I det här avsnittet kommer vi fördjupa oss i jakt med den stående fågelhunden, och för många jägare är jakt med stående fågelhund en av de mest attraktiva jaktformerna.
För många är tjusningen att med blicken följa en vältränad jakthund, som med hög fart och intensitet rör sig över ett större fält eller fjäll, för att sedan finna den tryckande fågeln, och på en tusendel av en sekund frysa till i det karakteristiska ståndet, där hundens nos stramt pekar mot den punkt där fågeln befinner sig. För alla som haft möjligheten att jaga över en stående fågelhund är jaktformen både fascinerande och spännande. Men även för den inbitne skogsfågeljägaren så är jakt med stående fågelhund, ett lika spännande alternativ som jakt med skällande fågelhund eller toppfågeljakten.
Här kommer det an på jägarens skicklighet att röra sig tyst i marken och att ha en stor känsla för skogsfågelns flyktbeteende när hunden får order om att avancera mot fågeln för att få upp den på vingarna.
Den stående fågelhunden
Jakten med den stående fågelhunden har sin början redan på 1200-talet där man framför allt i Spanien och Italien utvecklade hundar som hade goda ståndegenskaper. Utifrån de raser som användes då har man fram till idag fortsatt att genom ett strategiskt avelsarbete förvalta den stående fågelhundens signum, den att markera tryckande vilt med hjälp av att helt frysa fast när den känner sitt byte och med nosen stramt peka mot den punkt där fågeln trycker.
Idag finns ett antal raser som tillhör den stående fågelhunden men i Sverige är de vanligaste förekommande raserna, de olika vorstehraserna, ungersk vizsla, münsterländer, pointer, olika setterraser samt breton. För samtliga raser gäller ett effektivt sök där hunden har förmåga att finna viltet med stöd av vindförhållanden. Det som skiljer de olika raserna åt är till viss del vidden på söket och även farten.
Den stående fågelhunden representerar en jaktform där mycket av jakten handlar om att hunden är väldresserad. Det innebär att man behöver lägga ner mycket tid på sin hund redan från valpstadiet för att lyckas forma de egenskaper som hunden bär med sig genetiskt, för att jakten verkligen ska ge ett lyckat resultat. Att jaga med stående fågelhund är verkligen en jaktform där föraren och hunden blir ett team tillsammans, mycket på grund av allt arbete som har krävts innan jakten.
Så går det till
Själva jakten bygger på att hunden söker av ett angivet område i god kontakt med sin förare för att hitta en fågel som trycker. När den hittar fågeln ska den helt stelna till i sin kropp och med nosen stramt peka mot den tryckande fågeln. Hunden står då för fågel och man säger att hunden har fattat stånd för fågeln.
Därefter, på förarens kommando, ska hunden resa fågeln. Då avancerar hunden fram så att fågeln kommer upp på vingarna och på så sätt blir ett jaktbart vilt.
Hunden söker av området i ett sökmönster framför föraren som skulle kunna liknas vid ett sick-sack mönster. För fågelhundsjägaren kallar man det att hunden revierar.
Söket kan se olika ut utifrån vilken biotop man jagar i. Jagar man på fält vill man att sökmönstret hos hunden som ska vara regelbundet och med täta slag för att hunden inte ska missa tryckande rapphöns eller fasan. Oftast försöker man nyttja motvindsförhållande på fältet för att ge hunden de bästa förutsättningarna att finna fågeln.
När det gäller fjäll eller skog vill man ha en hund som har ett biotopsök, en hund som söker av marken utifrån att vinden oftare roterar runt utifrån bergklackar, bäcksänkor, öppen eller tät skog, buskområden och myrmarker.
Sökets vidd varierar också utifrån vilket fältunderlag man jagar på. Både när man jagar på fält och i öppen fjällterräng vill man ha ett sök där hunden jagar ut från föraren cirka 100 till 200 meter åt varje håll, men så fort det blir tätare eller i skog så blir jakten mer effektiv om man har en hund som inte jobbar längre bort från föraren än cirka 100 meter.
När hunden funnit den tryckande fågeln så fattar den stånd för fågeln. Här ska hunden kunna stå så länge så att jägaren dels har en möjlighet att komma fram till hunden, dels så jägaren har tid till att hitta en bra skjutposition. När man känner sig beredd så låter man hunden avancera mot fågeln för att få upp den på vingarna och erbjuda jägaren en bra skottmöjlighet.
