Hej. Jag och ett antal vänner har hamnat i en diskussion där ingen egentligen har några konkreta fakta inom ämnet. Det gäller begränsningar för grövre kalibrar för jakt i Sverige, det vill säga att vissa har en dröm att äga en bössa som är jättestor och jättetung, samt att varje skott kostar en halv förmögenhet. Så frågan lyder; finns det några som helst begränsningar för grövre kalibrar eller inte?

SVAR

Hej! Intressant fråga. Enligt Naturvårdsverket finns egentligen ingen sådan begränsning, däremot finns en skrivning i vapenlagen som kan spela in, återkommer till det längre ned.

Så här skriver Naturvårdsverket i sina föreskrifter och allmänna råd om jakt och statens vilt;

”9§ Med kulgevär avses i dessa före­skrifter räfflade tvåhandsvapen som är avsedda att läggas an mot axeln, är konstruerade för kulpatroner och vars piplängd är minst 45 centi­meter. Kulgevär av halvautomatisk eller pumprepeterande typ får inte ha vik- eller fällbara kolvar eller kolvar av teleskopisk typ. Med kulpatron avses här en patron laddad med röksvagt krut och där kula tillsammans med patronhylsa samt driv- och tändsats bildar en enhet. Här avses dock inte så kallad slug- eller brennekepatron och liknande patroner avsedda för hagelgevär.”

Förutsatt att vapnet uppfyller dessa parametrar och att ammunitionens prestanda och kulans konstruktion motsvarar kraven för respektive ammunitionsklass (exempelvis att kulan ska vara konstruerad för att expandera i klass ett och två) finns således inga hinder enligt Naturvårds­verket för att använda ett sådant ­vapen som du beskriver. Men, i vapenlagens andra kapitel, femte paragrafen, finns dock en skrivning som lyder;

”Tillstånd till innehav av skjutvapen för skjutning får meddelas endast om vapnet är lämpat för det ändamål som tillståndet skall avse.”

Här har alltså Polisen en ­möjlighet att bedöma om ett vapen är ­lämpat för jakt, även om det uppfyller kriterier­na som NVV har ställt upp. Med stöd av detta skulle man alltså kunna hävda att ett vapen är olämpligt på grund av att det omöjliggör att ta reda på det vilt man skjuter, eller att det till exempel kan vara skadligt för skytten eller omgivningen på något sätt. Här finns inga tydliga gränser för vad som anses lämpligt utan det är upp till Polisen att göra en bedömning från fall till fall.

Anders Dahlgren

[contact-form-7 404 "Hittades inte"]