, där Jax beslutat att han nog behövde hålla koll på mig under en såt till, så står vi på nytt pass. Vi överblickar en liten körväg mellan två kullar där viltet brukar rinna ut när de ska ur såten och över vägen bakom oss. Passet är trångt, kanske 40–50 meter att skjuta på som längst, men det är ju oftast de som är de bästa passen. Fredrik går med sin Maja i den här såten, som för övrigt är kull­syskon med Blixten. Denna gång var det dock ­inget hemma så vi bryter efter en liten stund för lite korvgrillning och fika.

Pojkar växer aldrig upp

Jag blir full i skratt när jag ser Jax och kompisarna Alfred och Max klädda i full jaktmundering stå och diskutera sina ­bössor på gräsmattan en bit bort, hade det inte varit för höjden på jägarna hade det lika gärna kunnat vara taget från vilken jaktsamling som helst. Jag kommer osökt att tänka på talesättet ”pojkar växer aldrig upp, det är bara leksakerna som blir dyrare”.

Under eftermiddagen anser Jax att han vågar släppa mig på egen hand och han följer istället med pappa Lasse på pass. Jag får först en fin svenskhare i pass efter ett spännande drev av Blixten, hade jag haft hagel och stått kvar där jag ställde mig från början så hade jag fått den perfekt på 15-20 meter. Nu stod jag med kula och hade dessutom flyttat mig en bit efter den vägsträcka jag fått tilldelat att täcka av, så jag lyfte bara på hatten och såg haren försvinna bort längs vägen. Jax berättar när vi sedan återsamlats att han sett skymten av ett rådjur i sitt pass och han har även hört drevet på haren som kom till mig.

Sista såten för dagen förlades till det område där vildsvinen gått in under morgo­nen. Jag fick ett pass i en grangallring på en kulle som gränsade mot en större mosse där den smalnade av ut mot vägen.

– Stå så att du täcker ner i mossekanten, vildsvinen brukar antingen komma där eller så kommer de längs körvägen över kullen och då hinner du flytta dig till andra sidan, säger Fredrik när vi skiljs åt.

Lars går in med Blixten i såten där vildsvinen gått över på. Han får dock inte tag i några vildsvin men en ensam råget kommer snart ur mossen på väg rakt emot mig, jag lägger an och är beredd. Geten stannar upp 15–20 meter från mosskanten och tittar bakom sig, har hon kid med sig tro, eller lyssnar hon bara efter hunden? Hon står kvar några sekunder på 25 meters håll innan hon viker och kastar sig över vägen och ut ur såten. Jag valde att avstå skott, att råka skjuta en get som ställt av kiden är inget roligt, då får den hellre löpa.

Nu börjar klockan bli mycket och ­Fredrik väljer att avbryta dagen. Varken Jax eller de andra fick se något i denna såt, men med en trött och nöjd femåring i bilen rullar vi hemåt efter en väldigt trevlig jaktdag.

Andmiddag

Efter en varm dusch och lite klädbyte blev vi bjudna på middag hemma hos Åkerström. Jax berättar stolt att det är hans änder vi ska få äta, och han har själv varit med och tagit tillvara dem. Kantarellerna till såsen plockade Lasse vid passet i den första såten. Maten smakar fantastiskt efter en lång jaktdag och vi dröjer oss kvar vid middagsbordet en god stund innan vi flyttar över till soffan för lite kaffe och glass. Jax passar på att hämta sin samling med fjädrar och börjar förhöra mig. Fasan, duva, och några till klarar jag, men sedan visar han upp en mörk fjäder med prickar på och det blir stilla i huvudet.

– Den här är svår, säger Jax.

– Ja du, den var lurig. Kan det vara från pärlhöns eller något liknande? Säger jag och tittar frågande på Jax.

– Nej, den är konstgjord, de har målat prickar på en vanlig fjäder, säger Jax och flinar glatt.

Alla i rummet skrattar gott och Jax ser nöjd ut över att ha satt den norrländske viltmästaren på plats. Jax fortsätter att visa oss sin imponerande fjädersamling en stund till innan det slutligen är dags att göra kväll.

Dag två

Nästa dag har vi kortare resväg. Vi ska jaga i närheten av Grönaberg, som ligger precis i utkanten av Halmstad. Jaktledare Mikael Nilsson har dragit ihop ett lite större gäng till jakt idag. Rådjur, vildsvin och räv står på menyn. Eftersom vi ska åka hem till Hälsingland samma dag så har vi bestämt att vi bara blir med fram till lunch, även om det känns lockande att vara kvar hela dagen med så fina marker och trevliga människor.

I första såten står Jax och jag på ett trångt, men hett, pass inne ekskogen, ner mot den å som rinner genom såten. Jax har lämnat sin studsare hemma idag och tagit kombin istället, vilket passar bra här. Vi har en fin viltstig som löper parallellt med ån strax nedanför oss och förhoppningen är att vildsvinen, om de är hemma, ska ta den vägen.

Såten drar igång och snart ljuder hundskallen runt om oss, ett par pass ovanför oss skjuts ett kid och några ögonblick senare kommer ett ensamt rådjur och hoppar över ån nedanför oss utan att erbjuda något skottläge. Inga vildsvin fanns i såten idag och vi avslutar ganska snart och postar snabbt om till nästa istället.

Jax får rådjur i pass

Nu sitter Jax med Lasse i ett torn vid en åkerkant. På andra sidan åsen, vid ett hörn på en beteshage ner mot ån står jag placerad. Även detta pass är trångt och jag saknar min drevkikare som olägligt nog fick lämnas in på service lagom till säsongen. Såten drar igång och strax möts jag på radion av meddelandet att Jax och Lasse fått skjuta ett rådjur som kommit ut på åkern framför dem på drev för en terrier. Min passgranne och tillika utställare får även ett kid i pass precis innan vi avslutar som han fäller med ett välriktat skott.

Efter såten berättar Jax att han dessutom sett både vildsvin och fler rådjur från sitt torn. Mikaels far, Lennart, har också haft en fantastisk upplevelse och fått nedlägga både räv, vildsvin och rådjur i sitt pass. Det får man inte var med om särskilt ofta.

Efter lite korvgrillning och fotografering så tackar vi för oss och beger oss tillbaka för att packa våra saker och påbörja resan hem. Det blev en kort jaktdag men både Jax och jag har haft en väldigt trevlig förmiddag med bra organisation och glada människor.

”Det ska böjas i tid”

När vi packat våra saker och sagt hej då till Jax och hans familj rullar vi iväg. I huvudet snurrar intrycken från två intensiva men fantastiskt trevliga dagar. Jag kan inte annat än imponeras av den stora kunskap som ryms i denna lille jägare. Allt från vapenhantering och artkunskap till till­varatagande, Jax har bra koll på det mesta. Jag hoppas få möjlighet att träffa honom igen om 20-30 år, tänk er vilken jägare och naturmänniska han har förutsättningar att bli med den kunskapsnivå han har redan nu, fem år gammal.

På återseende Jax!

Text: Anders Dahlgren
Foto: Anders Andersson