Hunden får inte resa fågeln annat än när den fått order om det från föraren. När den fått upp fågeln på vingarna så är det särskilt viktigt att hunden ska stanna för att man inte ska riskera att skjuta mot hunden av misstag. För alla fågelhundar är det dessutom ett måste att den kan apportera och finna den skjutna fågel och särskilt viktigt blir det om skottet inte tagit riktigt som man önskat där en skadeskjuten fågel löper undan.
Jaktbara vilt
Den stående fågelhunden används till all jakt av vild hönsfågel som tjäder, orre, järpe, ripa, rapphöns och fasan. Även tryckande morkulla kan jagas med stående fågelhund. För tjäder, orre, järpe och ripa (både dalripa och fjällripa) startar jakten den 25 augusti och det är för många fågelhundsjägare ett heligt datum, framför allt för de jägare som vill bege sig till vår svenska fjällvärld för ripjakten, en jaktform som inte bara ger spännande jaktsituationer utan som också sker i en natur som bjuder jägaren på en obeskrivbar storslagenhet.
För många är det just rippremiärveckan som har allt fokus, men jakt på ripa i fjällen under senare delen av hösten har samma tjusning men kan komma att kräva mer av både hund och jägare, utifrån att vädret blir mer opålitligt ju längre in på hösten man kommer. Men att jaga ripa i fjällen under oktober och november bjuder ofta på många goda skottchanser trots mer bistra förhållanden.
Ripjakten pågår i Dalarna och Jämtland fram till den sista februari, och i Västerbotten och Norrbotten fram till den 15 mars, undantaget öster om Lappmarksgränsen där ripan får jagas fram till den 15 januari.
I Västernorrland, Gästrikland, Dalarna och Värmland är ripan tillåten fram till den 15 november. I övriga Sverige är ripan fredad.
Ripan, som finns både som dalripa och fjällripa, skiljer sig lite i sina beteenden då dalripan oftast finns i fjällens videområden, fjällhedar och myrmark. Dalripan trycker bättre för den stående fågelhunden. Fjällripan som oftast finns högre upp mot fjälltopparna lever i en mer karg stenmiljö och har ofta en tendens att springa framför hunden, vilket gör att hunden kan få svårare att trycka fast fjällripan.
Dalripan finns utbredd över stora områden i Norrland och man kan i högt belägna skogsområden vid myrkanter finna fina ripkullar. Man kan se tydliga skillnader i fjäderdräkten under senvår, sommar och tidig höst mellan dalripan och fjällripan, då dalripan är brunfärgad och fjällripan är mer grå i sin fjäderdräkt.
Tjäder, orre och järpe är tillåten mellan den 25 augusti till den 15 november men tjädertupp och orrtupp får jagas mellan den 16 november fram till den 31 januari i mellersta och norra Sverige, vilket oftast är den tid på året som toppfågeljakten tar vid i de norra delarna av landet.
När det gäller tjädern är det den ultimata utmaningen, framförallt när det gäller de slipade tjädertupparna som erbjuder en rejäl prövning för hunden genom att de har en tendens, precis som fasanen, att löpa framför hunden och det kan bli en tuff uppgift för hunden att komma så nära inpå tjädern att den lyckas få fast den. Här behöver hunden få en hel del erfarenhet vid skogsfågeljakt för att kunna bli en duktig tjäderfinnare. Tidigt på jaktsäsongen är det inte ovanligt att man hittar tjädern i myrkanter men senare på hösten föredrar tjädern att sitta högre upp på torrare mark.
Orren har en tendens att sitta i lite tätare skog vilket gör att skottchanserna kan bli svårare på grund av att orren snabbt hinner ta skydd av träden i området.
Rapphönsjakten påbörjas den 16 september och pågår till den 30 november och är numera tillåten i hela landet. Fasan får jagas i hela Sverige mellan den 1 oktober fram till den 31 januari.
När det gäller fasan och rapphöns är det de vida fältens exklusiva vilda hönsfåglar. Det mesta av jakten bedrivs oftast på större gårdar där man har möjlighet att genom viltvårdande insatser sätta ut fågel för att kunna bibehålla fasanen och rapphönan som frilevande fältfåglar, då dagens storskaliga jordbruk inte erbjuder samma skydd som tidigare för dessa höns som är i behov av skyddande remisser för sin överlevnad.
Skottläge
När det gäller att hitta ett bra skottläge ska man titta hur det ser ut där hunden står, då kan man behöva förflytta sig och försöka få en överblick över vart fågeln sitter, hur den kommer att försöka flyga undan och att man då säkrar upp vilken skjutzon man har framför sig eller åt sidorna. När man kommer upp till hunden och avancerar den framåt är det heller inte ovanligt att den avancerar framåt och fattar ett nytt stånd kanske 10 meter längre fram, då fågeln löpt undan. Då gäller det att man som skytt kan förflytta sig själv framåt på ett smidigt och säkert sätt, för att inte bli efter i skottet i samma stund som fågeln kommer upp.
Det är av största vikt att man aldrig skjuter en fågel på marken, eller skjuter över, eller för nära hunden, och särskilt viktigt blir det om hunden är olydig och går efter fågeln, då riskerar man att även skjuta mot hunden. Har man inte den lydnaden på hunden så måste man hålla inne med skottet om man är osäker.
Det är lätt som skytt att bli för ivrig när fågeln går, men säkerheten är något man aldrig får tumma på. Man måste också tänka på att man inte ställer sig rakt bakom hunden när man ska skjuta, då smällen från skottet kan få en negativ effekt på hunden. Istället ställer man sig 5–6 meter vid sidan av hunden för då har man samtidigt även ett öga på hunden och ser hur den reagerar och agerar när fågeln går upp.
Är man två skyttar så bör man vara samspelta och veta att man kan lita på varandra. Vid tillfällen när två jägare jagar över en hund så ställer det ännu högra krav på hundens lydnad utifrån hundens säkerhet. Här bör man innan vara överens om att man endast skjuter fågel som kommer på sin respektive sida.
Det vanligaste felet många gör är att de inte släpper ut fågeln tillräckligt långt. Många gånger är det för att man blir för het som skytt då själva jaktsituationen bygger upp en anspänning över att man ser hunden stå, och man vet att fågeln kanske bara ligger några meter framför den, vilket kan göra, speciellt om man är ovan vid jaktformen, att man i princip skjuter i samma ögonblick som fågeln går upp. Då finns det heller ingen fågel till middagsbordet om man råkar träffa, eller så blir det helt enkelt i den bästa av världar en riktig praktbom. Optimalt är det om man kan släppa ut fågeln 20 – 25 meter om det är öppna ytor. Då är även spridningen på haglen optimal. Jagar man däremot i skog så kanske man bara har en chans och då gäller det att man behöver vara lite snabbare till skott.
Något man särskilt ska tänka på utifrån en säkerhetsaspekt är att man utöver en gps även har med sig karta och kompass om det skulle vara så att gps:en krånglar. Jagar man på fjället eller i skogen är det lätt att komma utanför den tänkta planen för dagens jakttur, då man gärna hittar nya platser som verkar intressanta att jaga på, och plötsligt är man inte riktigt säker på vart man befinner sig. Inte ovanligt är det heller att höstvädret kan ställa till med försämrad sikt och att man då tappar sina naturliga referenspunkter
Vapen och ammunition
Vid jakt med stående fågelhund är det hagel som gäller. Ofta är det hagelbössor i kaliber 12 eller kaliber 20 men det finns även några som jagar med kaliber 16 även om det är mer ovanligt.
Om vi ska generalisera så är ett vapen i kaliber 20 lättare att bära på, men ett lättare vapen ger också som regel en hårdare rekyl.
Bösstyperna kan vara en bock, en sida vid sida eller en automat. Nackdelen med att jaga med en automat är att det kan vara svårt att hitta tomhylsorna och dessa ska alltid med hem. Tomhylsor hör inte hemma i naturen.
När det gäller ammunitionen är det lite olika grovlek på haglen utifrån vilken fågel man jagar.
För tjäder är det att föredra US 5 men även US 6 kan fungera vilket det även gör för orre.
När det gäller ripan är det inte ovanligt att man jagar med US 7,5 vilket man även gör med rapphönan. Däremot kan man vid fasanskyttet med fördel använda US 6. Det vanligaste är också att man använder sig av 28 till 32 grams laddning. Hagelstorlekarna här gäller för blyhagel. Tänk på att inte använda stålhagel vid jakt på fjället eller i skogen på grund av rikoschettrisken mot sten och att stålhagel hamnar i träd som så småningom ska till sågverket.
En regel så god som någon är att alltid gå med bössan bruten och att inte ha några skott i loppen. När väl hunden har fattat stånd har man i regel en del tid att förbereda sig när man är på väg upp mot ståndet, och det är då man lägger in patronerna. Bössan slår man inte ihop förrän man är ganska nära hunden.
Att jaga med stående fågelhund kan vara en social jakt där man träffas tillsammans för några dagars jakt på fjället eller fältet. När man är ett gäng som jagar i lag får man aldrig tumma på säkerheten och inga skott är tillåtna bakåt, nära hundar och människor eller med för låg vinkel. De som går bakom jagande hund och skytt måste dessutom stanna på ett säkerhetsavstånd även om man är hur nyfiken som helst på själva situationen.
Kläder och utrustning
När det gäller kläder så finns det något man särskilt ska tänka på och det är sina fötter. Oftast innebär jakt med stående fågelhund att man själv traskar långa sträckor. Då behöver man ett par väl ingångna kängor eller stövlar som man i första taget inte riskerar att få skoskav av. Använd gärna en tunnare strumpa närmast foten och en tjockare utanpå av bra kvalitet, det hjälper fötterna att vara både torra och varma vilket blir viktigt om man ska var ute en lång dag där man dessutom rör sig hela tiden. Dubbla strumpor minskar även risken för skoskav.
Det är en stor fördel om underkläderna är av merinoull då det minskar skav på oönskade ställen. Som ytterplagg duger de flesta jaktställ som finns på marknaden idag, däremot ska man tänka på, att om man jagar skogsfågel så är det i mångt och mycket en form av smygjakt och då behöver man även ett jaktställ som är tyst och inte prasslar när man rör sig mot buskar och träd.
I ryggsäcken är det en fördel om det finns ett torrt ombyte att ta till om man råkar hamna i något myrhål eller missar ett hopp över en bäck.
Jagar man på fjället måste man definitivt vara medveten om att man under en dag kan komma i kontakt med alla vädertyper. En dag på fjället kan innebära både soligt väder och en mindre snöstorm, och då gäller det att man har med sig kläder som ska kunna fungera oavsett väderlek. Ett gott råd kan vara att man alltid har med sig mössa och handskar i ryggsäcken. Det hjälper till en hel del för att behålla värmen om vädret plötsligt skulle skifta. Vindarna kan på fjället bli ordentligt kalla, så det är en stor fördel om jaktstället är vindtätt och tål en hel del vatten.
Tänk på hunden bästa
För hunden är det viktigt att man har med sig ett varmt täcke att kunna sätta på efter att den jagat. Hundarna jobbar hårt under en dags jakt, och behöver täcket på sig under vila för att inte börja frysa. Jakthundarna är fullfjädrade idrottsatleter och ingen som har gjort ett ordentligt träningspass utsätter sig för kyla efter passet, utan där vill man snabbt komma åt varmare kläder och så måste vi även tänka kring våra hundar.
Dagens jakthundar är dessutom ofta ganska uppdrivna i jaktlusten vilket gör att de kanske inte dricker det de ska under dagen, och då behöver man regelbundet tillföra vätska, gärna med näringslösning. Hunden behöver även möjlighet att fylla på sina energidepåer genom att ge den en lättsmält paté med hög fetthalt, vilket gör att hunden orkar med på ett annat sätt. När man jagar på fjäll eller i skog är det inte ovanligt att man tar en längre rast för att vila, och har man då en säck, typ Jervenduk, har hundarna möjlighet att i den både behålla kroppsvärme och torka upp.
Hur man kommer åt jaktmark
När det gäller att komma åt jaktmark så är det via NatureIt.se som man hittar de marker som finns disponibla på statens fjällmarker. Här har de tre nordligaste länen med fjällmark lite olika villkor men genom att gå in på respektive länsstyrelses hemsida hittar man vad som gäller för respektive län.
Idag kan man även via skogsbolagen köpa dagkort.
När det gäller jakt på fältfågel så finns det möjlighet att köpa jakt på en del gårdar som särskilt satsat på att bibehålla rapphönan och fasanen på sina marker.
Text: Anette Gustafsson
